RSS Flöde

Etikettarkiv: Kristin Scott Thomas

Något för nattugglan…

Postat den

femmeduVeme

 

Visningstiden är sannerligen inte den optimala, men för den som antingen orkar vara uppe så länge eller har möjlighet att spela in den finns det en hel del att hämta i The Woman In The Fifth (La Femme du Vème) som visas på TV4 med start klockan 03:05 i natt.

Filmen som är från 2011 är regisserad av den polske regissören Pawel Pawlikowski och bygger på en bok av den amerikanske författaren Douglas Kennedy. I de två ledande rollerna syns Ethan Hawke och Kristin Scott Thomas. Ethan Hawke spelar Tom Ricks. Han är en frånskild amerikansk författare som försöker få ordning på sitt liv.

Ett led i det är att han reser till Paris för att kunna tillbringa mer tid med sin dotter som bor där med hans franska ex-fru. Frun är dock inte alls intresserad av att få tillbaka Tom i sitt liv och hon ringer efter polis. Tom, som inte har några pengar, lyckas förhandla sig till ett rum på ett slitet och sjavigt hotell. Detta i utbyte mot att han ska jobba som nattvakt.

Efter en kort tid i staden träffar han av en slump änkan Margit Kadar (Kristin Scott Thomas). De två inleder en relation, men den svala och lite mystiska Margit Kadar vill bara träffa honom i sin lägenhet i det femte arrondissementet och hon vill absolut inte att han ska ställa några frågor om vem hon är eller hennes tidigare liv.

The Woman In The Fifth är en sorts psykologisk thriller, nedtonad och suggestiv. Pawel Pawlikowski berättar långsamt och det yttre skeendet är egentligen inte det viktigaste, utan det är det som sker inom de olika rollfigurerna som mest verkar intressera honom. Det är alls ingen oäven film, men jag tycker att Pawel Pawlikowski slarvar bort lite av potentialen i handlingen.

Filmen är bara 80 minuter lång och jag hade gärna sett att han broderat ut några av handlingsspåren lite mer. Det hade absolut funnits utrymme till det och det hade kunnat ta berättelsen än mer på djupet. Men sevärt är det absolut ändå och Pawlikowskis bildberättande är fint och bitvis poetiskt.

 

Missa inte kvällens franska film på svt!

dans la maison

Det är ett senkommet tips jag vet, men jag vill ändå verkligen rekommendera Bakom stängda dörrar (Dans la maison) av François Ozon som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll. I motsats till Potiche – en fransk troféfru som visades på SVT förra fredagen är Bakom stängda dörrar en film av en François Ozon i högform. Såhär skrev jag om filmen i samband med att den biovisades i Sverige häromåret.

På tv i kväll: Kristin Scott Thomas i sitt livs roll

ilyalongtemps

Den senaste tiden har jag saknat såväl energi som inspiration att ägna mig åt bloggen. Det betyder inte att det inte har dykt upp intressanta frankofona kulturyttringar att skriva om, så när jag (förhoppningsvis inom kort) får tillbaka energin kommer det att finnas en hel del att skriva om.

Redan här och nu kan jag dock bjuda på ett tv-tips inför kvällen. Klockan 22:45 visar SVT2 Philippe Claudels (nu bioaktuell i Sverige med Innan frosten) starka långfilmsdebut Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime) från 2008. Denna gripande och suveränt spelade film har jag skrivit om förr. Här kan du läsa vad jag skrev om den när den visades på SVT för på två dagars när exakt tre år sedan.

En sydfransk affär, en titel som mer stjälper än hjälper

partir

Jag förstår att det naturligtvis är ett led i att kunna sälja in filmen till en publik som ligger bakom det, men jag kan inte låta bli att förvånas en aning över hur originaltiteln Partir har kunnat bli till En sydfransk affär här i Sverige. I mina öron är dessutom En sydfransk affär en titel som antyder att detta skulle vara en romantisk komedi och om du förväntar dig en sådan av denna film så kommer du absolut att bli besviken. Det är i själva verket ett passionsdrama med socialrealistiska drag och genuspolitiska undertoner. Bakom den missvisande och en aning fåniga och lättköpt säljande svenska titeln döljer sig en alls inte oäven film. Med start klockan 23:00 i kväll (ännu en inte direkt optimal starttid) kan du se den på SVT1.

En sydfransk affär, som är regisserad av Catherine Corsi, hade fransk biopremiär 2009 och i Sverige året efter. Den handlar om Suzanne som efter att ha varit hemmafru i 17 år ska börja arbeta som sjukgymnast igen. Hennes make Samuel, som är populär och välbärgad läkare, har gått med på att hon ska få inreda en mottagning i det gemensamma hemmet. Till hjälp att iordningställa praktiken anlitar Samuel den spanske svartjobbaren Ivan.

Tanken på att få börja jobba igen gör att Suzanne lever upp – och börjar fundera över det liv hon har levt de senaste 17 åren. Hon ifrågasätter det förvisso välordnade och stabila, men passionslösa liv hon levt med den strikta Samuel och hon tyr sig mer och mer till den livfulla Ivan. Efter ett tag  inleder de ett förhållande. När Suzanne berättar för Samuel att hon vill skilja sig blir han fullständigt rasande. För att få henne att stanna kvar hos honom beslutar sig Samuel för att sätta alla käppar i hjulen han kan för Suzanne och Ivan.

En sydfransk affär handlar både om passionens varma och livsbejakande och dess mörka och destruktiva sida. Trots att det är synnerligen starka känslor i spel så är det en tämligen långsam och nedtonad berättelse. Till och med, med tanke på ämnet, överraskande sval. Handlingen bryter inte direkt någon ny mark och den drar tidvis åt det melodramatiska hållet, men Catherine Corsi balanserar upp det hela med bra tonträff och fin personregi. Riktigt bra skådespel av Kristin Scott Thomas och Sergi López i rollerna som Suzanne och Ivan hjälper naturligtvis också till. Agnès Godards varma och vackra foto förtjänar också ett stort plus i kanten.

Innan frosten – skådespelarna bättre än filmen

innan frosten

Författaren Philippe Claudel svarade 2008 för en smått sensationellt stark långfilmsdebut som regissör med filmen Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime). I sin tredje långfilm Innan frosten (Avant l’hiver), som hade svensk biopremiär i fredags, återförenas han med Kristin Scott Thomas som gjorde vad som kan ha varit sitt livs roll i Jag har älskat dig så länge.

Kristin Scott Thomas är riktigt bra även i Innan frosten och det är också de namnkunniga kollegorna Daniel Auteuil och Leïla Bekhti i de övriga två ledande rollerna. Tyvärr svarar inte själva filmen upp till den nivå som skådespelartrion håller. Manuset är helt enkelt för tunt och hur bra än skådespelarna gör från sig har jag förtvivlat svårt att på riktigt engagera mig i rollfigurernas öde.

Innan frosten är dock inte någon helt oäven film. Den är klanderfritt iscensatt när det gäller foto och klippning och om man lägger till de fina skådespelarinsatserna tycker jag ändå att den med råge förtjänar ett omdöme som sevärd. Problemet är bara att med tanke på hur bra Jag har älskat dig så länge var är mina förväntningar på en film av Philippe Claudel mycket högre än så och att den övergripande känslan därmed blir den av besvikelse.

Innan frosten hade premiär hemma i Frankrike förra hösten och handlar om Paul, en hjärnkirurg i övre medelåldern. Han lever ett behagligt och ordnat liv i ekonomiskt välstånd med sin fru Lucie. Men så händer något som förändrar allt. Paul blir uppvaktad av den unga kvinnan Lou. I samma veva börjar han få påkostade blombuketter levererade både hem och till sin arbetsplats.

Lous och Pauls vägar korsas allt oftare och Paul blir betagen av den mystiska Lou. Lucie reagerar på Pauls allt märkligare beteende och misstänker att Paul har en affär. Sanningen är dock en helt annan. I bakgrunden finns också parets långvarige vän Gérard som vill vara mer än en förtrogen vän till Lucie.

Det här är en stram och återhållen berättelse som trots att den någonstans handlar om ganska starka inre känslor aldrig riktigt hettar till. Tack vare de fina skådespelar insatserna hålls dock hela tiden intresset uppe. Tyvärr är slutet långtifrån lycka och vad värre är känns helt frikopplat från den övriga filmen.

Samhällskritiken och det psykologsika spelet behållningen i film som fångade De Palma

Postat den

Crime-dAmour_affichex500

Nu på onsdag är det sent omsider svensk premiär för Brian De Palmas senaste film Passion. Jag har inte sett den och kan därmed självklart inte uttala mig om dess kvalitet, men kritiken mot den har tidvis inte varit nådig och att den går direkt till dvd här i Sverige trots att Noomi Rapace spelar en av huvudrollerna är anledning så god som någon att ana oråd när det gäller den biten. Att den forne thrillermästaren, en av mina favoriter som skräckfilmsentusiast under uppväxtåren på 80-talet, De Palma så tydligt på senare år har tappat det mesta av vad han en gång hade är en annan anledning att känna tveksamhet.

Passion är under alla omständigheter en nyinspelning av den franska thrillern Crime d’amour (släppt på svensk dvd under den internationella titeln Love Crime) från 2010. Love Crime blev regissören Alain Corneaus sista film, han dog innan filmen hade premiär. Precis som i fallet med Claude Millers Therese D som jag skrev om häromdagen är det tyvärr ingen riktigt värdig svanesång för filmaren i fråga. Love Crime är förvisso ett stabilt hantverk, men särskilt spännande är den inte och det är naturligtvis ett stort minus när det är fråga om en thriller. Dess styrka ligger i stället på det psykologiska planet, och som kritik över det kapitalistiska systemet och vad det i sin mest hänsynslösa form riskerar att locka fram ur människor. Love Crime utspelas på och kring ett multinationellt företags kontor i Paris. Den känslokalla och lätt sadistiska chefen Christine, spelad av en diabolisk Kristin Scott Thomas, älskar att manövrera och manipulera sina anställda och väljer noga ut sina offer. Den här gången har hon siktet inställt på den sköra och aning aningslösa Isabelle, spelad av Ludivine Sagnier. Isabelle är ambitiös och kommer med många bra idéer till verksamheten, idéer som Christine samvetslöst tar credit för inför sina överordnade. Christine fortsätter att ideligen offentligt och privat förnedra Isabelle och i bakgrunden finns också ett triangeldrama mellan Christine, Isabelle och Christines pojkvän Philippe som är otrogen med Isabelle. Situationen drivs snabbt mot randen till katastrof.

Det är som sagt i det psykologiska spelet som den här filmen har sin största styrka, detta trots att skådespelarinsatserna är en aning svajiga emellanåt. Kristin Scott Thomas är naturligtvis som alltid bra, men Ludivine Sagnier varierar mellan högt och lågt i sin tolkning av den komplicerade Isabelle (det är för övrigt den rollen som Noomi Rapace gör i Passion och jag antar att hon har bättre kontroll på de utmaningar och uttryck som den här rollen kräver). Och Patrick Mille (som frankofilerna känner igen som J-P i den andra säsongen av Clara Sheller) är tyvärr en smärre katastrof i rollen som Philippe. Rent manusmässigt finns det dessutom några rejäla tveksamheter att hänga upp sig på. Det finns en dramaturgisk vändpunkt i den här filmen som dels, i mitt tycke, inträffar för tidigt, dels ändrar hela filmens uttryck och handlingsriktning. Den första halvtimmen är helt enkelt mycket mer intressant än den andra och det känns som två helt olika filmer. Och slutet är tyvärr fullständigt förutsägbart och lätt att lista ut.

Jag har med andra ord en del betänkligheter kring att rekommendera den här filmen, men å andra sidan: alla filmer som Kristin Scott Thomas är med i är per definition sevärda. Det gäller också Love Crime, även om det sannerligen inte är någon av de bästa filmer som hon har medverkat i.

Se en synnerligen litterär film på Världsbokdagen

600_330_4870a9d039b9ff75ff08b10eb5a7d45c-1349870746

I dag den 23 april är det Världsbokdagen. Det bästa sättet att uppmärksamma detta är naturligtvis att läsa en bok. Tyvärr så har jag för egen del ingen ny läsupplevelse att berätta om. Den som följer den här bloggen vet säkert vid det här laget att det där med bokläsandet är något av ett ständigt dåligt samvete för mig. Av olika anledningar anser jag mig inte riktigt ha tid att läsa i den utsträckning som jag skulle vilja göra, vilket gör att det tar lite tid för mig att ta mig igenom de böcker jag trots allt läser. Dagen till ära tänkte jag dock försöka avsätta lite extra tid till att läsa den bok jag just nu håller på med: Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski. Det jag har läst hittills lovar mycket gott och jag kommer såklart att ge mitt omdöme av boken här på bloggen så fort jag har läst klart.

Men för dig som precis som jag av olika anledningar inte anser dig ha tid att läsa så mycket vill jag såhär på Världsbokdagen slå ett slag för en på många sätt mycket litterär film. Bakom stängda dörrar som den heter här i Sverige (Dans la maison i original) är regisserad av alltid intressante François Ozon och något av det mest spännande och intrikata som finns att se på svenska biografer just nu. Det är en mångbottnad och oavbrutet fängslande historia om en bitter, misslyckad författare som arbetar som lärare i franska på ett gymnasium.

Germain som han heter ondgör sig gärna inför sin fru Jeanne över den dåliga nivå som han tycker att hans elever håller, men så får han en uppsats av den nye eleven Claude i sina händer och blir genast som trollbunden. Uppsatsen är en voyeuristisk skildring av en klasskamrats familjeliv och avslutas med ett retsamt ”fortsättning följer”. Germain imponeras av den talang för skrivande som Claude visar upp, men fängslas nästan ännu mer av själva berättelsen. Han inser det olämpliga i det hela men kan ändå inte låta bli att uppmana Claude att fortsätta att skriva och blir själv alltmer deltagande i projektet. Gränsen mellan verklighet och fiktion börjar ganska snart att suddas ut och man anar obehagliga konsekvenser runt hörnet.

Bakom stängda dörrar är ännu en utomordentligt smart och fascinerande film av François Ozon, som mer och mer framstår som en av fransk films mest intressanta och personliga regissörer. Det som kanske imponerar allra mest hos honom är att han tycks behärska alla filmiska uttryckssätt, och han rör sig ledigt mellan dem i sina filmer. När det gäller Bakom stängda dörrar har han i intervjuer själv nämnt Woody Allen och Alfred Hitchcock som sina huvudsakliga influenser och det är bara att han har lyckats förvalta dessa influenser väl. Här finns den Hitchcocklika spänningsstegringen kryddad med Allens neurotiska intellektualiserande och humor. Men filmen bär också tydliga lån från Pier Paolo Pasolinis fascinerande Theorema från 1968.

En självklar risk när det gäller en film med den här ambitionsnivån på det teoretiska planet, inte minst de litterära referenserna duggar fritt, och med en sådan här handling är att det hela känns konstruerat och distanserat men det gör aldrig Bakom stängda dörrar. François Ozon håller full kontroll över sin berättelse, inte minst formmässigt. Övergångarna mellan dikt och verklighet, han varvar mellan ramhandlingen och dramatiseringar av Claudes uppsatser, är så gott som sömlösa och fantastiskt eleganta. Skådespelet är stramt hållet men ändå dynamiskt och hela ensemblen gör ett mycket gott jobb, även om jag samtidigt vill framhålla rutinerade Fabrice Luchini och Kristin Scott Thomas, som spelar Germain och Jeanne, och nykomlingen Ernst Umhauer i rollen som Claude speciellt.

Bakom stängda dörrar är full av spännande och snygga bildlösningar och den avslutande scenen är sensationell. Det är en film av den typen som letar sig in under skinnet på åskådaren och stannar kvar i tankarna långt efter det att eftertexterna har slutat rulla och det är enligt mig ett riktigt gott betyg.

Mannen i de blå jeansen (16 år senare)

Börskrascher, bolånebubblor och banker som går omkull. Sedan hela länder på väg att gå i konkurs och en Eurozon som skakar i sina grundvalar. De senaste åren har den globala ekonomin verkligen stått i fokus i nyhetsflödet och ingenting tyder på att det kommer att ändras i brådrasket. Varför inte ta ett break från alla svarta och braskande rubriker i svallvågorna av den ekonomiska krisen och ägna dig åt ekonomi som underhållning?

Jo, det går faktiskt att göra det. Den franske regissören Jérôme Salle har något av specialiserat sig på att göra spänningsfilmer med starka kopplingar till den ekonomiska sfären. Låt vara att det handlar om storfinans, företagsekonomi och ekonomisk brottslighet mer än nationalekonomi och monetära samarbeten på väg att haverera, men ändå. Viss koppling till den globala ekonomiska krisen finns där allt.

Salles allra bästa film så här långt är Anthony Zimmer, den ypperliga thriller som Hollywood på sedvanligt manér sedan massakrerade i en nyinspelning (The Tourist), men den här texten ska handla om hans filmatisering av den belgiska tecknade serien Largo Winch. Den första filmen vill säga, den andra ska jag återkomma till vid senare tillfälle.

Largo Winch bygger på Jean Van Hammes och Philippe Franqs två första (till dags dato har det kommit 17 och det 18:e är på väg) seriealbum (ursprungligen var Largo Winch hjälte i serie spänningsromaner av Van Hamme som sedan låg till grund för serieversionen) om den hjälte som de som läste den svenska serietidningen Agent X9 kom att lära känna som ”mannen med de blå jeansen”.

I Sverige fick aldrig figuren Largo Winch något större följe men i serietokiga länder som Frankrike och Belgien är läget ett annat. En filmatisering var med andra ord oundviklig. Det tog dock sin tid, en misslyckad tv-serie version från början av millenniet avskräckte säkert finansiärerna, men efter fem års idogt arbete och planerande från Jérôme Salles sida kunde den färdiga filmen veckan före jul 2008 till slut få sin biopremiär i Frankrike och Belgien. Här Sverige gick den direkt till DVD-hyllorna ett knappt år senare. Lite synd för det är en film som vinner på att ses på stor duk.

Largo Winch följer storyn i seriealbumen ganska väl men bjuder på en del ändringar, dock inga avgörande. Jérôme Salle ägnar ganska mycket tid till att berätta Largos tämligen komplicerade bakgrundshistoria och om man vill vara lite kritisk går det att argumentera för att filmen på sätt och vis är en enda lång startsträcka för de flera kommande filmer (varav en alltså redan har kommit) som den bäddar för, men det är faktiskt en riktigt spännande historia att få lära känna figuren Largo Winch och hans bakgrund samt att få följa med på den actionfyllda resa han tvingas ut på för att få några luckor i vad han vet om sin bakgrund ifyllda. Largo Winch är nämligen en actionthriller lite grand i Jason Bourne-traditionen. Det vill säga karaktärsdriven och faktiskt ofta trovärdig. Liknelsen är kanske inte helt klockren men lite Jason Bourne i den multinationella företagssfären är det allt över Largo Winch.

Berättelsen börjar med att miljardären Nero Winch mördas. Kontrollen över hans skapelse, den mäktiga koncernen W-gruppen, tillfaller hans enda arvinge – hans föga kända adoptivson, äventyraren Largo. Largo har distanserat sig från fadern och vill egentligen inte veta av vare sig företaget, pengarna eller makten. Men av rädsla för att företaget ska falla i fel händer och för att ta reda på vad som verkligen hände med pappan och vem som låg bakom mordet på honom tar Largo strid för sitt arv. Och hamnar själv i livsfara på kuppen. Det finns andra som mycket gärna vill komma åt kontrollen över W-gruppen och de enorma summorna pengar som koncernen är god för.

Det kan vara lite snårigt att hänga med i svängarna i bland och som jag har varit inne på tidigare läggs kanske lite väl mycket kraft på att sätta bakgrundsberättelsen på plats, men det är en snygg, tät och rapp film Jérôme Salle har gjort. Det pratas en hel del och mycket av filmen ägnas åt att förklara olika turer och sammansvärjningar av ekonomisk karaktär, men däremellan bjuds det också på en hel del spektakulära actionsekvenser.

Tomer Sisley är utmärkt i titelrollen och meriterade skådespelare som Miki Manojlovic och Kristin Scott Thomas (hennes blotta närvaro gör per definition alla filmer sevärda) ger det hela extra tyngd. Largo Winch tappar lite tempo i bland men är absolut väl värd att lägga sina knappa två timmar på att se. Inte minst för de många eleganta, snygga och exotiska miljöernas skull.

Populär ”nyckel”roman blir till gripande men inte helt lyckad film

Alla länder har väl sina skamfläckar, nationella trauman som det kan vara minst sagt problematiskt för den inhemska befolkningen att förhålla sig till och som man därmed helst inte vill kännas vid. Frankrike har några sådana, men frågan är om inte Vél d’Hiv-räden som startade i gryningen den 16 juli 1942 är den värsta.

Under räden samlades tämligen urskiljningslöst omkring 13000 judiska franska män, kvinnor och barn ihop och fördes via franska genomgångsläger till det ökända koncentrationslägret i Auschwitz, Det värsta av allt var att det var den franska polismakten som genomförde räden, förvisso starkt påverkade av den tyska ockupationsmakten men ändå. Bara 800 av de 13000 som greps under Vél d’Hiv-räden överlevde kriget och kunde återvända.

Räden fick sitt namn av att de de judar som greps i Paris samlades i den gamla Vélodrome d’Hiver-stadion och hölls där i några dagar under vedervärdiga förhållanden innan de fördes vidare till de franska genomgångslägren.

Vél d’Hiv blev ett kraftfullt nationellt trauma, så obehagligt att det länge rent av var tabu att ens prata om det. Det dröjde ända till 1995 innan någon representant för den franska staten, i detta fall den dåvarande presidenten Jacques Chirac, offentligt kommenterade händelsen och till slut gav en ursäkt till alla inblandade å den franska statens vägnar.

Det skulle dröja ytterligare 15 år innan Vél d’Hiv-händelserna för första gången på ett mer direkt och omfattande sätt behandlades på film, men då faktiskt i två separata filmer under ett och samma år. Först ut var Roselyn Boschs La Rafle (i Sverige visad under titeln I gryningens timmar) och sedan kom filmatiseringen av Tatiana de Rosnays bästsäljande roman Sarahs Nyckel (Elle s’appelait Sarah på franska). La Rafle, som kanske är den bättre filmen och som ger den mest uttömmande beskrivningen av själva Vél d’Hiv, kommer jag att skriva mer om vid senare tillfälle. I dag väljer jag att skriva om Sarahs nyckel som jag såg om häromdagen.

Tatiana de Rosnays roman släpptes 2006. Efter en hel del turer och vedermödor kan tilläggas. Det färdiga manuskriptet refuserades otaliga gånger, Tatianas dåvarande förläggare trodde inte alls på den och otaliga andra bokförlag refuserade den också. Det gick så långt att till och med Tatiana själv började tvivla och det var nära att manuskriptet hade fått stanna i hennes byrålåda.

Men till slut hittade hon en intresserad förläggare och när boken väl gavs ut hände allt snabbt och man får nog utgå från att alla de som refuserade romanen bittert har ångrat sig. Den blev som sagt en bästsäljare som låg ett otal veckor på ansedda New York Times bästsäljarlista och har översatts till flera språk. I dagsläget har den sålts i drygt 3 miljoner exemplar världen över.

Regissören Gilles Paquet-Brenner kände instinktivt att han ville göra film av boken när han läste den och i fjol slog alltså hans önskan in. Han har gjort en film som är den litterära förlagan relativt trogen. Det finns ett antal saker som skiljer den åt, men ingen av avgörande betydelse, Det är en film med stor, för att inte dra till med enorm, emotionell styrka. Tyvärr är den inte riktigt lika stark berättarmässigt.

Gilles Paquet-Brenner har gjort det lite lätt för sig. Vissa skarvar i händelseförloppet är lite väl lättvindiga och känns därför inte helt trovärdiga och mycket av det bildlösningsmässiga är känns väldigt traditionellt och ospännande. Men den bristande originaliteten uppvägs av den emotionella sprängkraften i berättelsen. Samt att det, i synnerhet i våra moderna tidevarv med medvind i de högerextrema rörelsernas segel på många håll inte minst i Europa, fortfarande är enormt viktigt att de hemska händelserna under Andra världskriget skildras så att de aldrig glöms bort.

För den som till äventyrs inte vet vad Sarahs nyckel handlar om kommer här en kort beskrivning av handlingen. Den utspelar sig under två parallella tidsplan. Man kan säga att handlingen centrum är en lägenhet i stadsdelen Marais i Paris. I filmens nutid flyttar en amerikansk journalist vid namn Julia (spelad av en som alltid utmärkt Kristin Scott Thomas) in i lägenheten med sin franska man och deras tonåriga dotter.

Lägenheten har varit i hans familjs ägo ända sedan 40-talet. I samma lägenhet bodde fram till Vél d’Hiv-räden i juli 1942 en judisk familj. När räden genomfördes låste i ett försök att rädda sin yngre bror den 12-åriga dottern Sarahs in honom i en garderob. Tillsammans med sin mor och far förs hon till Vél d’Hiv och hennes enda tanke är att på något sätt ta sig tillbaka till lägenheten för att hämta sin bror.

I det nutida handlingsplanet börjar Julia att skriva en artikel om Vél d’Hiv. Hennes undersökningar gör att hon får reda på Sarahs öde och börjar försöka ta reda på vad som hände med henne – och vilken roll i det hela som den släkt hon själv är ingift i har i det hela. Under hela filmen korsklipps det sedan mellan Sarahs historia och Julias arbete med att försöka ta reda på vad som hände med henne.

Sarahs nyckel är som film betraktad inte på något vis omistlig, men ändå av de skäl som jag tidigare har varit inne på en film som man bör se. I någon sorts modern förintelsefilmskanon tycker jag definitivt att den försvarar sin plats kring (mycket bättre) filmer som Spielbergs Schindlers list och Polanskis The Pianist.

Gentlemannatjuvar och läckra parisiska sekelskiftesmiljöer i underskattat matinéäventyr

Postat den

Ursäkta inaktiviteten här på bloggen. Den senaste tiden har jag varit ur fas med mig själv. Nu under sommaren har jag arbetat tidiga morgnar: uppstigning 03.50 är åtminstone tidigt i min bok, men allt är såklart relativt. För en extrem nattuggla som moi même är det där med morgonpass, för att leverera en rejäl underdrift, inte direkt optimalt. Jag har försökt att laborera med olika längder på eftermiddagssömn för att återhämta mig någorlunda, men resultatet har ännu inte varit tillfredsställande.

Att sedan under de timmar som återstår innan det är dags att ånyo gå och lägga sig sätta sig ner och formulera någorlunda klartänkta (återigen, allt är relativt) tankar i bloggform har varit mig övermäktigt. Men efter att ha ägnat nästan hela gårdagen åt återhämtning känner jag mig nu redo att slå mig ner här vid datorn och skriva några rader om en film som jag har sett under veckan. Att sitta och titta på film fungerar alltid, nästan oavsett hur trött jag är.

Jag kände för att se något lättsmält och fartfyllt. Efter att ha konsulterat dvd-hyllan föll valet på Arsène Lupin, den filmatisering av Maurice Leblancs i frankofona länder enormt populära litterära skapelse som gjordes 2004 med favoriten Romain Duris i titlerollen.

Rollen som den berömda gentlemannatjuven är väl inte direkt herr Duris största stund i karriären, jag kan inte riktigt bestämma mig för om han passar i den eller inte, men med sin utstrålning och charm går han ändå i land med det hela. Han gör en stabil insats. Riktigt bra är dock Kristin Scott Thomas som för ovanlighetens skull får spela en skurkroll och det syns att hon verkligen har kul i sitt gestaltande av Arsènes ärkefiende Joséphine Balsamo.

Att ge sig på att filmatisera en så populär figur som Arsène Lupin, som för den frankofona publiken har samma status som Sherlock Holmes för den anglofila, har naturligtvis sina risker, vilket producenterna och regissören Jean-Paul Salomé fick erfara. Åtminstone om man pratar i strikt ekonomiska termer. Filmen kostade drygt 21 miljoner euro att göra, men spelade bara in knappt halva den summan. En rejäl förlustaffär med andra ord.

Många av de mest inbitna Arsène Lupin-fansen var också besvikna över att Jean-Paul Salomé, som också var högst delaktig i filmen manus, tog sig ganska ordentliga friheter med de litterära förlagorna (filmen innehåller delar ur flera av Maurice Leblancs romaner). Jag kan hålla med om att det inte är något mästerverk vi pratar om, men måste ändå säga att jag inte tycker att den är så dålig som många vill göra gällande.

Arsène Lupin är en ganska typisk fransk äventyrsactionfilm som de har sett ut de senaste åren. Den påminner till exempel en hel del om Luc Bessons Adèle Blanc-Sec i både berättarstil och produktion. Båda utspelar sig kring det förra sekelskiftet, Arsène Lupin lite tidigare än Adèle Blanc-Sec, innehåller en del övernaturliga element och kännetecknas av flyhänt kameraarbete.

Det handlar om rejäl underhållning av matinékaraktär för stunden. Mer eller mindre exakt vad man på förhand kunnat förvänta sig av en film av detta slag. Jean-Paul Salomés Arsène Lupin har också samma sköna lätt steampunkiga känsla som Guy Ritchies Sherlock Holmes över sig.

En sak som definitivt får föras upp på pluskontot när det gäller Arsène Lupin är de finfina på digital väg återskapade parisiska sekelskiftesmiljöerna. Här skymtar ett halvfärdigt Eiffeltorn och en lika halvfärdig Pont Alexandre III, liksom kvarteren kring den gamla Operan.

Just scenerna kring Operan kan vara de snyggaste när det gäller återskapande av gamla Parismiljöer sedan Jean-Pierre Jeunet väckte liv i de gamla hallarna i En långvarig förlovning. Ögongodis för oss Parisnostalgiker!

Ett minus är dock den väl tilltagna längden. Berättelsen håller inte för lite drygt två timmars speltid, även om Salomé försöker klämma in flera böcker i samma manus.