Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

Molières Misantropen gnistrar i vinterkargt semesterparadis

Cykla med Molière (Alceste à bicyclette i original) har i år gjort stor succé på de franska biograferna och nu är det också dags för den svenska biopubliken, den hade premiär i fredags, att få stifta bekantskap med Philippe Le Guays uppföljare till Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème ètage) från häromåret. Då som nu är det med Fabrice Luchini i en av huvudrollena, den här gången har han dessutom varit med och skrivit filmens manus. Faktum är att den är baserad på en idé av just monsieur Luchini.

Det är lätt att förstå att den här filmen har blivit en stor framgång på hemmaplan, men samtidigt är den heller inte riktigt den veritabla julafton för frankofilen som jag hade hoppats på och som grundidén ger möjlighet till. Jag gillar den om helhet men hänger upp mig en hel del på några av enskildheterna i den. Men innan jag går in på omdömesbiten några ord om handlingen.

Cykla med Molière utspelas på ett vinterkargt Île de Ré. Dit har den medelåders före detta skådespelaren Serge (spelad av Farice Luchini) dragit sig tillbaka efter att ha beslutat sig för att lämna karriären bakom sig. Den lite buttre, folkskygge och bittre mannen bor ensam i ett lätt slitet hus på den berömda och chica semesterön, något av Frankrikes svar på Gotland i det avseendet, strax utanför La Rochelle vid atlantkusten. En av hans tidigare kollegor, den något yngre Guathier (spelad av Lambert Wilson), söker upp honom med ett erbjudande. Guathier som  i motsats till Serge är på höjden av sin karriär, åtminstone popularitetsmässigt, försöker locka tillbaka Serge från sin pensionering genom att erbjuda honom en roll i en uppsättning av Misantropen, den franske nationaldramatikern Molières kanske mest kända och prestigeladdade verk. Serge blir smickrad och lockad av erbjudandet men tvekar trots det. Han går dock med på att fundera på saken om Gauthier stannar kvar i en vecka och provläser pjäsen med honom. Gauthier accepterar och de sätter igång. Men stöter direkt på problem då de båda vill spela huvudrollen Alceste. Den beslutar sig för att singla slant om det vid varje repetitionstillfälle och på så vis turas om att spela Alceste och den andra huvudrollen Philinte. Mellan repetitionerna ger de sig ut på cykelturer på ön och in i bilden kommer snart också en vacker italienska som är på väg att lämna sin man och sälja sitt hus på ön. Hennes närvaro blir ytterligare ett spänningsmoment mellan de två självupptagna männen.

Det är i långa stycken fantastiskt njutbart att bara lyssna på den här filmen. Att få höra Molières text framföras på franska av två så duktiga skådespelare som Fabrice Luchini (som för övrigt känns som den ultimata Molièretolkaren, som född för att spela i hans pjäser) och Lambert Wilson är fantastiskt. Det var nästan så att jag ville sluta ögonen och bara lyssna på det underbara språket under några av de många repetitionsscenerna. Det är också synnerligen lustfyllt att höra hur Serge och Gauthier vrider och vänder på hur texten ska framföras och inte minst deras gnabbande om det. Det är som en del i en Molièrepjäs i sig. Filmen är också utsökt fotograferad. Så långt allt frid och fröjd. Men så finns det tyvärr några saker att ha invändningar emot. Det blir, som franska filmer tyvärr har en tendens att i bland bli, lite gubbsjukt emellanåt. Porträttet av den italienska kvinnan drar lite åt det hållet men allra värst är det helt onödiga sidospåret med en ung kvinna med skådespelardrömmar som för tillfället försörjer sig som porrskådespelare. Det är något som vare sig hon själv eller hennes mamma, som är den som introducerar henne för Guthier, verkar tycka är särskilt anmärkningsvärt eller problematiskt utan tar med en klackspark. Även om man bortser från det problematiska trivialiserandet att porrfilmsindustrin är det ett märkligt sidospår i historien som inte tillför någonting alls.

Cykla med Molière är, naturligtvis med tanke på handlingen, en mycket pratig film. Och eftersom den utspelas i borgerliga miljöer är den och tassar kring klichébilden av fransk film. Men jag tycker ändå att den undviker att falla i den fällan. Inte minst för att den, likt Molières pjäser, ironiserar över och sticker hål på borgarskapets uppblåsthet. Spelet mellan Serge och Gauthier är ett lustmord på dessa självupptagna män och deras nycker och narcissism. De elakheter de utbyter med varandra under handlingens gång faller tillbaka på dem själv. Cykla med Molière är en både mycket rolig och sorgsen film, ofta sylvass i replikerna. Bortsett från de ganska allvarliga invändningar jag har så tycker jag trots allt det här är en bra film väl värd att se. Ett sifferbetyg skulle trots allt bli en stark trea.

En veritabel fullträff i feelgood-fåran

I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.

Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.

Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.

Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.

Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson  i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.

Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.

Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.

Klasskamp i lightversion och feelgoodkostym

Den här veckan ges det goda möjligheter för att låta frankofilen i dig få utlopp i biosalongens trygga mörker. Inte mindre än två filmer från den frankofona världen går i helgen upp på svenska biografer. Båda dock med något begränsad spridning så det blir till att ta sig till någon av storstäderna om du vill se någon av dem.

Eller varför inte båda, för den delen? De är absolut värda ett biobesök. Inte minst den fantastiska Nawals hemlighet, men den tänkte jag skriva mer om om någon dag.

Dagens blogginlägg tillägnar jag istället den andra franskspråkiga filmen som har premiär i helgen: Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème étage) av Philippe Le Guay.

Det är en feelgoodfilm, med visst allvar i botten, som har alla möjligheter att bli en stor framgång – åtminstone i den målgrupp som normalt frekventerar den här typen av filmer. Låt mig – kanske en aning fördomsfullt, men ändå – säga såhär: det kommer nog att figurera en hel del kulturrandiga Gudrun Sjödén-kreationer och en och annan djurbrosch i salongerna. Innan jag får Sveriges förenade bibliotekarier (ännu en fördom, jag vet) efter mig är det bäst att klargöra att jag gillar filmen – och bibliotekarier.

På den den svenska affischen till Kvinnorna på sjätte våningen citeras ett omdöme där filmen jämförs med Pedro Almodóvars verk. Den jämförelsen känns inte helt klockren, men är väl ofrånkomlig antar jag eftersom ett antal eldiga spanjorskor spelar en viktig roll i berättelsen. Att en av dem dessutom spelas Carmen Maura som spelade huvudrollen i flera av Almodóvars tidiga filmer hjälper självklart till att föra tankarna i en viss riktning, men för mig känns det mer som en lite slapp analys – och ett billigt knep att åka marknadsföringsmässig snålskjuts.

Kvinnorna på sjätte våningen liknar egentligen inget som den egensinnige spanske regissören har gjort. Det är den på tok för konventionell för och persongalleriet är inte tillnärmelsevis lika färgstarkt som ens i Almodóvars mest nedtonade stunder. Så förvänta dig inget sådant. Kvinnorna på sjätte våningen är tvärtom en mycket fransk film, förvisso med viss spansk krydda. Och det är inte fy skam, det heller.

Kvinnorna på sjätte våningen utspelar sig i det tidiga 60-talets Paris. Skådeplatsen är typiska överklassmiljöer. Fabrice Luchini spelar Jean-Louis Joubert, en stel och formell, men framgångsrik aktiemäklare som bor i en flådig våning (i en fastighet som han dessutom äger) tillsammans med sin snobbiga fru Suzanne, spelad av Sandrine Kiberlain.

Deras hushållerska sedan dryga 20 år får en dag nog av att bli behandlad som mindre värd och tackar för sig. Som ersättare rekryterar de de till Paris nyanlända spanjorskan María. Det utvecklas snabbt en speciell relation mellan Jean-Louis och María. Hon bor liksom de andra hembiträdena i fastigheten, även de spanska, under synnerligen spartanska former i tjänstebostäder på den sjätte våningen.

En kväll följer Jean-Louis med María upp på sjätte våningen och han förskräcks över hur det ser ut där. Det blir ett uppvaknande för honom och får honom att ifrågasätta det liv han har levt – och hur hembiträdena behandlas. Upplevelsen och relationen till de spanska kvinnorna får honom att gradvis förändras och bli mer öppen och livsbejakande, vilket Suzanne – och framförallt inte deras gemensamma internatboende barn – inte riktigt får grepp om.

I grund och botten är det här en typ av film som vi har sett många gånger förr. Berättelsen om hur en man av börd växer och finner glädje i mötet med en flicka av folket är ingalunda originell, men det är något med Kvinnorna på sjätte våningen som trots allt höjer den över mängden. Kanske ligger en del av förklaringen i att regissören och manusförfattaren Philippe Le Guay har en hel del personligt självupplevt kapital investerat i filmen.

Hans pappa var just aktiemäklare och familjen hade ett spanskt hembiträde. Det märks i alla fall att han känner genuin värme för sina karaktärer och att det han skildrar betyder något för honom. Andra saker som får sättas upp på filmens pluskonto är fina tidstypiska miljöer, bra skådespel (det finns få skådespelare som kan göra denna typ av lite löjeväckande och självömkliga herrar, aningslösa när det gäller sin plats i en social- och samhällelig kontext, med sådan värme och tajming som just Fabrice Luchini, ta bara den i Sverige nu också bioaktuella Potiche som ett annat exempel) och en tillräckligt stor gnutta allvar för att berättelsen ska få åtminstone lite djup. Ett allvar som består inte bara i det uppenbara klassperspektivet utan också i att Francoregimen i Spanien finns med som en fond.

Vill man vara lite kritisk så går det att ha invändningar på att allvaret inte får riktigt så stor plats som det hade förtjänat och att den sidan av historien aldrig blir särskilt välutvecklad, men det var nog aldrig heller ambitionen med den här filmen. Ambitionen var nog i första hand att underhålla och berätta livsbejakande historia och det gör Kvinnorna på sjätte våningen. Det är en genuint mysig och underhållande film som är riktigt, riktigt rolig i sina bästa stunder. Om du är ute efter en i grunden omskakande filmupplevelse som verkligen bränner sig fast i tankarna, då ska du däremot vända blicken mot Nawals hemlighet. Men den återkommer jag som sagt till inom kort.