RSS Flöde

Etikettarkiv: Heartbreaker

God frankofon jul!

Unplanparfait

Härmed vill jag önska dig kära läsare en riktigt god jul! Traditionsenligt här på bloggen gör jag det genom att skriva om en julfilm. Eller julrelaterad film kanske är ett mer passande uttryck denna gång. Filmen i fråga är nämligen ingen julfilm per se, men eftersom en julmiddag i goda (men inte nödvändigtvis glada) vänners lag är filmens nutid och det som ramar in själva berättelsen känner jag ändå att den passar att skriva om i dag.

Un plan parfait, som filmen heter, hade fransk premiär 2012 och är regisserad av Pascal Chaumeil, men har vad jag vet ännu inte dykt upp på den svenska marknaden. Med tanke på att den redan har några år på nacken så känns det kanske inte helt troligt att den heller kommer att göra det, men man ska aldrig säga aldrig. Om du reagerar på namnet Pascal Chaumeil men inte riktigt kan placera det så kan jag ge lite hjälp på traven genom att säga att han är mest känd för att ha regisserat publiksuccén Heartbreaker (L’Arnacoeur i original).  En film som till och med biovisades här i Sverige.

Någon publiksuccé i stil med Heartbreaker blev Un plan parfait aldrig och den är enligt min mening kanske inte lika bra heller, men nog skulle jag säga att den är väl värd att se. Själva berättelsen tar alltså sin början under en julaftonsmiddag. Corinne har bjudit med sig sin chef Valérie hem till sin familj. Valérie är nämligen deprimerad, för att inte säga förkrossad, efter att nyligen ha skilt sig från sin man.

För att försöka muntra upp Valérie berättar de övriga middagsgästerna om sin släkts äktenskapliga förbannelse; att allas första äktenskap slutat i skilsmässa. Corinne börjar att berätta den hysteriska och äventyrsfyllda historian om hur hennes egen syster Isabelle, när hon står inför att äntligen få gifta sig med mannen i sitt liv, tänker sig att undkomma förbannelsen.

Tillsammans med Corinne utarbetar hon den perfekta planen. Hon ska resa på blixtvisit till Danmark för att ingå ett skenäktenskap. Där ska det nämligen vara tillåtet att gifta sig och skilja sig samma dag. Snabbt och smidigt, utan att informera sin trolovade om det hela. På planet till Köpenhamn hamnar Isabelle bredvid den lite egensinnige reseguidereportern Jean Yves. Tycke uppstår inte.

När Isabelle kommer fram till Köpenhamn och det visar sig att den danske man som hon har avtalat att ingå (och bryta) skenäktenskapet med inte dyker upp tvingas hon snabbt omformulera sin plan. Hon tar sikte på att följa efter Jean Yves och snärja honom i stället. Det betyder också en omväg via Kenya, och ett äventyr den kontrollerade Isabelle sent ska glömma. Och det är ändå bara början…

Det är kanske inte alltför svårt att lista ut hur det hela ska sluta, men vägen dit är kantad av en hel del komiska poänger. Kemin mellan Diane Kruger och Dany Boon (som spelar Isabelle och Jean Yves) är absolut nöjaktig.Trovärdigheten är det måhända lite si och så med och manuset hänfaller lite då och då till några fånigheter, men det uppvägs av charm, småputtrighet och (faktiskt) en del svärta. Som romantisk komedi fungerar Un plan parfait absolut helt okej och julinramningen ger naturligtvis lite extra krydda så här års.

Joyeux noël à tous mes chers lecteurs!

Molière in love

En fransk Shakespeare In Love, kan det vara något? Svaret är ja, absolut. Nu är förvisso den franska filmen Molière från 2007, inte i närheten av den Oscarsbelönade brittisk-amerikanska inspirationskällan rent kvalitetsmässigt, men ändå.

Dessutom jämför vi trots allt nu med en av de, i mitt tycke, absolut bästa romantiska komedierna någonsin. Definitivt den bästa från 90-talet och jag kan på rak arm egentligen bara komma på en som jag tycker är bättre och det är När Harry träffade Sally, men det är en annan historia.

Den här veckan ges Molière ut i en nyutgåva på svensk dvd och därmed får alla de, och det var många, som missade den när den gavs ut förra gången en chans att rätta till det misstaget. Även om det sannerligen inte rör sig om något mästerverk så är det en film väl värd att se.

Inte minst för att det är en fröjd att skåda en Romain Duris i sitt esse i titelrollen (för den som viss se mer av honom kan jag upplysa om att han är dubbelt aktuell i de svenska dvd-butikernas nyhetshyllor denna vecka. Förutom Molière så släpps nu också Heartbreaker  på svensk dvd).

Romain Duris är inte den enda av skådespelarna som imponerar i Molière. Här kan vi också njuta av Fabrice Luchini som briljerar i sin paradroll som en man löjeväckande i sin självupptagenhet och ovetskap om sina egna begränsningar. Hans komiska tajming är som vanligt oklanderlig.

Precis som Shakespeare In Love gjorde fantiserar också Molière kring hur det kan ha gått till ner de båda berömda dramatikerna skapade och fick inspiration till några av sina mest kända verk. Bland annat genom att placera sina huvudpersoner i ett händelseförlopp och skeende som alluderar till just dessa verk. I Molière görs det i större utsträckning än i Shakespeare In Love.

Här refereras det friskt till Misantropen, Tartuffe och Den adelstokige borgaren och sämre material att bygga på kan man naturligtvis ha. Även om det blir lite väl mycket av det goda emellanåt i Molière. Shakespeare In Love var mer subtil och finessrik när det gäller de där referenserna och var på så vis mer av en film som stod på egna ben visavi den berömda titelpersonens verk.

Molière är en påkostad film. Miljöerna, scenografin och kostymerna håller hög klass och känns tidstypiska. Jag skriver känns för att jag i ärlighetens namn inte är särskilt väl rustad för att avgöra om kostymerna verkligen är tidstypiska. Klädhistorik är inte ett område inom min expertis, om man säger så.

Herrar Duris och Luchini som jag tidigare nämnt är inte de enda namnkunniga skådespelarna i ensemblen. Här dyker även Ludivine Sagnier och Édouard Baer upp i mindre, men viktiga roller.

Regissören Laurent Tirard har tillsammans med Grégoire Vigneron skrivit ett överlag fyndigt och roligt manus. Det finns dock några saker som jag hänger upp sig på.

Som till exempel att filmens prolog och epilog inte fungerar och snarare stjälper än hjälper. Dessutom är de helt onödiga och tillför inte historien något. Filmen hade fungerat ändå. Eller som att övergångarna mellan vissa skeenden i berättelsen inte är helt genomarbetade och hade behövt slipas på rent manusmässigt för att bli riktigt trovärdiga när det gäller karaktärspsykologin.

Men om man bortser från dessa invändningar så är det en härlig och underhållande film och det märks att skådespelarna hade roligt under inspelningarna.Till pluskontot kan också föras ett utsökt vackert foto signerat rutinerade Gilles Henry.

Som sagt, Molière är ingen ny Shakespeare In Love rent kvalitetsmässigt, men det är ett bra försök att spinna vidare på samma idé och någon blek kopia är det definitivt inte.

En hjärtekrossare som värmer

Den romantiska komedin är verkligen en av de allra mest trögfotade och stela filmgenrerna. Det går närmast 13 på dussinet av dem och kvaliteten pendlar ofta mellan dålig och sämre. Det är en på många sätt hiskeligt reaktionär genre. Inte bara för att den ofta befäster dammiga och gammalmodiga könsstereotyper utan också för att den romantiska komedin i grund och botten är så fast i ett närmast plågsamt förutsägbart formspråk.

Missförstå mig inte nu. Jag har absolut inget principiellt emot romantiska komedier. Det finns trots allt ett antal riktigt bra sådana. Det är bara det att för varje riktigt bra – och i någon mån nyskapande – romantisk komedi följer alltid en serie mer och mer urvattnade kloner och kopior. Vilket får till följd att ”originalet” inte sällan dränks i det tveksamma eftermäle som kopiorna utgör. Det blir svårt att se träden på grund av all skog.

Men som sagt, då och då poppar det upp riktigt bra romantiska komedier. Oftast är de brittiska – och har mer än ett litet stråk allvar över sig. Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill och Love Actually. För att ta tre hyfsat sentida exempel. Nu är det dock dags för en fransk romantisk komedi att bryta mönstret. I morgon får Heartbreaker sin svenska biopremiär.

L’Arnacoeur som den heter i original blev en av förra årets största publiksuccéer hemma i Frankrike och det är inte svårt att förstå varför. Jag vill inte påstå att Heartbreaker är filmen som revolutionerar hela den romantiska komedin som sådan, men den tillför i alla fall sin egen twist på temat.

I centrum för handlingen står Alex (spelad av Romain Duris, en av mina personliga favoriter så hans namn kommer att dyka upp många fler gånger på den här bloggen). Han är en man med rejält kvinnotycke, något som han använder på ett mindre konventionellt sätt. Tillsammans med sin syster och sin svåger driver han en firma som specialiserat sig på att, mot betalning, bryta oönskade förhållanden.

Klienterna är oftast rika föräldrar som av olika anledningar inte riktigt är tillfreds med sin dotters val av partner. Det är här som Alex kommer in. Med hjälp av minutiöst planerade planer, en stor dos charm och en välutvecklad talang för att klä ut sig har Alex visat sig riktigt framgångsrik inom sitt gebit. Helt skrupelfri och utan moralisk kompass är han dock inte. Han åtar sig inte vilka uppdrag som helst. Han säger sig bara vara villig att förstöra olyckliga förhållanden.

Enligt det egenhändigt upprättade moraliska rättesnöret tar han sig bara an fall där kvinnan i fråga är olycklig, men intalar sig att hon inte är det. Men ingen regel utan undantag. När han har hamnat i en synnerligen svår ekonomisk knipa ser han sig tvingad att göra ett undantag. En rik affärsman anlitar honom för att han ska få dottern Juliette (spelad av Vanessa Paradis) att bryta upp från sin, i hans tycke, trista engelske fästman Jonathan.

Haken i det hela är dels att det verkar vara ett lyckligt förhållande – och att han bara har fem dagar på sig. Sedan ska nämligen Juliette och Jonathan gifta sig. Tiden är dessutom knapp på ännu ett sätt. Den skrupelfrie man som Alex är skyldig pengar har skickat sina indrivare efter honom.

Naturligtvis innehåller även Heartbreaker ett visst mått av förutsägbarhet – det hör liksom till genren. Men den har tillräckligt med fräschör för att sticka ut från mängden. Manuset är rappt och välskrivet, skådespelarna utmärkta (kemin mellan Duris och Paradis är påtaglig) och själva grundstoryn originell. Dessutom utspelas större delen av filmen i vackra och förföriska Monte Carlo-miljöer. Den långfilmsdebuterande regissören Pascal Chaumeil, som har en gedigen bakgrund som regissör inom tv och reklamfilm, visar prov på bra komisk tajming.

Heartbreaker är inget mästerverk, men likväl en av de där romantiska komedierna som sticker ut från mängden och som därmed är väl värd ett biobesök.