Tema Haenel: Aktivisten

Dags för ännu ett avsnitt i en av de pågående undersektionerna jag har här på bloggen: den där strålkastarljuset är fast fixerat på Adèle Haenel, en av de mest spännande och starkast lysande skådespelarna i fransk film.

Den här gången ska det handla om det flerfaldigt prisbelönta och SVT-aktuella dramat 120 slag i minuten (120 battements par minute) från 2017. Även om jämförelsen på många sätt haltar så känns det relevant att beskriva den som en sorts fransk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar.

Filmen utspelas i Paris. Det är tidigt 90-tal och inom rörelsen som kämpar för de aidssjuka och hiv-smittades rättigheter och mot det upplevda ointresset från samhällets och läkemedelsföretagen att satsa resurser på forskning och information kring sjukdomen gror frustrationen. Inte minst för att det är en akut fråga om liv eller död för flera av medlemmarna.

Allra mest gror frustrationen hos ACT UP, den kanske mest agitatoriska och frispråkiga organisationen inom aidsrörelsen, och det är just inom Paris-avdelningen av ACT UP filmens handling utspelas.

Vi får vara med under deras ofta hetsiga och eldfängda inre diskussioner, på några av deras kompromisslösa och spektakulära aktioner och även följa några av rollfigurerna på det individuella planet. Ett av filmens bärande handlingsspår är den på förhand dödsdömda men spirande kärlekshistorien mellan nykomlingen Nathan och den aidssjuke aktivisten Sean. Deras fint och innerligt skildrade förhållande är något av filmens emotionella hjärta.

Känslostarkt är det dock hela vägen och med en trovärdig ton från första till sista ruta, skildrat utan sentimentalitet men med värme och medkänsla. Regissören Robin Campillo och Philippe Mangeot som han skrivit filmens manus med var bägge engagerade i ACT UP under den tid som skildras och ha baserat manuset på sina egna erfarenheter, vilket såklart är en förklaring till den starka känsla av autenticitet som 120 slag i minuten genomsyras av.

Det är som sagt en känslostark film detta och frustration och ilska är två av de dominerande och döden är hela tiden närvarande, men det är inte någon genommörk historia för genom hela filmen pulserar också en stark livslust och en oböjlig vilja att aldrig ge upp.

En annan mycket viktig del i den där känslan av autenticitet är det genomgående fantastiska skådespeleriet! Hela ensemblen svarar för topprestationer och trots att det är en tämligen pratig film skorrar tonläget aldrig någonsin falskt.

Och Adèle Haenel då? Ja, hon är sitt vanliga lysande jag och som klippt och skuren för att spela Sophie, en av de mest radikala aktivisterna i gruppen.

120 slag i minuten fick sin premiär inom tävlan vid Cannesfestivalen 2017 och vann där bland annat Juryns stora pris och Queerpalmen. När det gäller det finaste priset Guldpalmen fick den dock se sig besegrad av Ruben Östlunds The Square.

120 slag i minuten finns just nu bland annat tillgänglig på SVT-play.

Det moderna samhällets olycksbarn

Vi befinner oss i början av högsäsongen för filmgalor och många prestigefyllda pris ska delas ut den kommande dryga månaden.

En film som redan är nominerad till ett av filmvärldens mest prestigeladdade priser, en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, och som har goda möjligheter att bli den stora vinnaren vid den inhemska Césargalan (nomineringarna tillkännages först om knappa två veckor) är franska Les Misérables i regi av långfilmsdebutanten Ladj Ly. Sedan förra helgen går den att se även på svenska biografer.

Faktum är att Les Misérables redan har vunnit ett synnerligen fint filmpris. Den hade premiär inom huvudtävlan vid förra årets filmfestival i Cannes och vann där juryns pris.

Som namnet antyder har den i Mali födde men i den ökända Parisförorten Clichy-Montfermeil (som 2005 hamnade i världens blickfång i samband med de våldsamma upplopp som startade  där och sedan spreds till flera andra franska städer) uppväxte regissören Ladj Ly hämtat inspiration från Victor Hugos roman Les Misèrables (eller Samhällets olycksbarn som den fick heta i Sverige).

Men det här är långt ifrån någon ny filmatisering av den klassiska berättelsen och ännu längre från den världsberömda och älskade musikalversionen. Då bär den tydligare släktskap med Mathieu Kassovitz klassiska och mästerliga förortsskildring Medan vi faller (La Haine) från 1995, som Ladj Ly mycket riktigt också tagit upp som en stark inspirationskälla, och Spike Lees explosiva genombrottsfilm Do The Right Thing från 1989.

Les Misérables utspelas under ett drygt dygn den stekheta sommaren 2018. Det är dagen efter Frankrikes guld i fotbolls-VM och glädjeyran börjar så smått lägga sig. Termometern visar på 35 grader varmt och polismannen Stéphane Ruiz anländer till sitt nya jobb i Clichy-Montfermeil.

Han hämtas upp av sina två nya kollegor i den lilla grupp som han ska patrullera runt i den våldsplågade förorten. Efter en kort introduktion på stationen bär det av ut på gatorna och det blir ingen lugn start på det nya jobbet för honom. För de tre hamnar snabbt i en ond, nedåtgående spiral av händelser som skapar en situation som hela tiden är på gränsen att fullständigt brisera.

Les Misérables är ett veritabelt knytnävsslag till film, en närmast fysisk upplevelse och när eftertexterna börjar rulla efter den suggestiva slutscenen känner mig mig smått utpumpad.

Det vilar en stark känsla av autenticitet över hela filmen och Ladj Ly aktar sig väldigt noga för att komma med några manande pekfinger. Han säger själv att han ser filmen som ett rop på hjälp och som ett sådant är det synnerligen kraftfullt.

Den skildrar en hård och brutal verklighet men helt utan ljus är den inte. För trots att alla rollfigurer signalerar en stark känsla av hjälplöshet så bär de också sina huvuden högt, fast beslutna att inte bara överleva utan faktiskt leva ett så bra liv som möjligt.

Det är en film om en machokultur som förgiftar, om våld som föder våld och en omvärld som slutat bry sig. Les Misérables är en film som är tuff att se, men som belönar den som gör det rikt. För det här är riktigt, riktigt bra och något man bär med sig långt efter filmens slut.

Ett viktigt och mänskligt modernt franskt mästerverk aktuellt igen på svensk dvd

Den här veckan släpptes inte mindre än fyra filmer av frankofont intresse på svensk dvd. Tre som tidigare i år visats på bio här i Sverige och en som har några år på nacken och som nu kommer i nyutgåva på dvd.

De nyare, Foxfire, Krigets barn och Not Dead, har jag redan skrivit om här på bloggen men den lite äldre, Gudar och människor (Des hommes et des Diuex i original), har jag inte tagit upp tidigare och vill därför nu när den är aktuell igen ta tillfället i akt att göra det. För det rör sig om en film väl värd all uppmärksamhet.

Gudar och människor i regi av Xavier Beauvois premiärvisades inom tävlan vid 2010 års Cannesfestival och gjorde stor succé och belönades med Juryns stora pris, det efter Guldpalmen näst finaste priset i Cannes.

Framgångarna i Cannes var en smula oväntade men inte tillnärmelsevis lika överraskande som att filmen sedan också blev en stor publiksuccé, den toppade listan över sålda biobiljetter i flera veckor och blev till slut en av de mest sedda filmerna 2010, hemma i Frankrike.

Vi talar trots allt om en mestadels stillsam, introspektiv och ultrarealistisk film om åtta medelålders eller äldre trappistmunkar i ett kloster i Nordafrika. Inte direkt de ingredienser som brukar känneteckna en publikmagnet. Men det visade sig alltså att Xavier Beauvois mänskliga och fina film om några av livets stora frågor slog an något hos såväl kritikerna som de stora massorna.

Naturligtvis blev filmen hjälpt av att den är löst baserad på verkliga händelser som blev mycket uppmärksammade i Frankrike. Dessa verkliga händelser utspelades 1996 i Algeriet, under det där då rasande inbördeskriget. Sju franska munkar kidnappades från ett kloster och hittades senare avrättade. Än i dag råder det stor osäkerhet kring vad som egentligen hände och vilka som låg bakom det brutala dådet.

Med tanke på denna bakgrund är det lätt att tänka sig en spekulativ och brutal film men Gudar och människor är allt annat än just det. Den är som sagt löst baserad på de verkliga händelserna och försöker inte ens ge sken av att komma med den slutgiltiga lösningen på gåtan om vad som egentligen hände.

Xavier Beauvois är betydligt mer intresserad av att skildra den inre strid som de åtta munkarna förmodligen tvingades utkämpa. Det är en inkännande och synnerligen gripande film om tro och tvivel, medmänsklighet och försoning.

Stor del av filmen ägnas åt att långsamt och metodiskt skildra de fromma munkarnas asketiska vardag i klostret i Atlasbergen. Det handlar också om munkarnas fredliga tillvaro med invånarna i den närliggande algeriska byn och den viktiga del de spelade i deras vardag.

Men de i inbördeskriget framryckande islamistiska styrkorna sätter såväl invånarnas som munkarnas tillvaro under hot. Allt pekar mot en brutal uppgörelse och munkarna tvingas ta ställning till om de ska stanna eller fly. Och det är naturligtvis här de stora existentiella frågorna kommer in i spelet.

Xavier Beauvois skildring av munkarna är filmiskt lika asketisk som det liv munkarna levde. Det ekar en hel del av Robert Bresson i berättartempot och bildsättningen. Och precis som Bresson så ofta gjorde lyckas Beauvois med dessa små medel och uttryck mejsla fram ett religiöst laddat men allmänmänskligt och synnerligen känslostarkt drama.

Här finns scener så starka att det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras på djupet. Gudar och människor är i all sin enkelhet en oerhört vacker film, fotot av Caroline Champetier är genomgående fantastiskt, och den rutinerade skådespelarensemblen med Lambert Wilson och Michael Lonsdale som kanske mest framträdande namn uträttar stordåd.

Förutom de två priserna i Cannes, den vann också den ekumeniska juryns pris, vann Gudar och människor bland annat priset för bästa film, bästa foto och bästa manliga biroll (Michael Lonsdale) vid 2011 år Césargala och vann och nominerades till flera andra fina filmpriser världen över. Den var Frankrikes bidrag till Oscargalan 2011 men nominerades, skandalöst och märkligt nog, inte ens.

Det redan kända slutet är brutalt men sensmoralen och andemeningen i Gudar och människor är en helt annan. Det är precis den här typen av film som den här världen med sin religiöst och etniskt grundande allt större polarisering behöver. I det avseendet är Gudar och människor inte bara en stark, vacker och mästerlig film utan också en synnerligen viktig sådan. Det är en film som alla verkligen borde se.