Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta. Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna. Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget. Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack. Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men det uppskattas inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchine återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna. De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt. Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Han lyckas förvisso verkligen med det senare, Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.

Klasskamp i lightversion och feelgoodkostym

Den här veckan ges det goda möjligheter för att låta frankofilen i dig få utlopp i biosalongens trygga mörker. Inte mindre än två filmer från den frankofona världen går i helgen upp på svenska biografer. Båda dock med något begränsad spridning så det blir till att ta sig till någon av storstäderna om du vill se någon av dem.

Eller varför inte båda, för den delen? De är absolut värda ett biobesök. Inte minst den fantastiska Nawals hemlighet, men den tänkte jag skriva mer om om någon dag.

Dagens blogginlägg tillägnar jag istället den andra franskspråkiga filmen som har premiär i helgen: Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème étage) av Philippe Le Guay.

Det är en feelgoodfilm, med visst allvar i botten, som har alla möjligheter att bli en stor framgång – åtminstone i den målgrupp som normalt frekventerar den här typen av filmer. Låt mig – kanske en aning fördomsfullt, men ändå – säga såhär: det kommer nog att figurera en hel del kulturrandiga Gudrun Sjödén-kreationer och en och annan djurbrosch i salongerna. Innan jag får Sveriges förenade bibliotekarier (ännu en fördom, jag vet) efter mig är det bäst att klargöra att jag gillar filmen – och bibliotekarier.

På den den svenska affischen till Kvinnorna på sjätte våningen citeras ett omdöme där filmen jämförs med Pedro Almodóvars verk. Den jämförelsen känns inte helt klockren, men är väl ofrånkomlig antar jag eftersom ett antal eldiga spanjorskor spelar en viktig roll i berättelsen. Att en av dem dessutom spelas Carmen Maura som spelade huvudrollen i flera av Almodóvars tidiga filmer hjälper självklart till att föra tankarna i en viss riktning, men för mig känns det mer som en lite slapp analys – och ett billigt knep att åka marknadsföringsmässig snålskjuts.

Kvinnorna på sjätte våningen liknar egentligen inget som den egensinnige spanske regissören har gjort. Det är den på tok för konventionell för och persongalleriet är inte tillnärmelsevis lika färgstarkt som ens i Almodóvars mest nedtonade stunder. Så förvänta dig inget sådant. Kvinnorna på sjätte våningen är tvärtom en mycket fransk film, förvisso med viss spansk krydda. Och det är inte fy skam, det heller.

Kvinnorna på sjätte våningen utspelar sig i det tidiga 60-talets Paris. Skådeplatsen är typiska överklassmiljöer. Fabrice Luchini spelar Jean-Louis Joubert, en stel och formell, men framgångsrik aktiemäklare som bor i en flådig våning (i en fastighet som han dessutom äger) tillsammans med sin snobbiga fru Suzanne, spelad av Sandrine Kiberlain.

Deras hushållerska sedan dryga 20 år får en dag nog av att bli behandlad som mindre värd och tackar för sig. Som ersättare rekryterar de de till Paris nyanlända spanjorskan María. Det utvecklas snabbt en speciell relation mellan Jean-Louis och María. Hon bor liksom de andra hembiträdena i fastigheten, även de spanska, under synnerligen spartanska former i tjänstebostäder på den sjätte våningen.

En kväll följer Jean-Louis med María upp på sjätte våningen och han förskräcks över hur det ser ut där. Det blir ett uppvaknande för honom och får honom att ifrågasätta det liv han har levt – och hur hembiträdena behandlas. Upplevelsen och relationen till de spanska kvinnorna får honom att gradvis förändras och bli mer öppen och livsbejakande, vilket Suzanne – och framförallt inte deras gemensamma internatboende barn – inte riktigt får grepp om.

I grund och botten är det här en typ av film som vi har sett många gånger förr. Berättelsen om hur en man av börd växer och finner glädje i mötet med en flicka av folket är ingalunda originell, men det är något med Kvinnorna på sjätte våningen som trots allt höjer den över mängden. Kanske ligger en del av förklaringen i att regissören och manusförfattaren Philippe Le Guay har en hel del personligt självupplevt kapital investerat i filmen.

Hans pappa var just aktiemäklare och familjen hade ett spanskt hembiträde. Det märks i alla fall att han känner genuin värme för sina karaktärer och att det han skildrar betyder något för honom. Andra saker som får sättas upp på filmens pluskonto är fina tidstypiska miljöer, bra skådespel (det finns få skådespelare som kan göra denna typ av lite löjeväckande och självömkliga herrar, aningslösa när det gäller sin plats i en social- och samhällelig kontext, med sådan värme och tajming som just Fabrice Luchini, ta bara den i Sverige nu också bioaktuella Potiche som ett annat exempel) och en tillräckligt stor gnutta allvar för att berättelsen ska få åtminstone lite djup. Ett allvar som består inte bara i det uppenbara klassperspektivet utan också i att Francoregimen i Spanien finns med som en fond.

Vill man vara lite kritisk så går det att ha invändningar på att allvaret inte får riktigt så stor plats som det hade förtjänat och att den sidan av historien aldrig blir särskilt välutvecklad, men det var nog aldrig heller ambitionen med den här filmen. Ambitionen var nog i första hand att underhålla och berätta livsbejakande historia och det gör Kvinnorna på sjätte våningen. Det är en genuint mysig och underhållande film som är riktigt, riktigt rolig i sina bästa stunder. Om du är ute efter en i grunden omskakande filmupplevelse som verkligen bränner sig fast i tankarna, då ska du däremot vända blicken mot Nawals hemlighet. Men den återkommer jag som sagt till inom kort.