Den romantiska komedin är verkligen en av de allra mest trögfotade och stela filmgenrerna. Det går närmast 13 på dussinet av dem och kvaliteten pendlar ofta mellan dålig och sämre. Det är en på många sätt hiskeligt reaktionär genre. Inte bara för att den ofta befäster dammiga och gammalmodiga könsstereotyper utan också för att den romantiska komedin i grund och botten är så fast i ett närmast plågsamt förutsägbart formspråk.
Missförstå mig inte nu. Jag har absolut inget principiellt emot romantiska komedier. Det finns trots allt ett antal riktigt bra sådana. Det är bara det att för varje riktigt bra – och i någon mån nyskapande – romantisk komedi följer alltid en serie mer och mer urvattnade kloner och kopior. Vilket får till följd att ”originalet” inte sällan dränks i det tveksamma eftermäle som kopiorna utgör. Det blir svårt att se träden på grund av all skog.
Men som sagt, då och då poppar det upp riktigt bra romantiska komedier. Oftast är de brittiska – och har mer än ett litet stråk allvar över sig. Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill och Love Actually. För att ta tre hyfsat sentida exempel. Nu är det dock dags för en fransk romantisk komedi att bryta mönstret. I morgon får Heartbreaker sin svenska biopremiär.
L’Arnacoeur som den heter i original blev en av förra årets största publiksuccéer hemma i Frankrike och det är inte svårt att förstå varför. Jag vill inte påstå att Heartbreaker är filmen som revolutionerar hela den romantiska komedin som sådan, men den tillför i alla fall sin egen twist på temat.
I centrum för handlingen står Alex (spelad av Romain Duris, en av mina personliga favoriter så hans namn kommer att dyka upp många fler gånger på den här bloggen). Han är en man med rejält kvinnotycke, något som han använder på ett mindre konventionellt sätt. Tillsammans med sin syster och sin svåger driver han en firma som specialiserat sig på att, mot betalning, bryta oönskade förhållanden.
Klienterna är oftast rika föräldrar som av olika anledningar inte riktigt är tillfreds med sin dotters val av partner. Det är här som Alex kommer in. Med hjälp av minutiöst planerade planer, en stor dos charm och en välutvecklad talang för att klä ut sig har Alex visat sig riktigt framgångsrik inom sitt gebit. Helt skrupelfri och utan moralisk kompass är han dock inte. Han åtar sig inte vilka uppdrag som helst. Han säger sig bara vara villig att förstöra olyckliga förhållanden.
Enligt det egenhändigt upprättade moraliska rättesnöret tar han sig bara an fall där kvinnan i fråga är olycklig, men intalar sig att hon inte är det. Men ingen regel utan undantag. När han har hamnat i en synnerligen svår ekonomisk knipa ser han sig tvingad att göra ett undantag. En rik affärsman anlitar honom för att han ska få dottern Juliette (spelad av Vanessa Paradis) att bryta upp från sin, i hans tycke, trista engelske fästman Jonathan.
Haken i det hela är dels att det verkar vara ett lyckligt förhållande – och att han bara har fem dagar på sig. Sedan ska nämligen Juliette och Jonathan gifta sig. Tiden är dessutom knapp på ännu ett sätt. Den skrupelfrie man som Alex är skyldig pengar har skickat sina indrivare efter honom.
Naturligtvis innehåller även Heartbreaker ett visst mått av förutsägbarhet – det hör liksom till genren. Men den har tillräckligt med fräschör för att sticka ut från mängden. Manuset är rappt och välskrivet, skådespelarna utmärkta (kemin mellan Duris och Paradis är påtaglig) och själva grundstoryn originell. Dessutom utspelas större delen av filmen i vackra och förföriska Monte Carlo-miljöer. Den långfilmsdebuterande regissören Pascal Chaumeil, som har en gedigen bakgrund som regissör inom tv och reklamfilm, visar prov på bra komisk tajming.
Heartbreaker är inget mästerverk, men likväl en av de där romantiska komedierna som sticker ut från mängden och som därmed är väl värd ett biobesök.
BleuBlancRouge 