RSS Flöde

Hermelinen – Rohmer light som inte riktigt håller hela vägen

Postat den

Två ypperliga skådespelare räcker långt men när manuset inte riktigt håller samma klass blir resultatet likafullt en aning vacklande. Något som Hermelinen (L’hermine i original) från 2015 i regi av Christian Vincent visar. Här finns mycket att tycka om. En inspirerad Fabrice Luchini i huvudrollen och en sedvanligt självlysande Sidse Babett Knudsen (mest känd från danska tv-serien Borgen) i sin första franskspråkiga roll, till exempel.

Bägge Césarnominerades 2016 och den senare vann faktiskt också i klassen bästa kvinnlig biroll. Christian Vincents egenförfattade manus är inte helt oävet och innehåller en hel del fina saker. I sina bästa stunder doftar det av mästaren Eric Rohmer i de talrika dialogerna laddade med filosofiska funderingar kring etik, moral och andra tunga värden i den mänskliga existensen. Fabrice Luchini, som själv medverkar i några av Rohmers filmer, är dessutom lysande på att leverera replikerna.

Problemet är bara att Christian Vincent inte är lika insiktsfull som Rohmer utan mer lättviktig i sin studie av personerna i berättelsen han berättar. Och själva ramhandlingen har även den sina luckor. Men sevärd är Hermelinen utan tvivel, trots invändningarna. Som Rohmer-light står den sig väl.

Filmen handlar om den strikt och tämligen osympatiske domaren Michel som arbetar vid en tingsrätt i Saint-Omer, längst upp i nordvästra Frankrike. När filmens handling tar sin början är han influensasjuk extra vresig men han trotsar sjukdomen för att ta hand om rättegången mot en man som står åtalad misstänkt för att ha sparkat ihjäl sitt barn.

När juryn ska väljas får han en rejäl överraskning. En av de utvalda visar sig vara Ditte, en danskättad narkosläkare som vårdade honom i samband med en sjukhusvistelse efter en olycka sex år tidigare och som han aldrig glömt efter det. Samtidigt som vi får följa själva rättegångsprocessen får vi också vara med när Michel och Ditte sakta närmar sig varandra och han tinar upp av hennes närvaro.

Hermelinen är ingen klockren feelgoodhistoria, även om den har element från den genren, det är den allvarliga klangbottnen för djup för. Men den har definitivt sina stunder den den är varm och godhjärtad nog för att uppfattas som något åt det hållet.

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: