En historisk regissör har gått ur tiden

I fredags nåddes vi av beskedet att den franska regissören Tonie Marshall gått ur tiden. Hon avled i torsdags, 68 år gammal. Tonie Marshall är ett kanske inte alltför känt namn här i Sverige eftersom nästan ingen av hennes filmer mig veterligen visats på ordinarie bioprogram här, men hemma i Frankrike var hon ett aktat namn.

Och historiskt därtill. Hon var nämligen första (och sorgligt nog hittills enda) kvinna att vinna en César (Frankrikes motsvarighet till en Guldbagge) för bästa regi. Filmen i fråga var Vénus beauté (Institut) från 1999 och den vann även priset för bästa film, bästa manus (som hon själv skrev) och mest lovande kvinnliga skådespelare (Audrey Tautou).

En trumf av stora mått med andra ord. Hon hade även filmer med i huvudtävlan i de prestigefyllda filmfestivalerna i Berlin och Venedig.

Karriären inleddes annars som skådespelerska 1971 och det var först 1989 som hon fick chansen att regissera själv. Totalt blev det nio långfilmer och mest framgångsrik var Vénus beauté (Institut). På bio i Frankrike sågs den av 1,4 miljoner åskådare.

Vénus beauté (Institut) fick aldrig någon svensk biopremiär, men jag kommer ihåg att SVT visade den under en av de franska filmveckor som man hade under några år i skarven mellan 00-tal och 10-tal. Det är en romantisk komedi som kretsar kring tre kvinnor som arbetar på en skönhetssalong i Paris och deras vedermödor i kärlekens vindlande och svåra lek.

I handlingens centrum står Angèle (spelad av Nathalie Baye). Filmen inleds med en scen där hon blir dumpad vid ett kafébord på en tågstation. Vid bordet intill sitter en man som blir som förtrollad av henne och någon dag senare söker upp henne och förklarar sin kärlek till henne.

Bränd av tidigare erfarenheter tar hon instinktivt ett steg bakåt men han ger inte upp. På salongen jobbar också den burdusa Samantha (Mathilde Seigner) och den mer timida Marie (Audrey Tautou). Marie uppvaktas av en lite äldre änkling men vet inte riktigt hur hon ska hantera det.

Sedan frekventeras salongen av en kader mer eller mindre excentriska personer, vilket också sätter de tre kvinnorna på olika prov.

Det är en välskriven, lite vemodig men också varm film om kärlek, men också kvinnlig vänskap. Tonie Marshalls personregi är utmärkt och filmen har en rakt igenom trovärdig ton.

Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

De ovanliga sprider glädje och energi

Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.

Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.

Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.

De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.

Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.

De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.

 

Brothers in arms

Den franske auteuren Jacques Audiard fortsätter enträget och intressant insiktsfullt att utforska maskuliniteten och dess starka kopplingar till våld. Den här gången för första gången med en stjärnbeströdd internationell ensemble och på engelska. Detta i filmatiseringen av den kanadensiske författaren Patrick DeWitts hyllade roman The Sister Brothers (Bröderna Sisters i sin svenska utgåva)

Les Frères Sisters hade premiär vid förra årets filmfestival i Venedig och kammade hem priset för bästa regi och vid Césargalan hemma i Frankrike i vintras fick den en hel drös nomineringar och vann tre priser, bland annat fick Audiard ännu en gång pris för sin regi. Sedan några veckor tillbaka finns den under den internationella titeln The Sisters Brothers utgiven på svensk dvd.

Berättelsen utspelas under guldruschens dagar i den amerikanska västern. Bröderna Eli och Charlie Sisters jobbar som revolvermän som arbetar åt en mystisk affärsman som kallas för Kommendören. Den här gången har de fått i uppdrag att leta upp och döda en man som heter Herman Kermit Warm. Kommendören har också anlitat privatdetektiven John Morris för att från sitt håll hjälpa bröderna att fånga Warm.

När Morris finner Warm och får höra om vem denne verkligen är och varför han är ett jagat villebråd tar han Warms parti. Warm har uppfunnit en kemisk lösning som ska underlätta kraftigt att finna det åtråvärda guldet och han har för avsikt att använda inkomsterna från guldet till att bygga upp en ny utopisk värld, fri från från girighet och våld.

Ovetande om varför Morris svikit dem fortsätter bröderna Sisters sin jakt, nu med två måltavlor. Men jakten blir långtifrån problemfri och de sinsemellan olika bröderna grälar närmast oavbrutet och drömmer båda två egentligen om andra liv en det de lever.

Med tanke på att Jacques Audiard skämt bort oss filmälskare med i princip mästerverk efter mästerverk: trippeln Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté), En profet (Un prophète) och Rust and bone (De rouille et d’os) från i tur och ordning 2005, 2009 och 2012 är till exempel svårslagen, kan The Sisters Brothers kanske ses som en liten besvikelse. Men en synnerligen bra sådan i så fall.

För även om den står sig ganska slätt i den stentuffa konkurrensen som Audiards filmografi utgör är det en bra och synnerligen sevärd film, långt mycket bättre än det mesta du kan se just nu. Sin vana trogen rör han sig sömlöst och snyggt mellan brutalitet och sårbarhet, det sistnämnda här hjälpt av Joaquin Phoenix som med sin sårbarhet i uttrycket är en närmast perfekt Audiard-skådespelare. Han är dock inte ensam att glänsa skådespelarmässigt. Den ofta underskattade John C. Reilly, Jake Gyllehaal och Riz Ahmed är alla utmärkta i de övriga bärande rollerna.

I The Sisters Brothers finns också gott om humor (låt vara av det mörkare slaget) och värme. Men i jämförelse med hans franskspråkiga filmer är det ändå något som saknas. Det är som att tonträffen inte är lika känslig och att hans karaktärsutveckling inte riktig blir lika finstämd när han den här gången arbetar på engelska. Dessutom finns här partier som inte för berättelsen framåt och som gått hade kunnat skalas bort, något som är synnerligen sällsynt hos Audiard.

I det stora hela förändrar dock inte The Sisters Brothers min syn på Jacques Audiard. Han är i mina ögon alltjämt en av samtidens stora.  Och jag ser verkligen fram emot att se hans nästa projekt som är att regissera ett antal avsnitt av den kommande säsongen av den mästerliga franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes)!

Hermelinen – Rohmer light som inte riktigt håller hela vägen

Två ypperliga skådespelare räcker långt men när manuset inte riktigt håller samma klass blir resultatet likafullt en aning vacklande. Något som Hermelinen (L’hermine i original) från 2015 i regi av Christian Vincent visar. Här finns mycket att tycka om. En inspirerad Fabrice Luchini i huvudrollen och en sedvanligt självlysande Sidse Babett Knudsen (mest känd från danska tv-serien Borgen) i sin första franskspråkiga roll, till exempel.

Bägge Césarnominerades 2016 och den senare vann faktiskt också i klassen bästa kvinnlig biroll. Christian Vincents egenförfattade manus är inte helt oävet och innehåller en hel del fina saker. I sina bästa stunder doftar det av mästaren Eric Rohmer i de talrika dialogerna laddade med filosofiska funderingar kring etik, moral och andra tunga värden i den mänskliga existensen. Fabrice Luchini, som själv medverkar i några av Rohmers filmer, är dessutom lysande på att leverera replikerna.

Problemet är bara att Christian Vincent inte är lika insiktsfull som Rohmer utan mer lättviktig i sin studie av personerna i berättelsen han berättar. Och själva ramhandlingen har även den sina luckor. Men sevärd är Hermelinen utan tvivel, trots invändningarna. Som Rohmer-light står den sig väl.

Filmen handlar om den strikt och tämligen osympatiske domaren Michel som arbetar vid en tingsrätt i Saint-Omer, längst upp i nordvästra Frankrike. När filmens handling tar sin början är han influensasjuk extra vresig men han trotsar sjukdomen för att ta hand om rättegången mot en man som står åtalad misstänkt för att ha sparkat ihjäl sitt barn.

När juryn ska väljas får han en rejäl överraskning. En av de utvalda visar sig vara Ditte, en danskättad narkosläkare som vårdade honom i samband med en sjukhusvistelse efter en olycka sex år tidigare och som han aldrig glömt efter det. Samtidigt som vi får följa själva rättegångsprocessen får vi också vara med när Michel och Ditte sakta närmar sig varandra och han tinar upp av hennes närvaro.

Hermelinen är ingen klockren feelgoodhistoria, även om den har element från den genren, det är den allvarliga klangbottnen för djup för. Men den har definitivt sina stunder den den är varm och godhjärtad nog för att uppfattas som något åt det hållet.

Kvinnornas kamp i skuggan av fronten i vackert landsbygdsdrama

Det kan gå lång tid mellan varven när Xavier Beauvois regisserar långfilm men när han gör det blir resultatet allt som oftast mycket bra. Beskyddarna (Les Gardiennes i original) som fick svensk biopremiär i januari i år och är hans blott andra film efter mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des dieux) från 2010 är inget undantag.

Den som sett till exempel Gudar och människor känner igen Xavier Beauvois långsamma och ibland ordmässigt karga berättande. I Beskyddarna låter han mer än någonsin tidigare bilderna tala, och vilka bilder det är sedan!

Caroline Champetier, som fotat nästa alla hans filmer (inklusive Gudar och människor), gör ett storartat jobb och nominerades helt i sin ordning till en César för bästa foto för sin insats. Beskyddarna fick fyra nomineringar vid årets gala och en av de övriga gick till Iris Bry för bästa kvinnliga framtidshopp. Också det helt i sin ordning.

Hon är nämligen ett fynd i rollen som filmens centralgestalt, den unga bondflickan Francine som 1915 anställs på en gård i den gamla regionen Limousin i centrala Frankrike. Eftersom männen i familjen är inkallade i armén och befinner sig vid första världskrigets beryktade skyttegravsfronter drivs gården under umbäranden av mor Hortense och dotter Solange (spelade av Nathalie Baye och Laura Smet som ju är mor och dotter även i verkliga livet).

Francine gör ett bra och ovärderligt jobb och blir snabbt som en del i familjen. Men mörka händelser ligger hela tiden på lut, det rasar ju trots allt ett världskrig i närheten.

Beskyddarna berättar en historia som det ofta bara snuddats vid, trots att första världskriget inte direkt är underskildrat på film, kvinnornas kamp hemmavid när männen var borta vid fronten och stred. Det är en film som med små medel griper tag och berör på djupet. Skådespelet är stramt hållet men av mycket hög kvalitet och Xavier Beauvois litar på kraften i det och i sina bilder. Han är mycket sparsmakad när det gäller musiken, men när han väl använder sådan är det effektfullt.

Den här filmen kommer såklart inte att tillfredsställa actionälskaren, men väl den som vill få en inblick i ett liv där samtliga inblandade under svåra omständigheter kämpar hårt för att upprätthålla någon form av normalitet och dessutom göra det med högt buret huvud – genom glädje och djup sorg.

Vinterhjärta och smärta

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.