RSS Flöde

Etikettarkiv: klassiker

Frankofiliskolan del 5: Den elektroniske symfonikern

I Frankofiliskolan har vi nu nått fram till det åttonde mest sålda albumet någonsin av en frankofon artist i Frankrike. I detta fall är det inte så relevant att i detta fall prata i termer av frankofont eftersom det rör sig om en instrumental skiva.

Däremot är det en skiva som utan tvekan förtjänar sin plats i en fransk musikkanon eftersom vi pratar om ett banbrytande album till vilket den stolta franska traditionen av modern elektronisk musik står i stor tacksamhetsskuld. Det råkar dessutom vara det album av en fransk artist som globalt sett sålt mest genom alla tider, så att Oxygène av Jean-Michel Jarre från 1976 hör hemma i det här sammanhanget är det inte tu tal om.

Oxygène är en av de där musikens stor askungesagor. Den är inspelad med små medel i Jean-Michel Jarres dåvarande hemmastudio och när han försökte få skivan utgiven nobbade alla stora skivbolag. Till slut nappade ett mindre bolag och gav ut skivan i en synnerligen blygsam upplaga. Resten är som det brukar heta: historia. Till dags dato har skivan sålt i omkring 20 miljoner exemplar världen över och ses som en odiskutabel klassiker.

Genomslaget blev enormt och Jean-Michel Jarre var inte sen att dra nytta av det och utvecklades till en av världens mest populära musiker, inte minst för sin känsla för det sceniska uttrycket. Han kombinerade till perfektion sina fantasieggande och suggestiva elektroniska symfonier med gigantiska och spektakulära ljud- och ljusshower och slog flera gånger världsrekord när det gäller att locka människor till utomhuskonserter som var mer att se som gigantiska event.

Det hela kulminerade med att han i september 1997 som en del av stadens 850 års-jubileum fick 3,5 miljoner människor att bege sig till hans konsert i Moskva. Förmodligen hade inget av detta hänt utan Oxygène.

Att Jean-Michel skulle bli musiker var sannerligen inte oväntat, han har det så att säga i blodet. Även om hans relation till sin berömde musikskapare till far, Maurice Jarre, är en ledsam historia. Maurice lämnade sin fru och flyttade till USA när Jean-Michel var blott fem år gammal och de skulle inte komma att träffas igen förrän Jean-Michel fyllt 18. Deras relation hämtade sig aldrig och de sågs enligt Jean-Michel bara ett 30-tal gånger efter det.

Men musiken fanns ändå kvar i Jean-Michels liv via mamma France Pejots försorg. Hon såg till att han fick en klassisk musikskolning och 20 år gammal träffade han 1968 kompositören Pierre Schaeffer som skulle få avgörande betydelse för honom. Det var Schaeffer som fick Jarre intresserad av tidens elektroakustiska instrument – och på den vägen var det.

Efter två album fick han så inför sitt tredje, inspirerad av konstverket Oxygène av den franske målaren Michel Granger (samma konstverk som pryder framsidan på albumet), idén till ett elektroniskt konceptalbum. Utifrån motivet komponerade han så sin symfoni bestående av sex satser som sömlöst glider över i varandra. Resultatet är en suggestiv elektronisk rymdsymfoni med starka musikaliska intryck från Bach och Stravinskij.

Mot alla odds blev skivan, som drivs av harmonier och melodier snarare än rytm, en storsäljare i sig och Oxygène IV en topphit som singel – och den är ett tidlöst mästerverk och en fascinerande musikalisk resa att lyssna på än i dag.

Vinterhjärta och smärta

Postat den

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Postat den

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Party like it’s 1789

Postat den

Så här på den franska nationaldagen brukar jag bjuda på ett tips på något att se, läsa eller lyssna på som har anknytning till varför det är just denna dag som blivit just det. I år tänkte jag slå ett slag för en klassisk teaterpjäs av en kvinna som lite i tysthet, långt ifrån så många som borde känna till henne gör det, varit en av den moderna teaterkonstens verkliga förnyare.

Ariane Mnouchkine som hon heter grundade 1964 det franska teatersällskapet Théâtre du Soleil och trots att sällskapet redan från början hade en kollektivistisk grundsyn kan man inte säga annat än att Ariane Mnouchkine varit dess tydliga ledargestalt. Konstnärlig ledare, dramatiker och regissör som hon varit.

Sällskapet räknas alltjämt som en av Frankrikes ledande experimentella scener och dess stora genombrott kom 1974 med pjäsen 1789, med manus och regi av Ariane Mnouchkine. Den handlar som titeln antyder om den franska revolutionen och det är just 1789 som jag vill tipsa om i dag.  Pjäsen filmades av Ariane Mnouchkine själv och den har fått något av kultstatus i Frankrike. Nu finns ny möjlighet att uppleva detta praktverk till teaterföreställning igen eftersom filmen kom i en fransk nyutgåva förra året.

För ett praktverk är vad det är. Théâtre du Soliel håller till i en gammal nedlagd fabriksbyggnad i Vincennes i Paris och i 1789 utnyttjar Mnouchkine hela lokalen till fullo och använder rummet till sina snillrika scenlösningar som måste ha fått publiken att känna att det stod (salen hade ytterst få sittplatser) mitt i det skeende som sällskapet skildrade. Dessutom involverade Mnouchkine rent bokstavligt publikhavet i berättandet.

Ett av hennes genidrag i denna lite annorlunda skildring av den revolutionära förloppet var att förlägga skådespelet på flera scenplattformar runtom i lokalen och att tämligen halsbrytande växla mellan berättarstilar och tekniker. På så vis blir detta inte bara en resa genom det revolutionära Frankrike utan även genom teaterhistorien. 1789 präglas av experimentlusta, berättarglädje och engagemang. Det är en teater- (och film) upplevelse som jag inte kommer att glömma. Jag önskar egentligen bara att jag hade varit i den åldern att jag hade fått vara på plats och uppleva det hela då när det begav sig.

Glad Fête Nationale, kära frankofila vänner!

Le plaisir – en klassiker som det är ett rent nöje att återse

Postat den

En av de traditioner jag har här på bloggen är att varje år den 17 maj skriva något om en av de filmer som Jean Gabin, en av fransk films verkliga giganter och en av mina största personliga favoriter. Detta av den enkla anledning att det var just denna dag år 1904 som han föddes.

Ur hans digra filmografi valde jag denna gång Kärlekens fröjder (Le Plaisir i original) från 1952, en film som i flera omröstningar och rankingar nämnts som en av de bästa som någonsin producerats i Frankrike.

Kärlekens fröjder regisserades av den tyskfödde mästerregissören Max Ophüls och är en triptyk baserad på tre noveller av Guy de Maupassant. Jean Gabin har en viktig roll i filmens mittenberättelse som också är dess klart längsta.

Det är en film som (som den franska originaltiteln antyder) handlar om njutning sedd på från tre olika perspektiv, men med den gemensamma nämnaren hur flyktig den kan vara. Filmen i sig är också en njutning, men av det mer bestående slaget.

Max Ophüls regi är oklanderlig och framförallt hans knivskarpa, intrikata och eleganta sätt att använda kameran i berättandet är fantastiskt. Själva fotot i sig är också utsökt och att Stanley Kubrick, som själv var notoriskt pedantisk när det gäller bildberättandet, listade Kärlekens fröjder som en av sina absoluta favoritfilmer och inspirationskällor säger en hel del.

Men det är inte bara kameraarbetet som kan kan beskrivas som elegant. Det kan med fog också filmens manus. Max Ophüls ser i sin bearbetning av de tre novellerna till att dra maximal nytta av Guy de Maupassants texter. Det hade kunnat ge filmen en överdrivet litterär prägel, men resultatet är ett böljande språkbruk som är en fröjd att lyssna på.

Och så var det då det där med Jean Gabin. Jo då, han är som vanligt utmärkt. Kärlekens fröjder anses med rätta vara en klassiker inom fransk film som jag rekommenderar den som intresserad av fransk filmhistoria bör se.

Spännande fiktivt möte i den franska revolutionens spår

Postat den

Då har det återigen blivit den 14 juli och traditionsenligt bjuder jag här på bloggen på ett passande filmtips denna den franska nationaldagen till ära. I år får det bli den fransk-italienska filmen Natten i Varennes (La nuit de Varennes i original) från 1982.

Den regisserades av den berömde italienske regissören Ettore Scola som är en av alla de berömda kulturpersonligheter som gått ur tiden detta märkliga år 2016 och visades inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Natten i Varennes utspelas några år efter de dramatiska händelser som är anledningen till att den franska nationaldagen firas just denna dag. Det är en fiktiv berättelse som tar sitt avstamp i en verklig händelse, det franska kungaparets flykt från Paris och arrestering i staden Varennes i juni 1791. En nyckelhändelse i hela den franska revolutionen.

Filmen bygger på boken La nuit de Varennes ou l’impossible n’est pas francais av Catherine Rihoit och är den påhittade berättelsen om ett möte mellan ett antal verkliga personer under en diligensfärd genom Frankrike, i spåren bakom det flyende kungaparet.

Under färden möts bland annat en åldrad Giacomo Casanova (spelad av en förträfflig Marcello Mastroiani), den libertinske författaren Nicolas Edme Restif de La Bretonne, den engelskamerikanske revolutionären Thomas Paine (spelad av Harvey Keitel). Deras samtal kretsar mycket kring den nya värld som formas i revolutionens spår.

Natten i Varennes är en överlag dialogdriven historia, men den har sin beskärda del av dramtiska händelser också. Dessutom är dialogen mycket välskriven och innehåller humor, fart och fläkt.

Faktum är att det inte är utan att jag lite kommer att tänka på Quentin Tarantinos sätt att driva handlingen framåt genom dialog när jag ser hur Ettore Scola arbetar här (vilket såklart kan vara färgat av att det inte var så länge sedan jag såg The Hateful Eight som ju också har sin beskärda del av dialogdrivna scener under diligensfärd)

Ettore Scola ger också filmen en typiskt italiensk burleskhet som också gör sitt till för lätta upp stämningen emellanåt, men som också tillåter några skådespelare befinna sig på gränsen till (och understundom kliva över den) överspel.

Filmen är noggrant iscensatt, inte minst när det gäller kostymer och scenografi, och den noggrannheten skapar en stark autenticitetskänsla. Dessutom är det hela utsökt fotograferat. Med andra ord en film väl värd att se en dag som denna, om du frågar mig.

Trevlig quatorze  juillet och Fête nationale, mina frankofila vänner!

 

Gabin Gabin Hey!

Postat den

Det är bara att erkänna, jag är nostalgiskt lagd och en sucker för traditioner. En av de traditioner jag har är att den 17 maj varje år se en film med Jean Gabin. Detta för att hylla denna en av mina absoluta favoritskådespelare på dennes födelsedag. I år föll valet på klassikern Touchez pas au grisbi (eller Grisbi – blod på guldet som den fick heta här i Sverige) från 1954.

Touchez pas au grisbi regisserades av Jacques Becker och blev en stor succé på de franska biograferna. Nära fem miljoner löste biljett för att se den.  Förutom att den innebar en nystart på Jean Gabins vid den tiden lite falnande karriär var det också debutfilmen för en annan av mina favoriter: Lino Ventura. Dessutom gör en ung Jeanne Moreau en av sina första framträdanden på den vita duken i denna film.

Touchez pas au grisbi, som betyder rör inte bytet på franska, är en lätt melankolisk gangsterfilm med klara influenser av film noir. Handlingen är nog så enkel. Jean Gabin spelar huvudrollen som den medelålders gangstern Max som efter en lyckad kupp vill dra sig tillbaka.

När en konkurrerande gangster får höra om rånbytet sker saker som komplicerar det hela för Max och hans kompanjon sedan lång tid tillbaka. Det drar ihop sig till en tuff uppgörelse.

Skådespelarinsatserna är genomgående finfina. Jean Gabin är utmärkt, det är lätt att förstå att hans karriär tog rejäl fart igen efter den här filmen, och Lino Ventura visar omedelbart star quality. Det är en med tanke på handlingen överraskande nedtonad film.

Jacques Beckers regi är lugn och säker och det ger filmen en känsla av trovärdighet. Det är karaktärsdrivet snarare än händelsedrivet. Här ges en försmak av vad som komma skulle i en annan klassisk fransk kriminalfilm signerad Jacques Becker: den ultrarealistiska fängelserymningsfilmen Le Trou från 1960.

En annan sak som gör Touchez pas au grisbi till en så angenäm filmupplevelse är det utmärkta och stämningsladdade svartvita fotot. Det här är helt enkelt en av kronjuvelerna inom fransk film noir.

Vassa replikskiften och tuffa eldstrider i lätt daterad Gabin-klassiker

Postat den

Le Pacha

Traditionsenligt ser jag den 17 maj varje år minst en av de knappa hundra långfilmer som Jean Gabin hann med att göra under sin långa och framgångsrika karriär. Detta för att hylla denne gigant som är en av fransk films allra största skådespelare och en av mina personliga favoriter. Jean Gabin föddes på just denna dag för 111 år sedan. I år föll valet på Le Pacha från 1968.

Le Pacha visade sig bli det enda samarbetet mellan Jean Gabin och radarparet Georges Lautner och Michel Audiard. Egentligen var tanken att de skulle ha samarbetat redan fem år tidigare. Jean Gabin skulle ha spelat huvudrollen i Les Tontons flingeurs, men Jean Gabin hann snabbt göra sig ovän med såväl regissören Lautner som dialogesset Audiard och rollen gick i stället till Lino Ventura.

Som tur var så gick det alltså att överbrygga den där osämjan. Även om det tog fem år. Le Pacha visar nämligen med eftertryck att vi talar om en trio som var som gjord för att jobba med varandra. Kombinationen av Jean Gabins skådespel och karsisma, Georges Lautners hårdkokta regi och Michel Audiards suveränt välskrivna dialoger är minst sagt en vinnare. Det är bara synd att de inte fick möjlighet att göra fler filmer tillsammans.

Sedan kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av det är lite synd att den enda film som den här trion skulle komma att göra tillsammans skulle göras just 1968. Le Pacha är nämligen som så många andra filmer från den tiden mer än lovligt kitschig mellan varven. Det är tyvärr svårt att inte drabbas av Austin Powers-vibbar av en del scener i Le Pacha. Det gäller inte minst när Georges Lautner försöker sig på att skildra dåtidens nattklubbsliv.

Men bortsett från att filmen bitvis har en bildmässig stil som känns rejält daterad och inte har åldrats alltför väl så finns det en hel del annat att glädjas åt. Serge Gainsbourgs fantastiska soundtrack, som var rejält före sin tid, är en av dem. Den evige rebellen Gainsbourg, som faktiskt själv dyker upp i filmen, skrev bland annat låten Requiem pour un con till filmen. 

Själva handlingen i Le Pacha är inte särskilt originell. Jean Gabin spelar Louis Joss, eller Paschan som han också kallas, en grånad och rutinerad kommissarie som bara är några månader från sin pension. Då får han ett riktigt högprofilfall på halsen. Efter en fräck kupp lyckas några juveltjuvar lägga beslag på ett mer eller mindre ovärderligt byte.

En kort tid senare hittas den polis som var säkerhetsansvarig för den rånade juveltransporten död. Det blir Joss, som får leda jakten på tjuvarna och den eller dem som mördade hans kollega. Han identifierar snabbt några huvudmisstänkta och jakten på dem går via Paris undre värld. En ganska typisk kriminalfilmshistoria med andra ord.

Men med herrar Gabin, Lautner och Audiard i leken lyfter det hela ändå. Jean Gabin agerar med pondus och Michel Audiards dialoger är lika vassa som vanligt. Le Pacha innehåller ett antal repliker som har fått klassiker- eller kultstatus i Frankrike. Om man bortser från den kitschighet som jag tidigare har varit inne på så fungerar Georges Lautners iscensättning av berättelsen överlag bra. Framförallt actionsekvenserna är imponerande.

Le Pacha var på sin tid en aningen kontroversiell film. Dels för att den var för tiden ovanligt våldsam, dels för Serge Gainsbourgs låt Requiem pour un con. Det skapade en del problem med den franska filmcensuren, problem som kunde lösas först efter att Georges Lautner gått med på att delvis klippa om filmen. När det gäller Requiem pour un con så förbjöds den faktiskt från att spelas i radio.

Kontroverserna till trots blev filmen en framgång. Strax över två miljoner köpte biljett och såg filmen på bio i Frankrike.

Vive la fête!

Jourdefete

Gott nytt år, kära läsare! Premiärinlägget 2015 på BleuBlancRouge ägnar jag åt en av de filmer som jag såg under det som är något av filmhelgen framför andra för mig; nyårshelgen. Det ska handla om en riktig klassiker, Jacques Tatis första långfilm Fest i byn (Jour de Fête) från 1949. Precis som i fallet med genombrottsfilmen Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot), som var en av mina nyårsfilmer förra året, finns det några versioner av filmen att välja mellan.

Den notoriskt pedantiske Jacques Tati tycks ha sett sina filmer som ständigt pågående projekt, framförallt de tidiga, och han återvände till dem och lade till och drog ifrån för att mejsla fram de ultimata versionerna. När det gäller Fest i byn finns det extra speciella omständigheter. Filmens spelades in med två kameror, en med färgfilm och en med svartvit film. Tatis tanke var att filmen skulle ges ut i färg och filmandet i svartvitt såg han mest som en säkerhetsåtgärd.

Det visade sig dock att företaget som tillhandahåll den vid den tiden nya, kostsamma och experimentella färgfilmstekniken gick i konkurs innan filmen han framkallas och processas  belåtenhet så ursprungsversionen av filmen är i svartvitt med vissa kolorerade detaljer. Det skulle dröja ända till 1995, 13 år efter Jacques Tatis död, innan möjligheten att för första gången se filmen helt i färg dök upp. Då gavs filmen ut i en av Tatis dotter godkänd nyrestaurerad upplaga.

Men det finns faktiskt ytterligare en version av filmen. Den stod Jacques Tati för och den kom ut 1964. De versionen innehåller några nyinspelade och några omtagna scener, en voice-over och introducerade dessutom en ny rollfigur. Jag valde denna gång att se om originalversionen.

Grundpremissen i Fest i byn är nog så enkel. Invånarna i en liten, lantlig fransk by förbereder sig för fullt inför den årliga byfesten. Ett kringresande tivoli anländer och många i byn blir helt till sig. Inte minst byns brevbärare (spelad med bravur av Jacques Tati själv) som är något av filmens nav. Den plikttrogne och formelle mannen drar uppmärksamheten till sig och hamnar snabbt i de komiska händelsernas centrum.

Fest i byn var alltså Jacques Tatis första långfilm men det är ingen typisk debutfilm såtillvida att det är en film gjord av en person som redan har funnit sin stil. Han skulle förvisso komma att förfina den och ge sina filmer mer djup i form av satirisk udd och subtil samhällskritik, men likafullt känns Fest i byn omisskännligt Tati-esque. Den milda humorn, den varma nostalgiska känslan och den komiska timingen är redan här på plats.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen det var jag såg den, men jag hade lika roligt åt den nu som första gången jag såg den. Fest i byn har sina skönhetsfläckar och är inte lika nära perfektion som några av Tatis senare filmer. Överlag håller den dock väl än i dag och försvarar utan tvekan sin klassikerstatus.

Än en gång, gott nytt år! Hoppas att 2015 blir ett fint år fyllt av mängder av spännande upplevelser i det frankofilas tecken.

En solvarm och jazzig klassiker som alltid piggar upp

vacances-de-m-hulot.jpg

Nyårshelgen är kanske filmhelgen framför andra för mig. Det vet du som följt den här bloggen ett tag. Du vet också att jag har en förkärlek för att se klassiska äventyrsfilmer kring just nyår. Den senaste nyårshelgen valde jag dock ett annat spår. Den här gången fick nyårsklassikern bli en gammal goding av ett annat slag: Jacques Tatis underbara genombrottsfilm Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot) från 1953. Det är också något med Semestersabotören som åtminstone för mig känns väldigt mycket nyår. Kanske är det för att den brittiska komedin Badliv, som jag kommer i håg det i alla fall,  ofta visades på TV under runt just nyår under mina barn- och tidiga ungdomsår. Badliv är en synnerligen Tati-inspirerad historia. Den skulle kunna beskrivas som en Semestersabotören korsad med Benny Hill. Åtminstone är det så jag kommer ihåg den. Det var inte igår jag såg den senast om man säger så.

Semestersabotören var Jacques Tatis andra långfilm och den blev som sagt hans stora genombrott. Den nominerades bland annat till en Oscar för bästa manus, vilket är en prestation i sig för en film utan egentlig handling. Jacques Tati hann bara med att färdigställa sex långfilmer före sin död i november 1982. En anledning till det var de ekonomiska svårigheter han hamnade i efter att ha satsat allt och lite till på att göra filmen Playtime. Den oerhört ambitiösa och avancerade filmen tog nio år att göra och hyllades av kritikerna när den 1967 fick premiär. Men ekonomiskt blev den ett rungande fiasko och sviterna av det följde med Tati resten av hans liv. En annan anledning till att han inte gjorde fler filmer var att han var notoriskt pedantisk och ruskigt envis. Den där pedantiskheten visar sig inte minst i hur han hanterade Semestersabotören. Den hade alltså premiär 1953 men den version av den som oftast visas i dag kommer från 1978. Det var den sista av flera putsningar av filmen som Tati gjorde genom åren. Bland annat lät han 1963 spela in en ny version av filmens klassiska och karaktäristiska soundtrack och 1978 spelade han in och la till en scen som var en parodi på Steven Spielbergs Hajen. Men trots den nya scenen är faktiskt 78-versionen nästan tio minuter kortare än originalet från 1953. Jacques Tati så 78-versionen som den slutgiltiga av filmen och det är lätt att hålla med. Den är lite rappare, lite snyggare och mer följsam.

Det var också i Semestersabotören som Jacques Tatis älskvärda och berömda alter ego monsieur Hulot introducerades. Filmen har som sagt ingen regelrätt handling utan den går ut på att den godhjärtade men klumpige Hulot i en series sketchlikande tablåer skapar mindre kaos bland de övriga gästerna under en semestervistelse på en badort vid den franska atlantkusten. Med influenser från stumfilmstiden, i synnerhet från Buster Keaton, skapade han en stil som var hans egen och som i sin tur har influerat många andra. Den i stort sett dialogfria filmen och suveränt orkestrerade filmen genomsyras av en helt oemotståndlig, mild och lite tystlåten humor. Som nästan alla av Tatis filmer finns det inslag av samhällskritik även i Semestersabotören men den är aldrig elak. Jacques Tati hade en osviklig komisk timing och även om det sällan är så att man skrattar högt åt det som sker i Semestersabotören så är den fylld av dråpliga och roliga scener. Och som åskådare sitter man med ett leende på läpparna från början till slut. Semestersabotören är en rak och enkel berättelse, vissa skulle säkert till och med kalla den simpel, och Jacques Tati skulle komma at ta enorma steg i sin filmiska utveckling i de två efterföljande filmerna Min onkel (Mon oncle) och Playtime. I ett filmhistoriskt perspektiv väger bägge de två tyngre än Semestersabotören, men som ren och lättsam underhållare var Jacques Tati förmodligen aldrig bättre än i Semestersabotören.  Om du för första gången ska närma dig Jacques Tatis filmografi så är det i mitt tycke med den du ska börja.