Chanson douce – en tät och mörk filmvaggvisa

Den marockansk-franska författaren och journalisten Leïla Slimani fick 2016 ett hejdundrande genombrott i Frankrike med sin andra roman Chanson douce. Romanen belönades med det Prix Goncourt, det finaste av alla franska litterära priser, och såldes i stora upplagor. Den blev mycket omtalad och etablerade Slimani som en av det franska kulturlivets tyngsta röster.

De stora framgångarna gick inte omvärlden förbi och rättigheterna till Chanson douce såldes till ett stort antal länder, däribland Sverige. Här gavs den ut första gången i början av 2018 under titeln Vaggvisa och den blev omtalad även här.

2019 filmatiserades boken och sedan en tid tillbaka finns den tillgänglig även i Sverige via vod och streaming, då under originaltiteln Chanson douce.

Leïla Slimanis förstaval som regissör var Maïwenn men hon hoppade av projektet och i stället gick uppdraget till Lucie Borleteau som också var med och gjorde manusbearbetningen. Hur filmen hade tett sig om Maïwenn regisserat den får vi naturligtvis aldrig veta, men jag tänker att ändringen till Borletau inte behöver ha varit av ondo.

Hon har under alla omständigheter givit Chanson douce en tät, närmast Roman Polanski-doftande, thrillerskrud och den fungerar i mina ögon alldeles utmärkt. Det som har fått stryka en aning på foten är den skarpa samhällskritiska udd som finns i originaltexten, och den kanske Maïwenn hade varit bättre på att plocka upp, men jag gillar samtidigt den mer renodlade thrillerapproachen i filmen.

Precis som Polanski i sina bästa stunder använder Borleteau sig av små och subtila, ganska nedtonade berättartekniska knep för att stadigt skruva upp obehaget och den psykologiska spänningen mot kokpunkten.

Chanson douce handlar om Miriam och Paul, ett tämligen välbärgat medelklasspar i Paris. Efter att ha fått parets andra barn börjar Miriam bli sugen på att återuppta sitt jobb som jurist igen och de beslutar sig för att anlita någon som kan ta hand om barnen på dagarna.

Valet faller på Louise, en som det ser ut perfekt kandidat till jobbet, och till en början går allt utmärkt. Barnen älskar Louise och Miriam och Paul är också mycket nöjda med henne. Men så börjar Louise att bete sig lite märkligt och man anar att allt inte står rätt till och att katastrofen kan ligga på lut.

Den som läst boken noterar att upplägget i filmen är ett annat. Som sagt, det här är mer av en regelrätt thrillerbehandling av den litterära förlagan och som sådan tycker jag att den fungerar bra. Det är inte så att den skarpa samhällskritiken, som i Frankrike ledde till en intensiv debatt om blanda annat barnflickornas situation, är helt borta men fokuset i berättelsen ligger tydligt på spänningsmomenten.

En starkt bidragande faktor till att filmen fungerar så bra trots att en del av textens komplexitet offrats är skådespelarna. Allra mest glimrar det om Karin Viard och Leïla Bekhti i rollerna som Louise och Miriam.

Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta. Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna. Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget. Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack. Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men det uppskattas inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchine återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna. De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt. Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Han lyckas förvisso verkligen med det senare, Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Polisse, Polisse, potatismos

Med sina två första långfilmer Pardonnez-Moi och Le Bal des actrices har den före detta barnstjärnan Maïwenn positionerat sig som en av fransk films mest spännande och personliga regissörer på senare år. Polisse, som efter att ha hyllats och vunnit pris vid filmfestivalen i Cannes något överraskande blev en av förra årets största succéer på de franska biograferna, förstärker denna position.

Nu har Polis som den får heta här äntligen haft svensk biopremiär. Det är en av de där filmerna som jag har väntat länge på att få se och jag blev definitivt inte besviken. Att den stoltserar med 13 Césarnomineringar är helt i sin ordning, den förtjänar varenda en av dem!

Polis handlar om en grupp poliser vid en specialrotel i Paris som arbetar med att skydda utsatta barn. Det betyder att de här polisernas vardag är en enda lång djupdykning i den kanske allra mest vedervärdiga och hemska brott man kan tänka sig: pedofili, incest, misshandel, våldtäkter och så vidare.

Maïwenn spelar själv en fotograf som under en tid får följa med gruppen för att dokumentera dess arbete, men just det sidospåret i handlingen är filmens svagaste beståndsdel och kunde faktiskt ha plockats bort. Gruppen i sig är spännande nog och att tillföra ett yttre element var inte dramaturgiskt nödvändigt. Faktum är att filmen kanske hade varit ännu bättre utan det sidospåret.

Så där värst mycket handling är det inte att tala om i Polis. Maïwenn fick idén till filmen när hon såg en dokumentär om verklighetens motsvarighet till det vi ser i filmen. Hon tillbringade dessutom en hel del tid med att själv följa med gruppen i dess arbete och filmens manus är ett resultat av hennes erfarenheter där, vad hon fick se och uppleva.

Inte så konstigt med andra ord att Polis har en så tydligt dokumentär prägel och en så stark känsla av autenticitet över sig. För det är en avskalad, nervig och enkelt berättad film hon har valt att göra. Det är rättframt och rakt på. Inga krusiduller eller filmtekniska bländverk. Polis är en dialog- och skådespelardriven film och tonträffen är närmast genial och hela tiden fullständigt trovärdig.

För att vara en film i stort sett utan traditionellt narrativt berättande och med så mycket dialog är den förbluffande tempostark. Polis tar direkt strupgrepp på sin åskådare och släpper sedan inte taget. Det här är en film som man tar med sig i sina tankar långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och ljuset tänts i salongen.

Att själva slutet är en rejäl spark i magen rent känslomässigt förstärker naturligtvis den intensiva känslan. Men, och det är viktigt att påpeka, Polis är ingen becksvart historia. Mitt i allt elände finns det stråk av ljus och det är också på något märkligt vis en livsbejakande och hoppingivande film.

På det sätt som de poliser som skildras så fullständigt går upp i sitt jobb och hur hänsynslöst och förbehållslöst de går in för att skydda barnen i utredningarna ger visst hopp för mänskligheten. Men deras hängivenhet har sitt pris och det är i mångt och mycket det priset som Polis handlar om. Maïwenn intresserar sig mycket för hur poliserna gör för att kunna hantera allt det obeskrivligt hemska de får se och vara med om, både på grupp- och individnivå.

Polis är en stark, nervig och mycket gripande film. Skådespelarna är genomgående helt fantastiska, såväl de mer etablerade i vuxenrollerna som barnen och ungdomarna i de andra, och det är helt i sin ordning att skådespelarkategorierna inför den stundande Césargalan fullständigt domineras av nominerade från Polis.

Marina Foïs, Karin Viard, Karole Rocher, Nicolas Duvauchelle, Joey Starr, Frédéric Pierrot och Naidra Ayadi är alla nominerade. Det vore en smärre skandal om alla fick gå hem från galan om två veckor lottlösa. Men risken att det skulle inträffa är försvinnande liten. För att inte säga obefintlig.