Cyrano och jag – i dubbel bemärkelse

Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac, detta ett av den franska dramatikens mest berömda verk, är en verklig hörnsten i min frankofili.

För det var på sätt och vis när jag såg och hörde Gérard Depardieu på sitt samtidigt kraftfulla och sårbara vis framföra texten i Jean-Paul Rappeneaus formidabla filmatisering av pjäsen som jag verkligen förälskade mig i det franska språket. Detta utan att vid den tidpunkten kunna mer än några enstaka ord franska.

Sedan dess har texten och pjäsen varit en trogen följeslagare genom mitt liv, på en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Den i Sverige nu på dvd och vod aktuella filmen Cyrano och jag från i fjol (Edmond i original) påminner mig om varför jag älskar den här pjäsen så mycket.

Cyrano och jag handlar om hur det gick till när Edmond Rostand, som fram till dess var tämligen misslyckad som dramatiker, 1897 fick inspiration till och skrev sin berömda pjäs. Filmen är skriven och regisserad av Alexis Michalik och är i sin tur en filmatisering av en prisbelönt och framgångsrik pjäs av densamme.

Cyrano och jag är en sorts förhållandevis fri fantasi kring verkliga händelser. En hel del stämmer med verkligheten medan annat är dramatiserat. Jag tycker att det är ett bra konstnärligt val, för metanivåerna i berättelsen som för in Rostands kreativa process och egna liv i pjäsen gör att det i viss mening slutar i en annorlunda, men dock ändå, version av själva berättelsen om Cyrano de Bergerac. Om än en lättviktig sådan.

Det vilar en stor lustfullhet över hela filmen och den samlade ensemblen tycks ha haft smittsamt roligt att göra den här filmen. Allra bäst gillar jag Olivier Gourmets jovialiska tolkning av Constant Coquelin, en av dåtidens mest populära teaterskådespelare på de parisiska scenerna, som tror på den unge Rostand, tar honom under sina vingar och pushar honom att skriva sitt mästerstycke -Under kort tidsfrist och inte alldeles lättmanövrerade förutsättningar ska tilläggas. Thomas Solivérès är även han alldeles utmärkt i huvudrollen.

En påkostad produktion men fint återskapade parisiska sekelskiftesmiljöer ger filmen ett drömskt och fint lyster som verkligen talar direkt till Parisromantikern i mitt hjärta.

Cyrano och jag är en lättsamt underhållande film inte olik Shakespeare in Love eller Molière. Huvudsakligen god underhållning för stunden, men också en väg till själva pjäsen. Och om filmen leder till att fler upptäcker den – då har den tjänat ett bra och djupare syfte.

Molières Misantropen gnistrar i vinterkargt semesterparadis

Cykla med Molière (Alceste à bicyclette i original) har i år gjort stor succé på de franska biograferna och nu är det också dags för den svenska biopubliken, den hade premiär i fredags, att få stifta bekantskap med Philippe Le Guays uppföljare till Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème ètage) från häromåret. Då som nu är det med Fabrice Luchini i en av huvudrollena, den här gången har han dessutom varit med och skrivit filmens manus. Faktum är att den är baserad på en idé av just monsieur Luchini.

Det är lätt att förstå att den här filmen har blivit en stor framgång på hemmaplan, men samtidigt är den heller inte riktigt den veritabla julafton för frankofilen som jag hade hoppats på och som grundidén ger möjlighet till. Jag gillar den om helhet men hänger upp mig en hel del på några av enskildheterna i den. Men innan jag går in på omdömesbiten några ord om handlingen.

Cykla med Molière utspelas på ett vinterkargt Île de Ré. Dit har den medelåders före detta skådespelaren Serge (spelad av Farice Luchini) dragit sig tillbaka efter att ha beslutat sig för att lämna karriären bakom sig. Den lite buttre, folkskygge och bittre mannen bor ensam i ett lätt slitet hus på den berömda och chica semesterön, något av Frankrikes svar på Gotland i det avseendet, strax utanför La Rochelle vid atlantkusten. En av hans tidigare kollegor, den något yngre Guathier (spelad av Lambert Wilson), söker upp honom med ett erbjudande. Guathier som  i motsats till Serge är på höjden av sin karriär, åtminstone popularitetsmässigt, försöker locka tillbaka Serge från sin pensionering genom att erbjuda honom en roll i en uppsättning av Misantropen, den franske nationaldramatikern Molières kanske mest kända och prestigeladdade verk. Serge blir smickrad och lockad av erbjudandet men tvekar trots det. Han går dock med på att fundera på saken om Gauthier stannar kvar i en vecka och provläser pjäsen med honom. Gauthier accepterar och de sätter igång. Men stöter direkt på problem då de båda vill spela huvudrollen Alceste. Den beslutar sig för att singla slant om det vid varje repetitionstillfälle och på så vis turas om att spela Alceste och den andra huvudrollen Philinte. Mellan repetitionerna ger de sig ut på cykelturer på ön och in i bilden kommer snart också en vacker italienska som är på väg att lämna sin man och sälja sitt hus på ön. Hennes närvaro blir ytterligare ett spänningsmoment mellan de två självupptagna männen.

Det är i långa stycken fantastiskt njutbart att bara lyssna på den här filmen. Att få höra Molières text framföras på franska av två så duktiga skådespelare som Fabrice Luchini (som för övrigt känns som den ultimata Molièretolkaren, som född för att spela i hans pjäser) och Lambert Wilson är fantastiskt. Det var nästan så att jag ville sluta ögonen och bara lyssna på det underbara språket under några av de många repetitionsscenerna. Det är också synnerligen lustfyllt att höra hur Serge och Gauthier vrider och vänder på hur texten ska framföras och inte minst deras gnabbande om det. Det är som en del i en Molièrepjäs i sig. Filmen är också utsökt fotograferad. Så långt allt frid och fröjd. Men så finns det tyvärr några saker att ha invändningar emot. Det blir, som franska filmer tyvärr har en tendens att i bland bli, lite gubbsjukt emellanåt. Porträttet av den italienska kvinnan drar lite åt det hållet men allra värst är det helt onödiga sidospåret med en ung kvinna med skådespelardrömmar som för tillfället försörjer sig som porrskådespelare. Det är något som vare sig hon själv eller hennes mamma, som är den som introducerar henne för Guthier, verkar tycka är särskilt anmärkningsvärt eller problematiskt utan tar med en klackspark. Även om man bortser från det problematiska trivialiserandet att porrfilmsindustrin är det ett märkligt sidospår i historien som inte tillför någonting alls.

Cykla med Molière är, naturligtvis med tanke på handlingen, en mycket pratig film. Och eftersom den utspelas i borgerliga miljöer är den och tassar kring klichébilden av fransk film. Men jag tycker ändå att den undviker att falla i den fällan. Inte minst för att den, likt Molières pjäser, ironiserar över och sticker hål på borgarskapets uppblåsthet. Spelet mellan Serge och Gauthier är ett lustmord på dessa självupptagna män och deras nycker och narcissism. De elakheter de utbyter med varandra under handlingens gång faller tillbaka på dem själv. Cykla med Molière är en både mycket rolig och sorgsen film, ofta sylvass i replikerna. Bortsett från de ganska allvarliga invändningar jag har så tycker jag trots allt det här är en bra film väl värd att se. Ett sifferbetyg skulle trots allt bli en stark trea.

Molière in love

En fransk Shakespeare In Love, kan det vara något? Svaret är ja, absolut. Nu är förvisso den franska filmen Molière från 2007, inte i närheten av den Oscarsbelönade brittisk-amerikanska inspirationskällan rent kvalitetsmässigt, men ändå.

Dessutom jämför vi trots allt nu med en av de, i mitt tycke, absolut bästa romantiska komedierna någonsin. Definitivt den bästa från 90-talet och jag kan på rak arm egentligen bara komma på en som jag tycker är bättre och det är När Harry träffade Sally, men det är en annan historia.

Den här veckan ges Molière ut i en nyutgåva på svensk dvd och därmed får alla de, och det var många, som missade den när den gavs ut förra gången en chans att rätta till det misstaget. Även om det sannerligen inte rör sig om något mästerverk så är det en film väl värd att se.

Inte minst för att det är en fröjd att skåda en Romain Duris i sitt esse i titelrollen (för den som viss se mer av honom kan jag upplysa om att han är dubbelt aktuell i de svenska dvd-butikernas nyhetshyllor denna vecka. Förutom Molière så släpps nu också Heartbreaker  på svensk dvd).

Romain Duris är inte den enda av skådespelarna som imponerar i Molière. Här kan vi också njuta av Fabrice Luchini som briljerar i sin paradroll som en man löjeväckande i sin självupptagenhet och ovetskap om sina egna begränsningar. Hans komiska tajming är som vanligt oklanderlig.

Precis som Shakespeare In Love gjorde fantiserar också Molière kring hur det kan ha gått till ner de båda berömda dramatikerna skapade och fick inspiration till några av sina mest kända verk. Bland annat genom att placera sina huvudpersoner i ett händelseförlopp och skeende som alluderar till just dessa verk. I Molière görs det i större utsträckning än i Shakespeare In Love.

Här refereras det friskt till Misantropen, Tartuffe och Den adelstokige borgaren och sämre material att bygga på kan man naturligtvis ha. Även om det blir lite väl mycket av det goda emellanåt i Molière. Shakespeare In Love var mer subtil och finessrik när det gäller de där referenserna och var på så vis mer av en film som stod på egna ben visavi den berömda titelpersonens verk.

Molière är en påkostad film. Miljöerna, scenografin och kostymerna håller hög klass och känns tidstypiska. Jag skriver känns för att jag i ärlighetens namn inte är särskilt väl rustad för att avgöra om kostymerna verkligen är tidstypiska. Klädhistorik är inte ett område inom min expertis, om man säger så.

Herrar Duris och Luchini som jag tidigare nämnt är inte de enda namnkunniga skådespelarna i ensemblen. Här dyker även Ludivine Sagnier och Édouard Baer upp i mindre, men viktiga roller.

Regissören Laurent Tirard har tillsammans med Grégoire Vigneron skrivit ett överlag fyndigt och roligt manus. Det finns dock några saker som jag hänger upp sig på.

Som till exempel att filmens prolog och epilog inte fungerar och snarare stjälper än hjälper. Dessutom är de helt onödiga och tillför inte historien något. Filmen hade fungerat ändå. Eller som att övergångarna mellan vissa skeenden i berättelsen inte är helt genomarbetade och hade behövt slipas på rent manusmässigt för att bli riktigt trovärdiga när det gäller karaktärspsykologin.

Men om man bortser från dessa invändningar så är det en härlig och underhållande film och det märks att skådespelarna hade roligt under inspelningarna.Till pluskontot kan också föras ett utsökt vackert foto signerat rutinerade Gilles Henry.

Som sagt, Molière är ingen ny Shakespeare In Love rent kvalitetsmässigt, men det är ett bra försök att spinna vidare på samma idé och någon blek kopia är det definitivt inte.