Brottet är mitt – en rejält underhållande och välspelad bagatell

Jag har länge haft ett gott öga till regissören François Ozon, vilket inte minst märkts här på BleuBlancRouge eftersom flera av hans filmer figurerat här genom åren.

En av många imponerande saker med honom är hans säkra handlag som gjort att han till synes enkelt kunnat hålla en stadig produktionstakt på en film och året och dessutom med stor självklarhet hoppat från genre till genre.

Nivån på filmerna har förvisso kunnat skifta en aning men stilsäkerheten är hela tiden på topp. Även om han gjort en hel del filmer som utspelas i nutid finns det ändå fog för att säga att han har en förkärlek får nostalgi och filmhistoriska blinkningar.

Hans senaste film Brottet är mitt (Mon crime i original) ger sannerligen stöd till den teorin. Det är en filmatisering av en fransk pjäs med samma namn från 1934, en pjäs som filmatiserats två gånger tidigare men då i amerikanska versioner.

Ozon har valt att behålla en tidstypisk sättning och har gett sin film en elegant kostym med inspiration från trettiotalets klassiska amerikanska screwball-komedierna men i färg.

François Ozons version av Mon crime utspelas 1935 i Paris. Den handlar om den unga skådespelerskan Madeleine som har svårt att få vare sig roller eller ekonomin att gå ihop.

Scenografi och kostymerna går i Art Deco-stil och är en fröjd att titta på och även om det ibland är farligt nära att bli lite väl mycket filmad teater är de rappa replikerna allt som oftast en fröjd att höra.

Hon delar en lägenhet med sin bästa vän, juristen Pauline, och de båda ligger efter rejält med hyran och riskerar att vräkas.

Då inträffar en dramatisk händelse som överraskande nog visar sig bli hennes lycka. Hon blir anklagad för mordet på en skrupelfri filmproducent som hon är den sista personen som setts i närheten av innan han hittats död.

Att bli oskyldigt anklagad för ett mord kanske inte känns som ett drömscenario men tillsammans med Pauline kommer hon fram till att situationen går att utnyttja till sin fördel och erkänner.

Att stå i centrum för en synnerligen omtalad och välbevakad rättegång har onekligen sin potential i en sensationslysten och kändisfixerad värld. Och när hon med hjälp av Pauline som sin advokat blir frikänd med hänvisning till självförsvar i den efterföljande rättegången är hon helt plötsligt namnet på allas läppar och erbjudandena och pengarna strömmar in.

Allt går helt enligt plan, enda tills att den verkligt skyldiga dyker upp och också vill ha sin del av kakan.

Brottet är mitt är en godmodig och fartfylld förväxlingskomedi med en gnutta samhällskritik i botten. Något bagatellartad och fluffigt lättviktig men det vägs å andra sidan upp med råge av en inspirerad och stjärnbeströdd ensemble som levererar skådespel med suveränt högt underhållningsvärde.

Nadia Tereszkiewicz, som belönades med en Césargalans nykomlingspris bästa löfte för rollen och som är en storstjärna under uppsegling, är förtjusande i rollen som Madeleine och Rebecca Marder kompletterar henne bra i rollen som Pauline.

I mindre men ack så viktiga roller briljerar veteraner som Isabelle Huppert, Fabrice Luchini och Dany Boon.

Det går definitivt att se Brottet är mitt som någon form av pastisch, men den rasande skickligt utförd sådan.

François Ozon själv refererar också till den som den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi där de två övriga filmerna är 8 kvinnor från 2002 och Potiche – en fransk troféfru från 2010. Två andra stilsäkra filmer som också har ett nostalgiskt skimmer över sig och bär drag av just pastisch.

Alice i politiklandet

Bland annat på grund av intensivt besökande av filmfestivalen i Göteborg har det varit ett litet uppehåll här på BleuBlancRouge men nu är jag tillbaka igen med ett tips om en i Sverige bioaktuell fransk film. En utmärkt sådan dessutom. I dag ska det nämligen handla om Alice och borgmästaren (Alice et le maire i original) i regi av Nicolas Pariser.

Det här är en sån där film som egentligen inte kunde ha gjorts någon annanstans än i just Frankrike. Det är intellektuellt, pratigt och filosofiskt drama som trots att det på ytan inte händer så värst mycket ändå underhåller och fängslar. Kort sagt en typiskt fransk film – och det säger jag naturligtvis som beröm.

Alice och borgmästaren utspelas i Lyon. Stadens borgmästare och politiskt starke man har hamnat i en svacka. Efter 30 år i politiken har han drabbats av någon sorts intellektuell trötthet och känner att han saknar idéer och driv. För att hjälpa honom på traven anlitar hans stab filosofen Alice. Tanken är att hon ska hjälpa till att stimulera honom intellektuellt.

De finner snabbt varandra och deras samtal rör allt från politisk pragmatism, djupare ideologisk övertygelse och filosofiska spörsmål kring upplevelser av maktlöshet och demokratins villkor. Manuset är synnerligen välskrivet och som åskådare är det en fröjd att se och höra två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Anaïs Demoustier gestalta de två huvudpersonerna och framföra de lättflytande och vindlande replikskiftena.

Till det kan läggas ett utmärkt arbete av fotografen Sébastien Buchmann, inte minst när det gäller att ta vara på de vackra såväl exteriörer som interiörer som den fantastiska staden Lyon har att erbjuda.

Alice och borgmästaren är helt enkelt en sån där film som återigen påminner mig om varför jag älskar fransk film så mycket!

Mysteriet Henri Pick – en litteraturpusseldeckare av rang

Mysteriet Henri Pick (Le mystère Henri Pick i original) må vara långtifrån någon av höstens mest omtalade blockbusters men är ändå bland det smartaste, mest spännande och underhållande du kan se på svensk bio just nu. Rémi Bezançons filmatisering av David Foenkinos roman släpptes på hemmaplan i Frankrike i början av året och fick svensk biopremiär i fredags.

Det är något så ovanligt som en sorts pusseldeckare i litterär miljö. En ung och framfusig förläggare hittar i ett bibliotek av opublicerade bokmanus i Bretagne en bok som hon faller handlöst för och beslutar sig för att ge ut.

Boken blir snabbt en sensation i den litterära världen och alla förundras över hur författaren bakom boken, pizzeriaägaren Henri Pick som inte ens den närmsta familjen förknippat med bokläsning och ännu mindre skrivande, i hemlighet kunnat prestera något liknande. Tyvärr går det inte att fråga honom själv eftersom han varit död i några år.

Den lätt vresige och inte alltid sympatiske stjärnkritikern Jean-Michel Rouche är skeptisk till att Henri Pick verkligen är författaren bakom boken och pressar i sitt direktsända litteraturprogram i tv Picks änka så till den grad att hon stormar ut från sändningen och Jean-Michel får efter det sparken.

Vilket gör honom än mer besatt av att visa att han har rätt och att ta reda på vem den verkliga författaren bakom verket är. Han beger sig till Picks bretonska hemby för att börja leta efter svaret på gåtan och får efter en kortare tid en oväntad och aningen motvillig medhjälpare vid sin sida, Picks dotter som inte är särskilt förtjust i vare sig Jean-Michel personligen eller det han vill göra.

Mysteriet Henri Pick är en mycket välskriven historia som håller åskådaren fast och spänningen på topp hela vägen till slutet. Rémi Bezançons iscensättning är utmärkt och det blir sannerligen inte sämre av att ha två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Camille Cottin, den senare min senaste stora franska skådespelarfavorit, i de ledande rollerna.

Båda två är verkligen i sitt esse här. Inte minst Luchini som fortsätter att briljera i sådana här mer återhållna och intellektuella, moderna motsvarigheter till den typ av roller som Louis de Funès firade stora triumfer i. Han, Cottin och hela filmen var åtminstone för den här frankofilen en sant nöje att se.

 

Hermelinen – Rohmer light som inte riktigt håller hela vägen

Två ypperliga skådespelare räcker långt men när manuset inte riktigt håller samma klass blir resultatet likafullt en aning vacklande. Något som Hermelinen (L’hermine i original) från 2015 i regi av Christian Vincent visar. Här finns mycket att tycka om. En inspirerad Fabrice Luchini i huvudrollen och en sedvanligt självlysande Sidse Babett Knudsen (mest känd från danska tv-serien Borgen) i sin första franskspråkiga roll, till exempel.

Bägge Césarnominerades 2016 och den senare vann faktiskt också i klassen bästa kvinnlig biroll. Christian Vincents egenförfattade manus är inte helt oävet och innehåller en hel del fina saker. I sina bästa stunder doftar det av mästaren Eric Rohmer i de talrika dialogerna laddade med filosofiska funderingar kring etik, moral och andra tunga värden i den mänskliga existensen. Fabrice Luchini, som själv medverkar i några av Rohmers filmer, är dessutom lysande på att leverera replikerna.

Problemet är bara att Christian Vincent inte är lika insiktsfull som Rohmer utan mer lättviktig i sin studie av personerna i berättelsen han berättar. Och själva ramhandlingen har även den sina luckor. Men sevärd är Hermelinen utan tvivel, trots invändningarna. Som Rohmer-light står den sig väl.

Filmen handlar om den strikt och tämligen osympatiske domaren Michel som arbetar vid en tingsrätt i Saint-Omer, längst upp i nordvästra Frankrike. När filmens handling tar sin början är han influensasjuk extra vresig men han trotsar sjukdomen för att ta hand om rättegången mot en man som står åtalad misstänkt för att ha sparkat ihjäl sitt barn.

När juryn ska väljas får han en rejäl överraskning. En av de utvalda visar sig vara Ditte, en danskättad narkosläkare som vårdade honom i samband med en sjukhusvistelse efter en olycka sex år tidigare och som han aldrig glömt efter det. Samtidigt som vi får följa själva rättegångsprocessen får vi också vara med när Michel och Ditte sakta närmar sig varandra och han tinar upp av hennes närvaro.

Hermelinen är ingen klockren feelgoodhistoria, även om den har element från den genren, det är den allvarliga klangbottnen för djup för. Men den har definitivt sina stunder den den är varm och godhjärtad nog för att uppfattas som något åt det hållet.

Missa inte kvällens franska film på svt!

Det är ett senkommet tips jag vet, men jag vill ändå verkligen rekommendera Bakom stängda dörrar (Dans la maison) av François Ozon som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll. I motsats till Potiche – en fransk troféfru som visades på SVT förra fredagen är Bakom stängda dörrar en film av en François Ozon i högform. Såhär skrev jag om filmen i samband med att den biovisades i Sverige häromåret.

Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta.

Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna.

Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget.

Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack.

Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men uppskattas ändå inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchini återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna.

De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är dock bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt.

Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Något han förvisso lyckas utmärkt med, det ska erkännas.

Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.

Molières Misantropen gnistrar i vinterkargt semesterparadis

Cykla med Molière (Alceste à bicyclette i original) har i år gjort stor succé på de franska biograferna och nu är det också dags för den svenska biopubliken att få stifta bekantskap med Philippe Le Guays uppföljare till Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème ètage) från häromåret.

Då som nu är det med Fabrice Luchini i en av huvudrollena, den här gången har han dessutom varit med och skrivit filmens manus. Faktum är att den är baserad på en idé av just monsieur Luchini.

Det är lätt att förstå att den här filmen har blivit en stor framgång på hemmaplan, men samtidigt är den heller inte riktigt den veritabla julafton för frankofilen som jag hade hoppats på och som grundidén ger möjlighet till.

Jag gillar den som helhet men har svårt med några av enskildheterna. Men innan jag går in på omdömesbiten tar vi några ord om handlingen.

Cykla med Molière utspelas på ett vinterkargt Île de Ré. Dit har den medelåders före detta skådespelaren Serge (spelad av Farice Luchini) dragit sig tillbaka efter att ha beslutat sig för att lämna karriären bakom sig.

Den lite buttre, folkskygge och bittre mannen bor ensam i ett lätt slitet hus på den berömda och chica semesterön strax utanför La Rochelle vid atlantkusten. En av hans tidigare kollegor, den något yngre Guathier (spelad av Lambert Wilson), söker upp honom med ett erbjudande.

Guathier som i motsats till Serge är på höjden av sin karriär, åtminstone popularitetsmässigt, försöker locka tillbaka Serge från sin pensionering genom att erbjuda honom en roll i en uppsättning av Misantropen, den franske nationaldramatikern Molières kanske mest kända och prestigeladdade verk.

Serge blir smickrad och lockad av erbjudandet men tvekar trots det. Han går dock med på att fundera på saken om Gauthier stannar kvar i en vecka och provläser pjäsen med honom. Gauthier accepterar och de sätter igång, men stöter omgående på problem eftersom båda vill spela huvudrollen Alceste.

De beslutar sig för att singla slant om det vid varje repetitionstillfälle och på så vis turas om att spela Alceste och den andra huvudrollen Philinte.

Mellan repetitionerna ger de sig ut på cykelturer på ön och in i bilden kommer snart också en vacker italienska som är på väg att lämna sin man och sälja sitt hus på ön. Hennes närvaro blir ytterligare ett spänningsmoment mellan de två självupptagna männen.

Det är i långa stycken fantastiskt njutbart att bara lyssna på den här filmen. Att få höra Molières text framföras på franska av två så duktiga skådespelare som Fabrice Luchini (som för övrigt känns som den ultimata Molièretolkaren, som född för att spela i hans pjäser) och Lambert Wilson är fantastiskt. Det var nästan så att jag ville sluta ögonen och bara lyssna på det underbara språket under några av de många repetitionsscenerna.

Det är också synnerligen lustfyllt att höra hur Serge och Gauthier vrider och vänder på hur texten ska framföras och inte minst deras gnabbande om det. Det är som en del i en Molièrepjäs i sig.

Filmen är också utsökt fotograferad. Så långt allt frid och fröjd. Men så var det det där med de invändningar som jag tidigare flaggat för.

Det blir, som franska filmer tyvärr har en tendens att i bland bli, lite gubbsjukt emellanåt. Porträttet av den italienska kvinnan drar lite åt det hållet, men allra värst är det helt onödiga sidospåret med en ung kvinna med skådespelardrömmar som för tillfället försörjer sig som porrskådespelare.

Det är något som vare sig hon själv eller hennes mamma, som är den som introducerar henne för Guthier, verkar tycka är särskilt anmärkningsvärt eller problematiskt utan tar med en klackspark. Även om man bortser från det problematiska trivialiserandet att porrfilmsindustrin är det ett märkligt sidospår i historien som inte tillför någonting alls.

Cykla med Molière är, naturligtvis med tanke på handlingen, en mycket pratig film. Och eftersom den utspelas i borgerliga miljöer är den och tassar kring klichébilden av fransk film. Men jag tycker ändå att den undviker att falla i den fällan. Inte minst för att den, likt Molières pjäser, ironiserar över och sticker hål på borgarskapets uppblåsthet.

Spelet mellan Serge och Gauthier är ett lustmord på dessa självupptagna män och deras nycker och narcissism. De elakheter de utbyter med varandra under handlingens gång faller tillbaka på dem själv.

Cykla med Molière är en både mycket rolig och sorgsen film, ofta sylvass i replikerna. Bortsett från de ganska allvarliga invändningar jag har så tycker jag trots allt det här är en bra film väl värd att se. Ett sifferbetyg skulle trots allt bli en stark trea.

Se en synnerligen litterär film på Världsbokdagen

I dag den 23 april är det Världsbokdagen. Det bästa sättet att uppmärksamma detta är naturligtvis att läsa en bok. Tyvärr så har jag för egen del ingen ny läsupplevelse att berätta om. Den som följer den här bloggen vet säkert vid det här laget att det där med bokläsandet är något av ett ständigt dåligt samvete för mig. Av olika anledningar anser jag mig inte riktigt ha tid att läsa i den utsträckning som jag skulle vilja göra, vilket gör att det tar lite tid för mig att ta mig igenom de böcker jag trots allt läser.

Men för dig som precis som jag av olika anledningar inte anser dig ha tid att läsa så mycket vill jag såhär på Världsbokdagen slå ett slag för en på många sätt mycket litterär film. Bakom stängda dörrar som den heter här i Sverige (Dans la maison i original) är regisserad av alltid intressante François Ozon och något av det mest spännande och intrikata som finns att se på svenska biografer just nu. Det är en mångbottnad och oavbrutet fängslande historia om en bitter, misslyckad författare som arbetar som lärare i franska på ett gymnasium.

Germain som han heter ondgör sig gärna inför sin fru Jeanne över den dåliga nivå som han tycker att hans elever håller, men så får han en uppsats av den nye eleven Claude i sina händer och blir genast som trollbunden. Uppsatsen är en voyeuristisk skildring av en klasskamrats familjeliv och avslutas med ett retsamt ”fortsättning följer”.

Germain imponeras av den talang för skrivande som Claude visar upp, men fängslas nästan ännu mer av själva berättelsen. Han inser det olämpliga i det hela men kan ändå inte låta bli att uppmana Claude att fortsätta att skriva och blir själv alltmer deltagande i projektet. Gränsen mellan verklighet och fiktion börjar ganska snart att suddas ut och man anar obehagliga konsekvenser runt hörnet.

Bakom stängda dörrar är ännu en utomordentligt smart och fascinerande film av François Ozon, som mer och mer framstår som en av fransk films mest intressanta och personliga regissörer. Det som kanske imponerar allra mest hos honom är att han tycks behärska alla filmiska uttryckssätt, och han rör sig ledigt mellan dem i sina filmer.

När det gäller den här filmen har han i intervjuer själv nämnt Woody Allen och Alfred Hitchcock som sina huvudsakliga influenser och det är bara att han har lyckats förvalta dessa influenser väl. Här finns den Hitchcocklika spänningsstegringen kryddad med Allens neurotiska intellektualiserande och humor. Men filmen bär också tydliga lån från Pier Paolo Pasolinis fascinerande Theorema från 1968.

En självklar risk när det gäller en film med den här ambitionsnivån på det teoretiska planet, inte minst de litterära referenserna duggar fritt, och med en sådan här handling är att det hela känns konstruerat och distanserat men det gör aldrig Bakom stängda dörrar.

François Ozon håller full kontroll över sin berättelse, inte minst formmässigt. Övergångarna mellan dikt och verklighet, han varvar mellan ramhandlingen och dramatiseringar av Claudes uppsatser, är så gott som sömlösa och fantastiskt eleganta. Skådespelet är stramt hållet men ändå dynamiskt och hela ensemblen gör ett mycket gott jobb, även om jag samtidigt vill framhålla rutinerade Fabrice Luchini och Kristin Scott Thomas, som spelar Germain och Jeanne, och nykomlingen Ernst Umhauer i rollen som Claude speciellt.

Bakom stängda dörrar är full av spännande och snygga bildlösningar och den avslutande scenen är sensationell. Det är en film av den typen som letar sig in under skinnet på åskådaren och stannar kvar i tankarna långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och det är enligt mig ett riktigt gott betyg.

Dags för ny Gall-feber?

Jag får börja med att be om ursäkt för att det har varit stiltje på bloggen den senaste tiden. Någon sorts allmän hösttrötthet i kombination med att de många tidiga arbetsmorgnarna har tagit sin tribut, bristande inspiration och det andra saker som har krävt min uppmärksamhet är några av anledningarna till det ofrivilliga blogguppehållet. Men nu känner jag mig redo att återuppta normal verksamhetsnivå här. Åtminstone så är det min absoluta ambition att det ska bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med det.

Det sista inlägget innan uppehållet blev ett inlägg på temat besvikelse. Jag kan inte påstå att temat för detta nya inlägg blir detsamma för de förväntningarna på filmen i fråga hade jag inte, men samtidigt så blir det heller inte den återkomst i positivitetens tecken som jag kanske hade önskat.

Detta inlägg ska nämligen handla om filmen Asterix och Obelix och britterna (Astérix et Obélix: Au service de Sa Majesté i original) som hade svensk premiär i fredags. Det är den fjärde spelfilmen om René Goscinnys och Albert Uderzos berömda seriefigurer och den påminner förvisso i allt väsentligt om de tidigare tre, men det finns en del betydande skillnader.

Som till exempel vi än en gång får vänja oss vid en ny skådespelare i rollen som Asterix: efter i tur och ordning Christian Clavier och Clovis Cornillac är det nu dags för Edouard Baer att ikläda sig rollen och att det dessutom återigen har skett ett skifte i regissörsstolen. Asterix och Obelix och britterna är regisserad av Laurent Tirard. Däremot så är Gérard Depardieu kvar i den dubbla rollen som dels Obelix, dels en sammanbindande länk mellan filmerna.

En annan stor skillnad mellan filmerna, inte minst den första i serien: Asterix och Obelix möter Caesar (Astérix et Obélix contre César i original) från 1999, är att den nya filmen ser mycket bättre ut. Helt enkelt beronde på den naturliga utvecklingen på den tekniska fronten.

På de 13 år som gått sedan den första filmen så har det naturligtvis hänt en hel del på specialeffektsfronten, vilket gör att Asterix och Obelix och britterna i större utsträckning än de tidigare tre filmerna lyckas efterlikna berättandet i seriealbumen. När det gäller själva storyn och det som berättas så ligger dock den nya filmen, liksom de tre övriga, långt efter de klassiska seriealbumen i underhållningsnivå, men det är en annan sak.

Den övergripande känslan är som sagt dock att Asterix och Obelix och britterna i allt väsentligt påminner om de övriga tre spelfilmerna. Den som gillade dem kommer säkert att gilla den här också, medan de som hade svårt för de förra på samma sätt kommer att ha svårt för den här. För egen del har jag gått någon sorts medelväg när det gäller de tidigare tre filmerna och tycker att de har varit helt okej och i varierande grad bjudit på hyfsad underhållning för stunden.

Bäst av de fyra tycker jag fortfarande att film nummer två, Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra (Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre) från 2002, är och minst lyckad framstår alltjämt den förra, den fem år gamla Asterix på olympiaden (Astérix aux jeux olympiques), som. Den nya filmen placerar sig i mitt tycke någonstans mitt emellan.

Ett annat genomgående drag i spelfilmerna om de galliska hjältarna är att de har varit på tok för långa. Asterix och Obelix och britterna är inget undantag till det. Speltiden på 110 minuter är alldeles för utdragen. Manuset har helt enkelt inte tillräckligt att erbjuda för att fylla en film av den längden. Med säg en halvtimme kortare speltid och ett rappare tempo så hade detta kunnat bli mycket bättre för roliga infall, snygga detaljer och fyndiga populärkulturella blinkningar och referenser finns det faktiskt en hel del av i den här filmen. Det är bara det att det går för lång tid mellan dem.

Dessutom så blandar även denna Asterix-film högt och lågt. En hel del av skämten faller tämligen platt och är enbart fåniga. Ett annat stort problem (och då menar jag verkligen STORT) är att filmen här i Sverige endast visas dubbad och att som om det inte vore nog dessutom rör sig om ett av de sämsta dubbningsjobb som jag någonsin stött på.

Jag har ännu hört originalljudspåret (det kommer väl förhoppningsvis med när filmen så småningom släpps på dvd), men jag har svårt att det inte skulle vara bra med tanke på att filmen är rollbesatt med ett pärlband av aktade skådespelarnamn. Här syns förutom de redan nämnda Edouard Baer och Gérard Depardieu även exempelvis Catherine Deneuve, Fabrice Luchini, Dany Boon, Bouli Lanners, Gérard Jugnot och Valérie Lemercier. Samt det intressanta rockbandet BB Brunes i rollen som ett brittisk bard-Beatles.

Molière in love

En fransk Shakespeare In Love, kan det vara något? Svaret är ja, absolut. Nu är förvisso den franska filmen Molière från 2007, inte i närheten av den Oscarsbelönade brittisk-amerikanska inspirationskällan rent kvalitetsmässigt, men ändå.

Dessutom jämför vi trots allt nu med en av de, i mitt tycke, absolut bästa romantiska komedierna någonsin. Definitivt den bästa från 90-talet och jag kan på rak arm egentligen bara komma på en som jag tycker är bättre och det är När Harry träffade Sally, men det är en annan historia.

Den här veckan ges Molière ut i en nyutgåva på svensk dvd och därmed får alla de, och det var många, som missade den när den gavs ut förra gången en chans att rätta till det misstaget. Även om det sannerligen inte rör sig om något mästerverk så är det en film väl värd att se.

Inte minst för att det är en fröjd att skåda en Romain Duris i sitt esse i titelrollen (för den som viss se mer av honom kan jag upplysa om att han är dubbelt aktuell i de svenska dvd-butikernas nyhetshyllor denna vecka. Förutom Molière så släpps nu också Heartbreaker  på svensk dvd).

Romain Duris är inte den enda av skådespelarna som imponerar i Molière. Här kan vi också njuta av Fabrice Luchini som briljerar i sin paradroll som en man löjeväckande i sin självupptagenhet och ovetskap om sina egna begränsningar. Hans komiska tajming är som vanligt oklanderlig.

Precis som Shakespeare In Love gjorde fantiserar också Molière kring hur det kan ha gått till ner de båda berömda dramatikerna skapade och fick inspiration till några av sina mest kända verk. Bland annat genom att placera sina huvudpersoner i ett händelseförlopp och skeende som alluderar till just dessa verk. I Molière görs det i större utsträckning än i Shakespeare In Love.

Här refereras det friskt till Misantropen, Tartuffe och Den adelstokige borgaren och sämre material att bygga på kan man naturligtvis ha. Även om det blir lite väl mycket av det goda emellanåt i Molière. Shakespeare In Love var mer subtil och finessrik när det gäller de där referenserna och var på så vis mer av en film som stod på egna ben visavi den berömda titelpersonens verk.

Molière är en påkostad film. Miljöerna, scenografin och kostymerna håller hög klass och känns tidstypiska. Jag skriver känns för att jag i ärlighetens namn inte är särskilt väl rustad för att avgöra om kostymerna verkligen är tidstypiska. Klädhistorik är inte ett område inom min expertis, om man säger så.

Herrar Duris och Luchini som jag tidigare nämnt är inte de enda namnkunniga skådespelarna i ensemblen. Här dyker även Ludivine Sagnier och Édouard Baer upp i mindre, men viktiga roller.

Regissören Laurent Tirard har tillsammans med Grégoire Vigneron skrivit ett överlag fyndigt och roligt manus. Det finns dock några saker som jag hänger upp sig på.

Som till exempel att filmens prolog och epilog inte fungerar och snarare stjälper än hjälper. Dessutom är de helt onödiga och tillför inte historien något. Filmen hade fungerat ändå. Eller som att övergångarna mellan vissa skeenden i berättelsen inte är helt genomarbetade och hade behövt slipas på rent manusmässigt för att bli riktigt trovärdiga när det gäller karaktärspsykologin.

Men om man bortser från dessa invändningar så är det en härlig och underhållande film och det märks att skådespelarna hade roligt under inspelningarna.Till pluskontot kan också föras ett utsökt vackert foto signerat rutinerade Gilles Henry.

Som sagt, Molière är ingen ny Shakespeare In Love rent kvalitetsmässigt, men det är ett bra försök att spinna vidare på samma idé och någon blek kopia är det definitivt inte.