Visuellt överdåd när musketörerna äntligen pratar franska igen

Alexandre Dumas den äldres klassiska äventyrsroman De tre musketörerna från 1844 är en av världens mest filmatiserade böcker. Det var dock ett tag sedan det gjordes en franskspråkig version för vita duken men nu är det dags igen.

Den presenteras i två delar och den första, som fått titeln De tre musketörerna: D’Artagnan (Les Trois Mousquetaires; D’Artagnan i original), hade svensk biopremiär förra helgen. Den andra delen som fått undertiteln Milady är planerad att få biopremiär i december.

Regissören bakom de två filmerna, som spelades in samtidigt, är Martin Bourboulon som redan i sin förra film Eiffel visade sig vara utmärkt på att göra periodfilm. Nu gör han det igen, för om det är något område som De tre musketörerna: D’Artagnan excellerar på så är det just i återskapande av de tidstypiska miljöerna.

Scenografin, kostymerna och även exteriörerna (som är inspelade i några av Frankrikes talrika välbevarade medeltida miljöer) är fantastiska och Nicolas Bolducs utmärkta fotografi ser till att fånga det.

Martin Bourboulons version av De tre musketörerna levererar det man kan förvänta sig av en sådan. Det vill säga äventyr, ädelmod, ränksmidande och naturligtvis svärdfäktande en masse, men den är också jämförelsevis nedtonad.

Utan att för den skull tumma på underhållningsvärdet tycks Bourboulon har siktat på en mer realistisk känsla. Här finns inte de där genomkoreograferade svärdduellerna med glimten i ögat som man kommit att förknippa med den typ av matinéäventyr av klassiskt snitt som man ändå får räkna den här filmen till.

Även agerandet är återhållet, vilket jag tycker är till en fördel jämfört med flera av de tidigare versionerna. Framförallt uppskattar jag att Bourboulon instruerat Eric Ruf till ett synnerligen nedtonat porträtt av berättelsens beryktade ärkeskurk kardinal Richelieu. Det är en roll i vilken många duktiga skådespelare tidigare fallit ner i överspelsgropen, vilket gjort kardinalen till en elak stereotyp än en intressant rollfigur.

Inte för att Bourboulon på något sätt skulle ha borrat sig särskilt mer på djupet kring vad som driver rollfiguren men jag tycker ändå att hans sätt att skildra kardinalen tillfogar någon sorts ytterligare komplexitet.

När vi ända är inne på området skådespelandet så håller det överlag god kvalitet. Underligt vore annat med tanke på att rollistan är fylld av kända namn. Vincent Cassel, Pio Mamaï och Romain Duris spelar de de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis och rollen som D’Artagnan görs av François Civil.

Eva Green har synbart väldigt roligt i rollen som filmens mest färgstarka skurk Milady och Lous Garrel och Vicky Krieps briljerar som kungaparet. Och sist men inte minst ska såklart också Lyna Khoudri som spelar D’Artagnans kärleksintresse Constance nämnas.

Jag får nog återkomma med mitt slutgiltiga betyg när den andra filmen haft premiär och jag kunnat se den, men intrycket efter att ha sett den första är att De tre musketörerna i Martin Bourboulons version är underhållande, fartfylld och bjuder på god matinéunderhållning för stunden, men kanske inte så mycket mer än så.

Men att i motsats till exempelvis den kända amerikanska nittiotalsvarianten med Kiefer Sutherland, Charlie Sheen och Oliver Platt som musketörerna bara att få höra alla prata franska är en lättnad och njutning.

Eiffel – mannen, monumenten och kärleken

Monumentet som bär hans namn är känt över hela världen och är en av de starkaste symbolerna för inte bara för Paris där det står utan i viss mån för hela Frankrike.

Men mannen Gustave Eiffel själv känner många inte till lika bra. Kanske heller inte att ett annat av världens mest kända monument, Frihetsgudinnan i New York, är byggd runt ett metallskelett som han konstruerade.

Den sedan en tid tillbaka i Sverige bioaktuella filmen Eiffel i regi av Martin Bourboulon kan vara ett sätt att få lära känna den från Dijon bördiga mästeringenjören Gustave Eiffel.

Den väver samman två handlingsspår ur Eiffels liv: dels det slitsamma och kontroverskantade uppförandet av Eiffeltornet till Världsutställningen i Paris 1889, dels kärlekshistorien mellan honom och hans älskade Adrienne Bourges.

Eiffel är en rejält påkostad film och det märks. Några av scenerna från uppförandet av tornet är bokstavligen hisnande och återskapandet av ett tidstypiskt Paris övertygar.

Men den djärvhet, beslutsamhet och uppfinningsrikedom som den riktige Gustave Eiffel visade och sin filmen skildrar visar själva filmen inte.

Det är i mångt och mycket en traditionell biografi som inte tar ut svängarna alls, vilket såklart är synd. Det gör att en film som bygger på material nog för att kunna vara spektakulär ”bara” bjuder på god underhållning för stunden spetsad med ett antal storslagna scener.

Den viktar också för min smak för mycket över åt kärlekshistorien, jag hade gärna sett mer fokus på konstruerandet av Eiffeltornet. E

n känsla som inte direkt försvagas av det faktum att experter på Eiffel menar att väldigt mycket av det filmen beskriver gällande kärlekshistorien helt enkelt är ren fiktion och inte stämmer.

Romain Duris är sedvanligt stabil i rollen som Gustave Eiffel och Emma Mackey (för en svensk publik förmodligen mest känd för en av huvudrollerna i Netflix-serien Sex Education) är bra som Adrienne men det glänser inte om någon av dem eller deras samspel.

In i dimman!

Paris drabbas av en jordbävning som får giftig dimma att välla upp ur underjorden och svepa in staden och sprida panik. Det mardrömsscenariot  är grunden i den kanadensiskfranska samproduktionen Dans la brume från förra året och som i går släpptes på svensk dvd under titeln Toxic.

För filmens huvudpersoner Mathieu och Anne är situationen än mer tillspetsad. De klarar sig från dimman genom att fly upp till grannar som bor längst upp i deras fastighet men kvar i deras av dödlig dimma insvepta lägenhet finns dottern Sarah som lider av svår kombinerad immunsjukdom, SCID, och tvingas leva i en hermetiskt tillsluten kapsel.

Jordbävningen slog ut all strömförsörjning i staden men eftersom kapseln har batteridrift klarar sin Sarah. Men batterierna håller inte särskilt länge så tiden för Mathieu och Anna att hitta en lösning och rädda dottern rinner så sakteliga ut.

Grundstoryn är alltså enkel men nog så effektiv och fylld av potential. Det tekniska utförandet är utmärkt med tanke på att den relativt beskedliga budgeten. Effekterna är trovärdiga och bilderna av den dimomslutna staden är häftiga. Den kanadensiske regissören Daniel Robys iscensättning är också stabil.

Tyvärr så känns manuset långtifrån genomarbetat och mycket av potentialen försvinner i logiska luckor och märkliga skeenden. Romain Duris och Olga Kurylenko kämpar och gör det bästa av sina roller som Mathieu och Anna, men det är ett jobb i uppförsbacke eftersom manuset låter deras rollfigurer ta ologiska och underliga beslut.

Toxic hade kunnat bli riktigt bra men då hade manuset behövt putsas till rejält och förmodligen också budgeten ökats ordentligt. Tyvärr blev den i mina ögon bara med nöd och näppe sevärd. Mest för parisbildernas skull.

Livspusslet à la Dardenne light

Det är hög tid för den här bloggen att återigen bli vad den en gång var och alltid var tänkt att bli: en guide till populär- och finkultur från den frankofona världen. Dags att ta sikte på och förhoppningsvis närma mig det självpåtagna målet att skriva om de filmer från den sfären som tar sig hit till Sverige.

Denna omstart för BleuBlancRouge sker med den prisbelönta belgiska filmen När livet vänder (Nos batailles i original) som gick upp på svenska biografer i går den 3 maj. Den visades inom tävlan i en av undersektionerna vid förra årets filmfestival i Cannes och tog tidigare i år flera tunga priser (däribland bästa film och bästa regi) vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen.

När livet vänder är en film som är lätt att tycka om eftersom den genomsyras av en stor värme gentemot alla människor som skildras i den. I centrum av handlingen står lagerarbetaren Olivier (fenomenalt spelad av en en nedtonad Romain Duris). Hans arbetsdagar blir allt som oftast långa och slitsamma eftersom han är såväl förman som fackligt engagerad och övertidstimmarna blir många.

På hemmaplan kämpar hans fru Laura med att hålla ordning på vardagssysslorna och deras två barn, 6 och 9 år gamla. Tills det att hon utan ett ord försvinner. Hon lämnar ingen förklaring och heller inga spår efter sig. Vilket såklart vänder upp och ner på såväl Oliviers som barnens liv. Samtidigt som de naturligtvis är oroliga och funderar på vad som hänt Laura och om och när hon kommer att komma tillbaka så måste de såklart också hitta ett sätt för det vardagliga att fungera.

När livet vänder är den belgiske regissören Guillaume Senez andra långfilm och den ekar av influenser från landsmännen bröderna Dardenne, de regerande världsmästarna av socialrealistiska skildringar. Riktigt så hårtslående som Dardennebrödernas filmer är den inte, Senez målar med mer ljusare nyanser från sin palett, men den berör verkligen ändå. Inte minst tack vare en fantastiskt fin tonträff i såväl regi som skådespel.

Hela ensemblen glänser men jag vill ända slå ett extra slag för oerhört duktiga stjärnskottet Laetitia Dosch som spelar Oliviers syster Betty och som har alla möjligheter att bli en av sin generations allra främsta skådespelare.

Guillaume Senez berättar med små uttrycksmedel, litar på sina skådespelare och sin publik. Här finns inga pekpinnar hur vi ska känna eller tolka det som skildras. Han berättar sin historia utan och fördöma någon (även om det ligger en del samhällskritik mellan raderna) eller för den delen ge några egentliga förklaringar. När livet vänder är helt enkelt en skildring av livet som det kan se ut under dessa specifika förhållanden. En riktigt bra skildring dessutom!

Ryssligt mycket bättre än ettan

Är det inte ofta så att mellandelen i en trilogi ofta är den bästa? Jag kan i alla fall på rak arm komma på ett ental exempel på när så är fallet. Ett av dessa exempel är utan tvekan Förälskad, förvirrad (Les Poupées russes) från 2005, del 2 i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier och de vänner för livet som han träffar i Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnol) från 2002.

Förälskad, förvirrad är en i alla avseenden bättre film än föregångaren. Cédric Klapisch tar, med gott resultat, ut svängarna betydligt mer rent berättartekniskt och manuset är mycket mer välskrivet. Karaktärerna fördjupas och är denna gång i mindre grad stereotyper. Med manusmässigt mer att arbeta med höjer sig också alla i ensemblen minst ett snäpp skådespelarmässigt. Cédric Klapisch har efter succén med den första filmen fått en mer tilltagen budget att arbeta med och det syns på den färdiga filmen. I motsats till Den spanska lägenheten är Förälskad, förvirrad en riktigt snygg film.

När det gäller själva handlingen utspelas Förälskad, förvirrad några år efter Den spanska lägenheten. Den berättas med bruten kronologi och rör sig över flera handlingsplan. Dels handlar den om Xavier och de vedermödor han tampas med i sin vardag, dels om vad som händer när hela gänget återförenas i Sankt Petersburg för att medverka vid Wendys bror Williams bröllop med en rysk ballerina.

På det vardagliga planet bor Xavier (återigen spelad av Romain Duris) nu i Paris. Han är författare och i väntan på att han ska komma loss med det ”riktiga” skrivandet försörjer han sig på att skriva manus till tv-såpor och att spökskriva självbiografier. Hans bästa vän är ex-flickvännen Martine (Audrey Tautou), som blivit miljöaktivist och lever som ensamstående mamma.  Xaviers kärleksliv är en enda röra och precis som i den första filmen har han en välutvecklad fallenhet för att göra saker och ting extra krångligt för sig på den fronten.

Förälskad, förvirrad är kanske inte heller den något mästerverk, även om den inte är lika ytlig som den första filmen pratar vi inte relationspsykologiskt djup à la Bergman om man säger så. Xaviers eget liv påminner lite väl mycket om det som sker i den billiga såpor han författar manus till. Men så nedsablad av mina svenska kritikerkollegor som den blev i samband med den svenska biopremiären förtjänar den absolut inte att bli. Om jag skulle tvingas sätta ett sifferbetyg på den skulle det hamna på en stark trea. Intrycket när det gäller hela trilogin (den tredje delen återkommer jag till lagom till den svenska biopremiären på fredag) är att helheten är bättre än de enskilda delarna. Men som enskildhet är Förälskad, förvirrad avgjort den starkaste.

The beginning of a beautiful friendship…

Nästa fredag är det svensk biopremiär för den Chinese Puzzle (Casse-tête chinois), den tredje och avslutande delen i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier (spelad av Cédric Klapischs favorit Romain Duris).

Jag återkommer naturligtvis till del tre i samband med premiären men tänkte innan dess skriva lite om de två första delarna (som man definitivt behöver ha sett för att på riktigt få ut något av den tredje delen).

Serien inleddes 2002 med filmen Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnole). Den 24-årige  Xavier har ett bra jobb på gång men måste för att få det komplettera sina ekonomistudier med ett års studier i Barcelona inom ramen för EU:s utbildningsprogram Erasmus. Han lämnar sin flickvän Martine (spelad av Audrey Tautou) kvar i Frankrike och reser till Spanien.

Väl där har han problem att hitta något riktigt bar ställe att bo på, till han får möjlighet att hyra ett rum hos ett kollektiv av studenter från ett antal andra länder. Xavier får också kontakt med ett franskt par som redan bor i staden, en neurolog och dennes fru.

Detta är upptakten på ett händelserikt år i Xaviers liv. Livet med de andra studenterna är sannerligen inte alltid så lätt. Intriger, kulturkrockar och konflikter är vardagsmat i lägenheten, men samtidigt har de alla skaffat sig vänner för livet. Xavier ser också till att krångla till tillvaron betänkligt genom att inleda ett förhållande med den franska neurologens hustru.

Den franska lägenheten är ingen oäven film, men jag har samtidigt lite svårt att se varför den blev en så stor succé som den blev. Den är förvisso charmig och underhållande, men också tämligen lättviktig. Det är först i den andra och tredje delen som karaktärerna utvecklas och fördjupas. Rent hantverksmässigt finns det också ett och annat att önska. Den franska lägenheten är ingen särskilt snygg film utan det doftar en del skolfilm om den.

Det positiva med Den franska lägenheten är den ungdomliga entusiasm del skildrar och sprider. Det är inte utan att den emellanåt känns som en Breakfast Club fast i europeisk universitetsmiljö. Det är kul och intressant att följa de sinsemellan olika individerna, även om de ibland tenderar att bli lite väl mycket symboler och stereotyper för invånarna i respektive land. Och som helhet är trilogin minst sagt värd att se.

Det är lite med den här som med Richard Linklaters trilogi om amerikanen Jesse och fransyskan Céline, det är häftigt att få följa med samma karaktärer i flera filmer över längre tid. Det är inte lika långt mellan filmerna i Klapischs trilogi och rent manusmässigt är Linklater vassare när det gäller relationspsykologin, men känslan och upplägget är liknande.

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet.

Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondry och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours) från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta.

Resultatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt.

Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen.

Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det.

Colins bäste vän Chick är mindre bemedlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé.

Livet leker inledningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det.

Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanliga glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.

Mannen som ville leva sitt liv

…et  voilà, c’est reparti! Då var vi där igen. Vid en namncirkus när en fransk film ska släppas på svensk dvd. Häng med här: i Frankrike heter filmen L’homme qui voulait vivre sa vie (vilket för övrigt är en lysande titel med tanke på vad den handlar om), men den internationella titleln är The Big Picture, vilket är helt logiskt med tanke på att det är originaltiteln på den roman av den amerikanske författaren Douglas Kennedy som den bygger på.

För det svenska filmbolaget dög dock inte The Big Picture som titel. Inte heller Den gåtfulle fotografen som Douglas Kennedys roman fick heta här. Nej, det svenska filmbolaget valde i stället att hitta på en egen (och mycket mer slätstruken) engelskspråkig titel! Så om du vill hitta den i de svenska dvd-hyllorna så får du nu leta efter Identity of a Killer. En dussinthrillertitel på en annorlunda och intressant film.

Identity of a Killer, det tar emot att använda den titeln men eftersom det nu är den som gäller här i Sverige så får jag för enkelhets skull ändå använda den, är en flerbottnad och existentialistisk berättelse om Paul Exben, en man vid ett vägskäl i livet. Yrkesmässigt finns inte mycket att klaga på. Han är advokat och har ett välbetalt arbete som dessutom inom en snar framtid kan bli ännu mer lukrativt efter att han fått ett erbjudande om att ta över den framgångsrika firman.

På det privata planet är det däremot betydligt värre ställt. Han och hans fru har glidit från varandra och deras tillvaro tycks mest bestå av att såra varandra. En dag får frun nog och ber om skilsmässa. Av en slump får han reda på att hon en tid haft en älskare. Det visar sig dessutom vara en av Pauls vänner, en fotograf med hela världen som arbetsfält.

Genom en ren olyckshändelse råkar Paul ta livet av honom, men efter den initiala paniken inser Paul att det hela är en chans för honom att verkligen förverkliga ett liv som han länge önskat att han kunnat leva. Ett av Pauls stora intressen är nämligen vara att fotografera och därför fingerar han sin egen död, tar den fotograferande vännens identitet och drar iväg. Färden tar honom till Balkan där han startar om på nytt, med framgång men också med en permanent skräck för att bli upptäckt för den han verkligen är.

Regissören Eric Lartigau har lyckats bra med att ladda sin filmatisering av Douglas Kennedys Patricia Highsmith-influerade roman med massor av stämning, atmosfär och känsla. Romain Duris är ypperlig i rollen som Paul Exben och det är bra det för egentligen ligger hela nyckeln till huruvida den i vissa skeden lite sökta och kanske inte helt sannolika berättelsen skulle fungera på om personen som gestaltar huvudkaraktären klarar av att göra det med trovärdighet. Vilket alltså Romain Duris gör. Han lyckas fullt ut fånga allt det inre tvivel och den ångest som Paul bär på. Mycket bra är för övrigt också Marina Foïs, som också kan ses briljera i dvd-aktuella polis (polisse), i rollen som Pauls olyckliga hustru.

Identity of a Killer är utsökt vackert fotograferad och har fått ett suggestivt och välskrivet soundtrack som elegant smälter samman med de fina bilderna. Filmen har en underliggande melankoli som påminner lite om den i Guillaume Canets mästerliga adaptation av en annan amerikansk spänningsroman, Harlan Cobens Berätta inte för någon (Ne le dis à personne).

Att arbeta om och översätta amerikanska spänningsromaner till filmer verkar hålla på att bli en fransk paradgren. Lika bra som Berätta inte för någon är Identity of a Killer inte, men så bra att den hade kunnat få gå upp på bio här i Sverige – och definitivt förtjänat en bättre ”svensk” titlel.

Molière in love

En fransk Shakespeare In Love, kan det vara något? Svaret är ja, absolut. Nu är förvisso den franska filmen Molière från 2007, inte i närheten av den Oscarsbelönade brittisk-amerikanska inspirationskällan rent kvalitetsmässigt, men ändå.

Dessutom jämför vi trots allt nu med en av de, i mitt tycke, absolut bästa romantiska komedierna någonsin. Definitivt den bästa från 90-talet och jag kan på rak arm egentligen bara komma på en som jag tycker är bättre och det är När Harry träffade Sally, men det är en annan historia.

Den här veckan ges Molière ut i en nyutgåva på svensk dvd och därmed får alla de, och det var många, som missade den när den gavs ut förra gången en chans att rätta till det misstaget. Även om det sannerligen inte rör sig om något mästerverk så är det en film väl värd att se.

Inte minst för att det är en fröjd att skåda en Romain Duris i sitt esse i titelrollen (för den som viss se mer av honom kan jag upplysa om att han är dubbelt aktuell i de svenska dvd-butikernas nyhetshyllor denna vecka. Förutom Molière så släpps nu också Heartbreaker  på svensk dvd).

Romain Duris är inte den enda av skådespelarna som imponerar i Molière. Här kan vi också njuta av Fabrice Luchini som briljerar i sin paradroll som en man löjeväckande i sin självupptagenhet och ovetskap om sina egna begränsningar. Hans komiska tajming är som vanligt oklanderlig.

Precis som Shakespeare In Love gjorde fantiserar också Molière kring hur det kan ha gått till ner de båda berömda dramatikerna skapade och fick inspiration till några av sina mest kända verk. Bland annat genom att placera sina huvudpersoner i ett händelseförlopp och skeende som alluderar till just dessa verk. I Molière görs det i större utsträckning än i Shakespeare In Love.

Här refereras det friskt till Misantropen, Tartuffe och Den adelstokige borgaren och sämre material att bygga på kan man naturligtvis ha. Även om det blir lite väl mycket av det goda emellanåt i Molière. Shakespeare In Love var mer subtil och finessrik när det gäller de där referenserna och var på så vis mer av en film som stod på egna ben visavi den berömda titelpersonens verk.

Molière är en påkostad film. Miljöerna, scenografin och kostymerna håller hög klass och känns tidstypiska. Jag skriver känns för att jag i ärlighetens namn inte är särskilt väl rustad för att avgöra om kostymerna verkligen är tidstypiska. Klädhistorik är inte ett område inom min expertis, om man säger så.

Herrar Duris och Luchini som jag tidigare nämnt är inte de enda namnkunniga skådespelarna i ensemblen. Här dyker även Ludivine Sagnier och Édouard Baer upp i mindre, men viktiga roller.

Regissören Laurent Tirard har tillsammans med Grégoire Vigneron skrivit ett överlag fyndigt och roligt manus. Det finns dock några saker som jag hänger upp sig på.

Som till exempel att filmens prolog och epilog inte fungerar och snarare stjälper än hjälper. Dessutom är de helt onödiga och tillför inte historien något. Filmen hade fungerat ändå. Eller som att övergångarna mellan vissa skeenden i berättelsen inte är helt genomarbetade och hade behövt slipas på rent manusmässigt för att bli riktigt trovärdiga när det gäller karaktärspsykologin.

Men om man bortser från dessa invändningar så är det en härlig och underhållande film och det märks att skådespelarna hade roligt under inspelningarna.Till pluskontot kan också föras ett utsökt vackert foto signerat rutinerade Gilles Henry.

Som sagt, Molière är ingen ny Shakespeare In Love rent kvalitetsmässigt, men det är ett bra försök att spinna vidare på samma idé och någon blek kopia är det definitivt inte.