Mysteriet Henri Pick – en litteraturpusseldeckare av rang

Mysteriet Henri Pick (Le mystère Henri Pick i original) må vara långtifrån någon av höstens mest omtalade blockbusters men är ändå bland det smartaste, mest spännande och underhållande du kan se på svensk bio just nu. Rémi Bezançons filmatisering av David Foenkinos roman släpptes på hemmaplan i Frankrike i början av året och fick svensk biopremiär i fredags.

Det är något så ovanligt som en sorts pusseldeckare i litterär miljö. En ung och framfusig förläggare hittar i ett bibliotek av opublicerade bokmanus i Bretagne en bok som hon faller handlöst för och beslutar sig för att ge ut.

Boken blir snabbt en sensation i den litterära världen och alla förundras över hur författaren bakom boken, pizzeriaägaren Henri Pick som inte ens den närmsta familjen förknippat med bokläsning och ännu mindre skrivande, i hemlighet kunnat prestera något liknande. Tyvärr går det inte att fråga honom själv eftersom han varit död i några år.

Den lätt vresige och inte alltid sympatiske stjärnkritikern Jean-Michel Rouche är skeptisk till att Henri Pick verkligen är författaren bakom boken och pressar i sitt direktsända litteraturprogram i tv Picks änka så till den grad att hon stormar ut från sändningen och Jean-Michel får efter det sparken.

Vilket gör honom än mer besatt av att visa att han har rätt och att ta reda på vem den verkliga författaren bakom verket är. Han beger sig till Picks bretonska hemby för att börja leta efter svaret på gåtan och får efter en kortare tid en oväntad och aningen motvillig medhjälpare vid sin sida, Picks dotter som inte är särskilt förtjust i vare sig Jean-Michel personligen eller det han vill göra.

Mysteriet Henri Pick är en mycket välskriven historia som håller åskådaren fast och spänningen på topp hela vägen till slutet. Rémi Bezançons iscensättning är utmärkt och det blir sannerligen inte sämre av att ha två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Camille Cottin, den senare min senaste stora franska skådespelarfavorit, i de ledande rollerna.

Båda två är verkligen i sitt esse här. Inte minst Luchini som fortsätter att briljera i sådana här mer återhållna och intellektuella, moderna motsvarigheter till den typ av roller som Louis de Funès firade stora triumfer i. Han, Cottin och hela filmen var åtminstone för den här frankofilen en sant nöje att se.

 

Nathalie – en angenäm historia

Filmen Nathalie var i mitt tycke ingen delikatess (du kan läsa mina tankar om den här), men som jag skrev i blogginlägget så hade jag förhoppningar om att boken skulle vara bättre. Som de alltid tenderar att vara. Jag kan så här på rak arm bara komma på två exempel på när jag faktiskt har tyckt att filmatiseringarna har överträffat den litterära förlagan och det är Gudfadern och Sagan om ringen. Det finns säkert fler om jag får tänka lite längre (har du egna exempel för du hemskt gärna dela med dig i kommentarsfältet), men nu ska det här inte handla om det. För i det här fallet är det normalförhållandet som råder.

Alltså boken var bättre än filmen. Kanske inte i så hög utsträckning som jag med tanke på det jag skrev om filmen hade hoppats, men ändå.  Normalt sett brukar jag alltid försöka läsa boken först och se filmen sedan, men eftersom filmen nådde den svenska marknaden innan romanöversättningen gjorde det så hade jag denna gång inget val.

Nathalie – en delikat historia är skriven av David Foenkinos som, tillsammans med sin broder Stéphane, dessutom har regisserat filmversionen. På ett sätt kan jag känna att det för en gångs skull var ganska bra att ha sett filmen innan det var dags att ta sig an boken. Jag vet inte om det har att göra med att det är samma upphovsman, men känslan jag får när jag läser boken är att se en utbyggd och förbättrad version av filmen i mitt huvud.

Stämningen i boken och i filmen är i mångt och mycket densamma och att läsa boken fördjupar upplevelsen av filmen och lägger ytterligare pusselbitar på plats. Men samtidigt förundras jag (just med tanke på att upphovsmannen är densamma) också över en del stora skillnader mellan boken och filmen. Inte i handlingen, den är i det närmaste identisk, men i stilen.

Boken tenderar förvisso emellanåt att på samma sätt som filmen bli en aning sval och distanserad, men trots att den är fylld av infall och stilbrott i sin berättarstruktur så är den inte i närheten av lika spretig som filmen. Tvärtom så känns boken väl sammanhållen och stilbrotten i den som något som mer lyfter än stjälper (även om det ibland blir lite väl mycket av det goda även i det avseendet).

Jag är väldigt förtjust i hur David Foenkinos bryter av berättelsen med att skjuta in faktarutor, uppräkningar och andra korta reflekterande texter kring saker som dyker upp i handlingen. En annan sak som är tongivande i den litterära texten men som det inte finns någon egentlig motsvarighet till i filmversionen är de många (oftast mycket fyndiga) referenserna till både fin- och populärkultur.

Precis som i filmen finns det en del att hänga upp sig på när det gäller bilden av Sverige och det svenska eftersom den ibland bygger på rena felaktigheter. Eftersom det svenska har en lika viktig del i boken som i filmen så är det naturligtvis en brist som det inte går att helt bortse från. Men å andra sidan så är det ingen fakta- eller debattroman. Det är underhållning det handlar om och underhållande är det.

David Foenkinos skriver lättsamt, flyhänt och ofta fyndigt. Kapitlen är korta och rappa och det finns ett driv i texten som gör att jag hela tiden vill läsa vidare. Så boken Nathalie – en delikat historia är kanske inte heller den någon delikatess likt den typ av överdådiga bakverk som man kan se i tjusigare franska patisserier, men absolut som en välsmakande chokladpralin. Om miljöerna jag läste den i (jag hade med den som reselektyr till Paris) spelade in i att göra upplevelsen av den mer angenäm ska jag låta vara osagt, men helt klart är att läsa boken var en för mig just angenäm historia.