Det är ett senkommet tips jag vet, men jag vill ändå verkligen rekommendera Bakom stängda dörrar (Dans la maison) av François Ozon som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll. I motsats till Potiche – en fransk troféfru som visades på SVT förra fredagen är Bakom stängda dörrar en film av en François Ozon i högform. Såhär skrev jag om filmen i samband med att den biovisades i Sverige häromåret.
François Ozon har egentligen alltid påmint en hel del om Luis Buñuel men frågan är om han någonsin har gjort det mer än i sin nya film Jeune et jolie från förra året. Likheterna är så många att vissa till och med kallat Jeune et jolie för en Belle du jour (eller Dagfjärilen som den fick heta i Sverige) 2.0.
Inte så konstigt att det blev så kanske med tanke på att Jeune et jolie innehåller flera blinkningar till Belle du jour, bland annat placerar Ozon huvudrollsinnehaverskan Marine Vacht i positioner som parafraserar några av de ikoniska som Buñuel placerade Catherine Deneuve i i sin klassiska film.
François Ozons filmer har alltid haft en voyeuristisk ådra och han är en distanserad och iakktagande filmmakare som med återhållet satirisk blick klarsynt och fängslande tar sig an det han vill skildra. I Jeune et jolie är det voyeuristiska draget starkare än någonsin och det är en aning problematiskt, vilket jag ska återkomma till senare.
En annan sak som hela tiden varit tydligt i François Ozons filmer är att han som filmskapare är starkt litterärt påverkad. Inte sällan finns där mer eller mindre tydliga kapitelindelningar, så också i Jeune et jolie. Den är indelad i fyra delar, alla inramade av en sång av Françoise Hardy.
Det litterära blir inte mindre tydligt av ett en dikt av 1800-talspoeten Arthur Rimbaud spelar en viktig roll i filmen. Men samtidigt är Jeune et jolie inte lika litterär som exempelvis Ozons förra film Bakom stängda dörrar (Dans la maison).
Jeune et jolie handlar om ett år i den unga flickan Isabelles liv. Vi får först möta henne när hon just ska fylla 17 år och är på sommarsemester med din familj. På semstern blir hon av med sin oskuld till en tysk pojke. Det är en upplevelse som hon känner sig likgiltig inför. När berättelsen sedan fortsätter har det blivit höst och hon fortsätter att utforska sin sexualitet.
Utan att vi får någon som helst förklaring till varför så har hon nu vid sidan av sina gymnasiestudier börjat arbeta som prostituerad och vi får följa med på flera möten med olika typer av klienter med olika typer av önskemål. Isabelle lyckas hålla det hela hemlighet och tycks inte ta skada av det hon gör, men hela tiden finns det en känsla av hotfullhet över situationen och till slut händer något som ställer saker på sin spets.
Sin vana trogen ställer sig François Ozon vid sidan av sin berättelse, mer som observatör än skildrare. Han varken dömer eller skönmålar det Isabelle håller på med. Tolkningen av det som sker lämnar han över till åskådaren och det är något som jag i grund och botten gillar. Men i samband med de många och ofta ganska explicita sexscenerna uppstår ändå i mina ögon ett problem.
Här känner jag mig som åskådare inte helt bekväm med hur det voyeuristiska kameraarbetet närgånget registrerar Isabelles kropp. Å andra sidan så är det kanske just denna obekvämhetskänsla som François Ozon är ute efter att skapa hos betraktaren? Att belysa hur fin skiljelinjen mellan subjekt och objekt är och hur omärkbara gidningarna däremellan kan vara.
En annan mycket möjlig tolkning är att han vill visa på att vi alla i dagens genomsexualiserade samtid på ett eller annat sätt är voyeurer. Häri ligger också mycket i det som gör François Ozon till en så spännande regissör. Han moraliserar aldrig och levererar ytterst sällan färdiga svar. Tolkningsmöjligheterna han lämnar är många och han är något av en mästare på öppna och gåtfullt stämningsfyllda slut.
En annan lite problematisk sak med Jeune et jolie är att François Ozon neutrala hållning till det han skildrar gör att den tangerar en mytbild av den lyckliga horan som fransk film tyvärr historiskt sett har varit förtjust i. Jag skriver tangerar eftersom jag ändå tycker mig kunna läsa in, det handlar ju mycket om att läsa undertext hos François Ozon, att han inte är ute efter att förmedla den bilden.
En annan sak som jag tycker räddar Jeune et jolie från att trampa ner i dessa grumliga vatten är att det i själva verket inte är en film om prostitution. I grund och botten är det en film om ungdomlig oskuldsfullhet och aningslöshet och de faror som lurar på en person i det där sköra gränslandet mellan ungdom och vuxenliv. Prostitutionen är i Jeune et jolie enbart en metafor för dessa allehanda faror.
Det här är helt enkelt en uppväxtfilm, eller en filmisk bildungsroman om man vill fortsätta att använda litterära referenser. Och som sådan är Jeune et jolie mycket intressant och fängslande. Dessutom mycket välspelad. Det går inte annat än att konstatera att Marine Vacht är ett fynd i huvudrollen.
Jeune et jolie ställer många spännande frågor. Bland annat går den som att se som en Ozonsk kommentar kring vad som händer med sexualiteten, främst hos ungdomsgenerationen, i en värld som vår där porren aldrig är längre är ett datorklick bort.
Det är i dagsläget oklart när, om ens om, Jeune et jolie får svensk premiär. Ingen sådan är ännu planerad. Det vore väldigt tråkigt om den inte kommer att visas här. Dels för att det är en bra film, dels för att den säkerligen kan leda till många spännande diskussioner.
I dag den 23 april är det Världsbokdagen. Det bästa sättet att uppmärksamma detta är naturligtvis att läsa en bok. Tyvärr så har jag för egen del ingen ny läsupplevelse att berätta om. Den som följer den här bloggen vet säkert vid det här laget att det där med bokläsandet är något av ett ständigt dåligt samvete för mig. Av olika anledningar anser jag mig inte riktigt ha tid att läsa i den utsträckning som jag skulle vilja göra, vilket gör att det tar lite tid för mig att ta mig igenom de böcker jag trots allt läser.
Men för dig som precis som jag av olika anledningar inte anser dig ha tid att läsa så mycket vill jag såhär på Världsbokdagen slå ett slag för en på många sätt mycket litterär film. Bakom stängda dörrar som den heter här i Sverige (Dans la maison i original) är regisserad av alltid intressante François Ozon och något av det mest spännande och intrikata som finns att se på svenska biografer just nu. Det är en mångbottnad och oavbrutet fängslande historia om en bitter, misslyckad författare som arbetar som lärare i franska på ett gymnasium.
Germain som han heter ondgör sig gärna inför sin fru Jeanne över den dåliga nivå som han tycker att hans elever håller, men så får han en uppsats av den nye eleven Claude i sina händer och blir genast som trollbunden. Uppsatsen är en voyeuristisk skildring av en klasskamrats familjeliv och avslutas med ett retsamt ”fortsättning följer”.
Germain imponeras av den talang för skrivande som Claude visar upp, men fängslas nästan ännu mer av själva berättelsen. Han inser det olämpliga i det hela men kan ändå inte låta bli att uppmana Claude att fortsätta att skriva och blir själv alltmer deltagande i projektet. Gränsen mellan verklighet och fiktion börjar ganska snart att suddas ut och man anar obehagliga konsekvenser runt hörnet.
Bakom stängda dörrar är ännu en utomordentligt smart och fascinerande film av François Ozon, som mer och mer framstår som en av fransk films mest intressanta och personliga regissörer. Det som kanske imponerar allra mest hos honom är att han tycks behärska alla filmiska uttryckssätt, och han rör sig ledigt mellan dem i sina filmer.
När det gäller den här filmen har han i intervjuer själv nämnt Woody Allen och Alfred Hitchcock som sina huvudsakliga influenser och det är bara att han har lyckats förvalta dessa influenser väl. Här finns den Hitchcocklika spänningsstegringen kryddad med Allens neurotiska intellektualiserande och humor. Men filmen bär också tydliga lån från Pier Paolo Pasolinis fascinerande Theorema från 1968.
En självklar risk när det gäller en film med den här ambitionsnivån på det teoretiska planet, inte minst de litterära referenserna duggar fritt, och med en sådan här handling är att det hela känns konstruerat och distanserat men det gör aldrig Bakom stängda dörrar.
François Ozon håller full kontroll över sin berättelse, inte minst formmässigt. Övergångarna mellan dikt och verklighet, han varvar mellan ramhandlingen och dramatiseringar av Claudes uppsatser, är så gott som sömlösa och fantastiskt eleganta. Skådespelet är stramt hållet men ändå dynamiskt och hela ensemblen gör ett mycket gott jobb, även om jag samtidigt vill framhålla rutinerade Fabrice Luchini och Kristin Scott Thomas, som spelar Germain och Jeanne, och nykomlingen Ernst Umhauer i rollen som Claude speciellt.
Bakom stängda dörrar är full av spännande och snygga bildlösningar och den avslutande scenen är sensationell. Det är en film av den typen som letar sig in under skinnet på åskådaren och stannar kvar i tankarna långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och det är enligt mig ett riktigt gott betyg.
BleuBlancRouge 