Visuellt överdåd när musketörerna äntligen pratar franska igen

Alexandre Dumas den äldres klassiska äventyrsroman De tre musketörerna från 1844 är en av världens mest filmatiserade böcker. Det var dock ett tag sedan det gjordes en franskspråkig version för vita duken men nu är det dags igen.

Den presenteras i två delar och den första, som fått titeln De tre musketörerna: D’Artagnan (Les Trois Mousquetaires; D’Artagnan i original), hade svensk biopremiär förra helgen. Den andra delen som fått undertiteln Milady är planerad att få biopremiär i december.

Regissören bakom de två filmerna, som spelades in samtidigt, är Martin Bourboulon som redan i sin förra film Eiffel visade sig vara utmärkt på att göra periodfilm. Nu gör han det igen, för om det är något område som De tre musketörerna: D’Artagnan excellerar på så är det just i återskapande av de tidstypiska miljöerna.

Scenografin, kostymerna och även exteriörerna (som är inspelade i några av Frankrikes talrika välbevarade medeltida miljöer) är fantastiska och Nicolas Bolducs utmärkta fotografi ser till att fånga det.

Martin Bourboulons version av De tre musketörerna levererar det man kan förvänta sig av en sådan. Det vill säga äventyr, ädelmod, ränksmidande och naturligtvis svärdfäktande en masse, men den är också jämförelsevis nedtonad.

Utan att för den skull tumma på underhållningsvärdet tycks Bourboulon har siktat på en mer realistisk känsla. Här finns inte de där genomkoreograferade svärdduellerna med glimten i ögat som man kommit att förknippa med den typ av matinéäventyr av klassiskt snitt som man ändå får räkna den här filmen till.

Även agerandet är återhållet, vilket jag tycker är till en fördel jämfört med flera av de tidigare versionerna. Framförallt uppskattar jag att Bourboulon instruerat Eric Ruf till ett synnerligen nedtonat porträtt av berättelsens beryktade ärkeskurk kardinal Richelieu. Det är en roll i vilken många duktiga skådespelare tidigare fallit ner i överspelsgropen, vilket gjort kardinalen till en elak stereotyp än en intressant rollfigur.

Inte för att Bourboulon på något sätt skulle ha borrat sig särskilt mer på djupet kring vad som driver rollfiguren men jag tycker ändå att hans sätt att skildra kardinalen tillfogar någon sorts ytterligare komplexitet.

När vi ända är inne på området skådespelandet så håller det överlag god kvalitet. Underligt vore annat med tanke på att rollistan är fylld av kända namn. Vincent Cassel, Pio Mamaï och Romain Duris spelar de de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis och rollen som D’Artagnan görs av François Civil.

Eva Green har synbart väldigt roligt i rollen som filmens mest färgstarka skurk Milady och Lous Garrel och Vicky Krieps briljerar som kungaparet. Och sist men inte minst ska såklart också Lyna Khoudri som spelar D’Artagnans kärleksintresse Constance nämnas.

Jag får nog återkomma med mitt slutgiltiga betyg när den andra filmen haft premiär och jag kunnat se den, men intrycket efter att ha sett den första är att De tre musketörerna i Martin Bourboulons version är underhållande, fartfylld och bjuder på god matinéunderhållning för stunden, men kanske inte så mycket mer än så.

Men att i motsats till exempelvis den kända amerikanska nittiotalsvarianten med Kiefer Sutherland, Charlie Sheen och Oliver Platt som musketörerna bara att få höra alla prata franska är en lättnad och njutning.

Livsdrömmar och saknad i vackra Proxima

Den extraordinära situation som vi lever i under den pågående coronapandemin tvingar fram nya lösningar för biobranschen. Ett exempel är den nu bioaktuella franska filmen Proxima. Med få öppna biografer till buds så släpptes den samtidigt på bio och på vod. Har du möjlighet att se den på bio så rekommenderar jag det starkt, liksom att se filmen överhuvudtaget för den är riktigt bra.

Proxima som fick sin franska biopremiär i höstas är regisserad av den mycket intressanta regissören och manusförfattaren Alice Winocour. Efter två mycket lovande långfilmer får hon nu med sin tredje in en riktig fullträff!

Det är en suveränt välspelat, känsligt regisserat och gripande drama hon fått till. Proxima handlar om rymdingenjören Sarah. Hon har ända sedan hon var liten drömt om att bli astronaut och att få åka ut i rymden. Nu är drömmen på väg att slå in. Hon blir erbjuden att delta i ett årslångt projekt på den internationella rymdstationen ISS. Hon tackar ja och bereder sig på den oerhört tuffa träning som hon först måste genomgå innan rymdfärden.

Men den uppfyllda livsdrömmen kommer med ett pris. Hennes åttaåriga dotter Stella är av förklarliga skäl inte alls glad över att behöva vara skild från sin mamma under så lång tid och Stellas pappa, ex-maken Thomas, har sina funderingar kring uppdraget att vara pappa på heltid.

Sarah inleder den tuffa träningen med står målmedvetenhet men måste kämpa mot de manliga astronautkollegornas förutfattade meningar kring att ha med en kvinna på det krävande uppdraget och samtidigt också med de kval och tankar hon har inför att lämna sin dotter under så lång tid.

Själva bildberättandet är observerande på gränsen till dokumentärt, men definitivt inte utan stunder av rörande och poetiska sekvenser och fotot är magnifikt. Med dessa lågmälda medel borrar sig Alice Winocour djupt in i sina rollfigurers inre och manuset öppnar ett psykologiskt bråddjup som verkligen känns.

Eva Green gör vad som nog för ses som sitt livs roll som Sarah. Hon lyckas kombinera enorm styrka med spröd skörhet i sitt uttryck och samspelet med Zélie Boulant, som är ett fynd i rollen som Stella, är fantastiskt. Deras relation framträder så känsligt och helt naturligt, utan en enda falsk ton. Och det är i samspelet mellan mor och dotter som filmens kärna och bultande hjärta finns. Finstämt och gripande.

Proxima är känslostark, vacker och hela tiden fascinerande. En toppfilm helt enkelt, dessutom en sådan som man bär med sig i tanke och hjärta långt efter att eftertexterna slutat rulla.

La lutte continue?

Vi har som bekant gått in i månaden maj nu och i och med det kanske det kan passa med en film som utspelas i Paris under den mytomspunna och tumultartade majmånaden 1968, Bernardo Bertoluccis The Dreamers från 2003?

Det går naturligtvis att diskutera om den hör hemma här på en frankofilblogg men jag tycker nog ändå att den gör det. Det är en brittiskfranskitaliensk samproduktion och den utspelas helt i Paris. Det huvudsakliga talade språket är förvisso engelska men det tala en del franska också. Dessutom är det en kärleksförklaring till filmen som konstform. Det refereras friskt till flera berömda filmer och filmscener, inte sällan handlar det om klassiska franska filmer.

The Dreamers är baserad på den skotske författaren Gilbert Adairs bok The Holy Innocents från 1988. Jag läste den svenska översättningen De heliga oskulderna när den kom ut 1991 och blev mycket fascinerad den. Så jag var naturligtvis rejält nyfiken på vad Bernardo Bertolucci skulle kunna tänkas ha gjort med materialet. Filmens manus är faktiskt skrivet av Gilbert Adair själv och det kan sägas på en gång att han har gjort en del ändringar i berättelsen, delvis genomdrivna av Bernardo Bertolucci.

Den handlar om den amerikanske studenten Matthew som tillbringar den mesta av sin tid i den franska huvudstaden i det berömda Cinemateket. Där träffar han tvillingparet Théo och Isabelle. De tre binds samman av sin enorma kärlek till film och när Théo och Isabelles föräldrar ska resa bort en tid flyttar Matthew in i deras stora och eleganta våning.

Till en början går allt lugnt och lekfullt till. De iscensätter scener från sina favoritfilmer, bland annat språngmarschen genom Louvren i Godards Bande à part (En rövarhistoria på svenska) från 1964. Men det dröjer inte särskilt länge förrän de har gått helt upp i varandra och Matthew finner sig mitt i ett utmanande erotiskt spel där gränserna hela tiden flyttas framåt. Situationen blir stadigt lika explosiv inne i deras eget universum i lägenheten som på gatorna utanför.

Att Bernardo Bertolucci inte ryggar för explicit erotiskt innehåll har han visat förr, inte minst i Sista tangon i Paris från 1972. I The Dreamers tar han det hela några steg längre så det är en provokativ film och definitivt inget för den som är pryd. Men viktigt att poängtera är att det där explicit sexuella aldrig känns omotiverat eller som något som enbart ska provocera. Åtminstone inte som jag ser det. Det finns också en underliggande politisk kontext i det som sker i lägenheten som är en parallell till det som pågår utanför. Jag kan dock tycka att det är lite tråkigt och fegt att Bertolucci på eget bevåg har betydligt har tonat ner de homoerotiska dragen i romanen. Enligt honom själv för att de kändes som ”bara för mycket”.

Vad Gilbert Adair, som själv var homosexuell och som baserade romanen delvis på egna upplevelser, innerst inne tyckte om det resonemanget kan man bara spekulera i. Adair som dog i december i fjol bodde i Paris mellan 1968 och 1980 och var förutom författare också filmkritiker och journalist.

The Dreamers är en fascinerande film, dock inte utan skavanker. Michael Pitt, Eva Green och Louis Garrel är alla mycket bra i sina roller och filmen är utsökt fotograferad. Allra bäst gillar jag dock Bertoluccis formatmässiga lekfullhet och de ideliga blinkningarna till några av filmhistoriens mest klassiska verk. Det är å andra sidan svårt att som cineast inte ryckas med i en berättelse om tre andra cineaster. Då spelar det inte så stor roll att det haltar lite på sina håll och att en del av skeendet känns en aning konstruerat.

Emmanuelle, elle l’a

Fråga mig inte varför, för jag har nämligen ingen aning, men jag fick för en tid sedan för mig att jag skulle se om den franska mjukporrklassikern Emmanuelle från 1974. Tycka vad man vill om den men den fyller definitivt sin plats i den franska filmhistorien. Med sina nära nio miljoner biljetter sålda bara i hemlandet är den en av de största kommersiella succéerna någonsin på de franska biograferna.

Den fick som bekant också flera uppföljare och otaliga efterföljare, så det var en film som satte avtryck. För egen del såg jag den för första gången i början av 2000-talet så den tillhör inte den där skaran av filmer som formade min frankofili. Definitivt inte eftersom jag inte gillade den. Inte då och inte nu.

Jag gjorde dock ett tappert försök att närma mig den stilbildande filmen med ett så öppet sinne som möjligt och det måste jag erkänna att den trots allt hade lite mer att erbjuda än vad jag kom ihåg. Det rör sig faktiskt om en film med en del ambitioner och pretentioner och trots att det är en väldigt (läs plågsamt) daterad film på de allra flesta sätt så är den inte helt utan relevans för vår samtid.

Med tanke på det sätt som konservativa och heteronormativa uppfattningar kring tvåsamhet, kärnfamilj och förhållandeformer idag ifrågasätts och debatteras ligger Emmanuelle med sina försök att filosofera (låt vara på kvasinivå, men ändå) och resonera kring den typen av frågor ganska rätt i tiden.

En välvillig tolkning av Emmanuelle är att det är en feministisk berättelse om en ung kvinnas upptäckt av sin egen, fria sexualitet. Problemet är bara att det är en manlig fantasiversion av den där sexuellt frigjorda kvinnan och därmed blir eftersmaken fadd.

En eloge ska dock regissören Just Jaeckin ha för att han ändå praktiserar någon form av less is more-approach till filmen vilket gör att den ytterst sällan känns totalt spekulativ. Dessutom utnyttjar han de exotiska miljöerna (filmen utspelas för den som inte redan visste det i Bangkok) tämligen effektfullt.

Bilden av själva thailändarna känns dock mer än lovligt kolonial, men det är en annan fråga. Att fotot är filmens allra starkaste beståndsdel kommer definitivt inte som någon överraskning med tanke på Just Jaeckins bakgrund som fotograf.

Summa summarum så var Emmanuelle inte heller den här gången någon särskilt angenäm upplevelse. Mer intressant som diskussionsunderlag än sensuell och erotiskt pirrande. Men ett visst svenskintresse finns det eftersom en av de ledande rollerna spelas av svenska Marika Green, faster till stjärnan Eva Green.

Och Pierre Bachelets musikaliska ledtema till filmen är trots allt fortfarande fint.