Litterär pusseldeckare sätter översättaren i fokus

Äntligen börjar biograferna att öppna igen så smått och med det följer också biopremiärerna. Den här helgen är det till exempel svensk biopremiär för den franska litterära thrillern Översättarna (Les Traducteurs i original) i regi av Régis Roinsard.

Som titeln antyder placerar den litteraturbranschens kanske mest obesjungna hjältar översättarna i rampljuset. Närmare bestämt nio stycken. Dessa har noga valts ut och samlats i en bunkerliknande byggnad Frankrike där de under rigorösa säkerhetsprotokoll ska till sina respektive språk översätta den efterlängtade tredje och avslutande delen i en global kioskvältare till romanserie.

Den hänsynslöse franska förläggare (spelad av en diabolisk Lambert Wilson i storform) som förvärvat de exklusiva rättigheterna till boken är den ende som känner till den hemlige författarens identitet och delar bara ut ett antal sidor i taget till översättarna som ytterligare ett steg i att hålla säkerheten till ett maximum.

Men trots alla dessa säkerhetsåtgärder sker det omöjliga och katastrofala – ett antal sidor läcker ut och med detta kommer också hotet om att hela boken också ska göra det i fall inte en stor summa pengar betalas. Frågan är bara vem som är läckan?

Allt tyder på att det måste vara någon av de nio översättarna, men vem? Den paranoide förläggaren tänker inte ge sig förrän sanningen kommit fram och fram ska den – till varje pris. Pressen på de nio översättarna blir gradvis högre och högre.

Manuset är smart och bjuder, som den pusseldeckare Översättarna när allt kommer till kritan är, som sig bör på en del överraskande vändningar. Ändå är det märkligt ospännande. Kanske för att det är rätt ont om människor att sympatisera med eller för att berättelsen som korsklipper mellan flera olika tidsplan är lite för invecklad för sitt eget bästa?

Underhållande är det helt klart, men det dominerande känslan hos mig efter att filmen tagit slut är ändå den av potential som slösats bort. Översättarnas främsta förtjänst är nog ändå att den lyfter fram översättarna som yrkesgrupp. Det var inte en dag för tidigt!

För den som vill se något spännande som utspelas i litterära kretsar är fjolårets Mysteriet Henri Pick ett betydligt bättre alternativ.

Mysteriet Henri Pick – en litteraturpusseldeckare av rang

Mysteriet Henri Pick (Le mystère Henri Pick i original) må vara långtifrån någon av höstens mest omtalade blockbusters men är ändå bland det smartaste, mest spännande och underhållande du kan se på svensk bio just nu. Rémi Bezançons filmatisering av David Foenkinos roman släpptes på hemmaplan i Frankrike i början av året och fick svensk biopremiär i fredags.

Det är något så ovanligt som en sorts pusseldeckare i litterär miljö. En ung och framfusig förläggare hittar i ett bibliotek av opublicerade bokmanus i Bretagne en bok som hon faller handlöst för och beslutar sig för att ge ut.

Boken blir snabbt en sensation i den litterära världen och alla förundras över hur författaren bakom boken, pizzeriaägaren Henri Pick som inte ens den närmsta familjen förknippat med bokläsning och ännu mindre skrivande, i hemlighet kunnat prestera något liknande. Tyvärr går det inte att fråga honom själv eftersom han varit död i några år.

Den lätt vresige och inte alltid sympatiske stjärnkritikern Jean-Michel Rouche är skeptisk till att Henri Pick verkligen är författaren bakom boken och pressar i sitt direktsända litteraturprogram i tv Picks änka så till den grad att hon stormar ut från sändningen och Jean-Michel får efter det sparken.

Vilket gör honom än mer besatt av att visa att han har rätt och att ta reda på vem den verkliga författaren bakom verket är. Han beger sig till Picks bretonska hemby för att börja leta efter svaret på gåtan och får efter en kortare tid en oväntad och aningen motvillig medhjälpare vid sin sida, Picks dotter som inte är särskilt förtjust i vare sig Jean-Michel personligen eller det han vill göra.

Mysteriet Henri Pick är en mycket välskriven historia som håller åskådaren fast och spänningen på topp hela vägen till slutet. Rémi Bezançons iscensättning är utmärkt och det blir sannerligen inte sämre av att ha två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Camille Cottin, den senare min senaste stora franska skådespelarfavorit, i de ledande rollerna.

Båda två är verkligen i sitt esse här. Inte minst Luchini som fortsätter att briljera i sådana här mer återhållna och intellektuella, moderna motsvarigheter till den typ av roller som Louis de Funès firade stora triumfer i. Han, Cottin och hela filmen var åtminstone för den här frankofilen en sant nöje att se.