Deux-moi – melankolisk feelgood om det moderna livets utmaningar

Efter en ofrivillig paus på grund av den vanligaste av anledningar detta pandemiår är det äntligen dags för ett livstecken igen här på BleuBlancRouge. Och det blir genom att skriva några rader om en film som funnits tillgänglig i Sverige på streaming och vod i några månader och som hade fransk premiär i september 2019.

Deux-moi som den heter även här är den senaste filmen av Cédric Klapisch, en regissör som figurerat flera gånger tidigare på denna blogg. Denna får kategoriseras ,som de flesta av hans filmer, som någon sorts melankolisk feelgood, bara ytterligare ett snäpp melankolisk denna gång.

Det är en film om Rémy och Mélanie, två Parisare i trettioårsåldern, som trots att de i praktiken bor grannar och ofta rör sig i samma närbutiker inte känner till den andras existens. Båda två lever ensamma, har fått sina törnar av livet och känner sig vilsna i den moderna tillvaron. Han lider av svårigheter att sova, hon av att vara orkeslös och mest bara vilja sova.

Båda två längtar de också efter kärleken och någon att dela livet med. Motvilligt gör de som så många andra i samma situation: ger sig ut i nätdejtingens svårmanövrerade djungel. Dessutom bestämmer sig bägge för att ta hjälp för att komma tillrätta med sina sömnproblem och svårigheter att hantera det moderna livet i den stora staden.

Deux-moi är en lågmäld, välagerad och socialrealistisk feelgoodfilm gjord av en man som verkligen behärskar sitt hantverk. Cédric Klapisch har förvisso gjort bättre filmer än den här (till exempel Paris och Förälskad, förvirrad (Les poupées russes) men lugnt och tryggt och utan yttre bländverk eller stora åthävor levererar han i Deux-moi ett mer än sevärt brottstycke ur livet som det ser ut för många människor av idag.

François Civil och Ana Girardot (som bägge hade huvudroller i Klapischs förra film Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie) är mycket bra som Rémy respektive Mélanie och så vill jag gärna slå ett slag för favoriten Camille Cottin som gör en inspirerad insats som Mélanies terapeut.

Mysteriet Henri Pick – en litteraturpusseldeckare av rang

Mysteriet Henri Pick (Le mystère Henri Pick i original) må vara långtifrån någon av höstens mest omtalade blockbusters men är ändå bland det smartaste, mest spännande och underhållande du kan se på svensk bio just nu. Rémi Bezançons filmatisering av David Foenkinos roman släpptes på hemmaplan i Frankrike i början av året och fick svensk biopremiär i fredags.

Det är något så ovanligt som en sorts pusseldeckare i litterär miljö. En ung och framfusig förläggare hittar i ett bibliotek av opublicerade bokmanus i Bretagne en bok som hon faller handlöst för och beslutar sig för att ge ut.

Boken blir snabbt en sensation i den litterära världen och alla förundras över hur författaren bakom boken, pizzeriaägaren Henri Pick som inte ens den närmsta familjen förknippat med bokläsning och ännu mindre skrivande, i hemlighet kunnat prestera något liknande. Tyvärr går det inte att fråga honom själv eftersom han varit död i några år.

Den lätt vresige och inte alltid sympatiske stjärnkritikern Jean-Michel Rouche är skeptisk till att Henri Pick verkligen är författaren bakom boken och pressar i sitt direktsända litteraturprogram i tv Picks änka så till den grad att hon stormar ut från sändningen och Jean-Michel får efter det sparken.

Vilket gör honom än mer besatt av att visa att han har rätt och att ta reda på vem den verkliga författaren bakom verket är. Han beger sig till Picks bretonska hemby för att börja leta efter svaret på gåtan och får efter en kortare tid en oväntad och aningen motvillig medhjälpare vid sin sida, Picks dotter som inte är särskilt förtjust i vare sig Jean-Michel personligen eller det han vill göra.

Mysteriet Henri Pick är en mycket välskriven historia som håller åskådaren fast och spänningen på topp hela vägen till slutet. Rémi Bezançons iscensättning är utmärkt och det blir sannerligen inte sämre av att ha två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Camille Cottin, den senare min senaste stora franska skådespelarfavorit, i de ledande rollerna.

Båda två är verkligen i sitt esse här. Inte minst Luchini som fortsätter att briljera i sådana här mer återhållna och intellektuella, moderna motsvarigheter till den typ av roller som Louis de Funès firade stora triumfer i. Han, Cottin och hela filmen var åtminstone för den här frankofilen en sant nöje att se.

 

En ny favorit och en gammal i underhållande bagatell

Tack vare sin medverkan i smått briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent i original) har många fått upp ögonen för Camille Cottin. Jag är en av dessa, så till den grad att jag fått ett nytillskott bland mina skådespelarfavoriter.

Klart jag blev nyfiken på Två bullar i ugnen (Telle mère, telle fille) från 2017 i regi av Noémie Saglio eftersom Camille Cottin i den filmen spelar mot en av mina verkliga favoriter i form av Juliette Binoche. Dessutom finns såväl Lambert Wilson och Stéfi Celma (som även hon med verkar i Ring min agent) i rollistan så förutsättningarna för en riktigt bra film är sannerligen på plats.

Tyvärr håller manuset inte samma nivå som skådespelarna, men jag tror heller inte att ambitionen med det var annat än att underhålla för stunden och det lyckas Två bullar i ugnen med. Även om den i sin humor pendlar mellan fyndigt och flamsigt.

Camille Cottin spelar Avril, en ordningsam och ambitiös kvinna som bor med sin man och sin raka motsats: sin mor Mado (spelad av Juliette Binoche) som är inneboende hos dottern efter sin skilsmässa. Mado är en slarvig och utåtagerande evig tonåring som lever för dagen och gott på att inte behöva ta ansvar när dottern gör det i hennes ställe.

Men när Avril berättar att hon är gravid blir Mado allt annat än glad, vilket såklart skapar spänningar mellan mor och dotter. När det sedan visar sig att Mado också blir gravid är cirkusen i full gång. Inte blir det bättre av att Mado inte säger något till pappan som råkar vara ex-mannen Marc (spelad av Lambert Wilson), Avrils pappa. Situationen blir snabbt mer och mer hysterisk för samtliga inblandade.

Två bullar i ugnen är som sagt ojämn men helt klart underhållande och några riktigt bra scener finns det. Fattas bara annat med så duktiga skådespelare inblandade. Här finns bland annat en fantastiskt rolig scen mellan Juliette Binoche och Lambert Wilson där det märks hur kul de bägge tycker det verka vara att spela något mer lättsamt än de är vana vid och bara kan släppa loss.

Två bullar i ugnen släpptes i Sverige direkt till dvd häromåret.