RSS Flöde

Etikettarkiv: Eric Rohmer

Hermelinen – Rohmer light som inte riktigt håller hela vägen

Postat den

Två ypperliga skådespelare räcker långt men när manuset inte riktigt håller samma klass blir resultatet likafullt en aning vacklande. Något som Hermelinen (L’hermine i original) från 2015 i regi av Christian Vincent visar. Här finns mycket att tycka om. En inspirerad Fabrice Luchini i huvudrollen och en sedvanligt självlysande Sidse Babett Knudsen (mest känd från danska tv-serien Borgen) i sin första franskspråkiga roll, till exempel.

Bägge Césarnominerades 2016 och den senare vann faktiskt också i klassen bästa kvinnlig biroll. Christian Vincents egenförfattade manus är inte helt oävet och innehåller en hel del fina saker. I sina bästa stunder doftar det av mästaren Eric Rohmer i de talrika dialogerna laddade med filosofiska funderingar kring etik, moral och andra tunga värden i den mänskliga existensen. Fabrice Luchini, som själv medverkar i några av Rohmers filmer, är dessutom lysande på att leverera replikerna.

Problemet är bara att Christian Vincent inte är lika insiktsfull som Rohmer utan mer lättviktig i sin studie av personerna i berättelsen han berättar. Och själva ramhandlingen har även den sina luckor. Men sevärd är Hermelinen utan tvivel, trots invändningarna. Som Rohmer-light står den sig väl.

Filmen handlar om den strikt och tämligen osympatiske domaren Michel som arbetar vid en tingsrätt i Saint-Omer, längst upp i nordvästra Frankrike. När filmens handling tar sin början är han influensasjuk extra vresig men han trotsar sjukdomen för att ta hand om rättegången mot en man som står åtalad misstänkt för att ha sparkat ihjäl sitt barn.

När juryn ska väljas får han en rejäl överraskning. En av de utvalda visar sig vara Ditte, en danskättad narkosläkare som vårdade honom i samband med en sjukhusvistelse efter en olycka sex år tidigare och som han aldrig glömt efter det. Samtidigt som vi får följa själva rättegångsprocessen får vi också vara med när Michel och Ditte sakta närmar sig varandra och han tinar upp av hennes närvaro.

Hermelinen är ingen klockren feelgoodhistoria, även om den har element från den genren, det är den allvarliga klangbottnen för djup för. Men den har definitivt sina stunder den den är varm och godhjärtad nog för att uppfattas som något åt det hållet.

Huppert briljerar i lågmälda Dagen efter denna

lavenir

Det är snart sju år sedan regissören Eric Rohmer gick ur tiden, men hans konstnärliga eftermäle gör sig fortfarande påmint. Rohmers ande svävar exempelvis tydligt av Mia Hansen-Løves senaste film, den i Sverige just nu bioaktuella Dagen efter denna (L’avenir i original).

Dagen efter denna handlar om Nathalie, en medelålders filosofilärarinna, som befinner sig vid ett vägskäl i livet. Hennes mamma är på väg in i demens och ringer dottern i tid och otid, hennes man (även han filosofilärare) lämnar henne för en yngre kvinna och förlaget som ger ut hennes böcker vill få henne att göra böckerna mer säljande. Faktorer som får henne ett ifrågasätta sitt liv och de saker som hon kanske allra tydligast identifierat sig med. Hennes ventil blir vänskapen med en tidigare student.

Dagen efter denna är ytterligare en av Mia Hansen-Løves självbiografiskt färgade filmer (hon växte själv upp med två filosofilärare som föräldrar). Den här gången lyckas hon i mitt tycke bättre med att göra det självbiografiska allmängiltigt än i Min ungdoms kärlek, den senaste av hennes filmer som jag skrivit om här på bloggen.

Med tanke på handlingen så skulle man kunna tro att detta är en känslostark och dramatisk film, men det är det inte. Mia Hansen-Løve håller det hela i strama regityglar och låter mycket av dramat utspelas inombords och mellan raderna. Dagen efter denna är i själva verket en lågmäld och , trots att de filosofiska referenserna står som spön i backen i dialogen, tämligen anspråkslös film.

Den återhållsamma stilen gör att den säkert av vissa kan uppfattas som sval, men där finns också en portion humor bubblande under ytan. Som denna texts inledande referenser till Eric Rohmer indikerar så är Dagen efter denna en ofta dialogdriven film, men mellan varven låter också Mia Hansen-Løve tystnaden tala.

Mia Hansen-Løve lyckas tillsammans med de duktiga skådespelarna mejsla fram en tonträff som ger filmen en verklighetsnära och trovärdig känsla. Och när vi är inne på skådespelarspåret så går det inte att gå förbi Isabelle Huppert.

Hon är sedvanligt lysande i huvudrollen som Nathalie och bär genom att nästan hela tiden vara i bild på sätt och vis filmen på sina axlar. Utan henne hade filmen troligtvis inte fungerat lika bra som den gör. Hennes fantastiska förmåga att uttrycka väldigt mycket med små medel är en ovärderlig beståndsdel för att ur det lågmälda och återhållsamma göra berättandet så levande.

En annan sak som gör denna film njutbar är Denis Lenoirs utsökta foto och det finkänsliga användandet av musik.

Dagen efter denna är naturligtvis inget för action- eller spänningsälskaren. Det är snarare en film som ytterligare späder på den stereotypa bild som många ser framför sig när man pratar om fransk film. Gillar du fransk film av den typen, då är Dagen efter denna troligen något för dig.

Jag avslutar denna text som jag inledde den: med en referens till Eric Rohmer. Det finns nämligen en till. Med Dagen efter denna tog Mia Hansen-Løve vid filmfestivalen i Berlin i vintras hem Silverbjörnen för bästa regi. Precis som Rohmer gjorde med Pauline på stranden (Pauline à la plage) 1983.

Eric Rohmer och den franska revolutionen

Postat den

anglaiseetleduc

Som traditionen bjuder här på bloggen tipsar jag den franska nationaldagen den 14 juli till ära om en film som utspelas kring tiden för den franska revolutionen. I år handlar det om Eric Rohmers L’Anglaise et le duc från 2001. Men först några rader om Cédric Klapischs Casse-tête chinois som ju skulle ha haft svensk biopremiär i fredags och som jag laddat upp inför. Av någon anledning blev det inte så, filmbolaget ändrade sig i sista stund, och nu blir det premiär i slutet av oktober, direkt till dvd, för Chinese Puzzle som den kommer att heta här i Sverige i stället. Jag återkommer med min recension i samband med det.

Så till huvudämnet för dagen: Eric Rohmers L’Anglaise et le duc. Den handlar om den skotska adelskvinnan Grace Elliott och hennes vänskap med hertigen Filip av Orléans (eller Philippe Egalité som han ändrade namn till i samband med revolutionen). Filmen utspelas efter stormningen av Bastiljen och handlar huvudsakligen om den så kallade skräckväldestiden under ledning av Robespierre och jakobinerna. Det är lika mycket en skildring av det politiska skeendet som relationerna mellan de personer det handlar om.

L’Anglaise et le duc är på samma gång en tämligen typisk men också ovanlig film i Eric Rohmers filmografi. Sin vana trogen skildrar han till det yttre dramatiska skeenden huvudsakligen genom dialoger, det pratas med andra ord nästan hela tiden, men formmässigt är den en udda Rohmerfågel. För första fången använde han digital teknik för att filma och exteriörerna från det dåtida Paris är filmat mot green screen och med målade dekorer. Interiörerna är också noggrant återskapade och tidstypiska. Det är klart att det ger ett lite udda och säreget intryck att se personerna röra sig genom vad som egentligen är tavlor, men när man vant sig vid det lite konstlade utseendet är det bara fängslande.

Dialogerna är på typiskt Rohmervis vindlande, ordrika och resonerande. Den filosofiska aspekten är som alltid närvarande. Det yttre händelseförloppet är nog så spännande och det finns scener i L’Anglaise et le duc som är så nära en regelrätt thriller som Rohmer någonsin kom. Filmen ger en bild av en mörk tid i den franska historien, en tid av förtryck och med ständigt hot om våld och repressalier. Men så kallades tiden ju också för skräckväldet. Den här bilden togs inte emot med glädje av alla utan filmen fick utstå en hel del kritik från vissa håll. En del kallade den till och med för rojalistisk propaganda.

För egen del ser jag L’Anglaise et le duc som ett fängslande kvinnoporträtt och en intressant skildring av hur det kan ha gått till under ett dramatiskt och omtumlande politiskt skede i världshistorien. Hur det ligger till med sanningshalten får andra, mer insatta bedöma. Jag nöjer mig med att konstatera att jag gillade filmen och att jag tycker att den passar alldeles utmärkt att se såhär på quatorze juillet.

Trevlig fête nationale, mina frankofila vänner!

Den vidunderliga melankoliska kärlekens historia

Det finns en gräns mellan personligt och privat när det gäller konstnärligt uttryck och att förhålla sig till den kan vara en vandring på en tämligen slak lina. Den danskättade franska regissören Mia Hansen-Løve är i sin tredje långfilm Min ungdoms kärlek (Un amour de jeunesse i original) ute på just en sådan balansakt.

Länge lyckas hon hålla rätt balans i berättandet men trillar ändå till sist av den där imaginära linan. Jag hade stora förhoppningar på filmen, inte minst eftersom jag gillade hennes två tidigare långfilmer (i synnerhet Le Père de mes enfants) väldigt mycket, men blev tyvärr en aning besviken på Min ungdoms kärlek. För mig känns den helt enkelt för privat och självterapeutisk för att riktigt gripa tag och hålla hela vägen.

Annars finns det mycket att tycka om med denna på ytan ganska raka och enkla berättelse om den 15-åriga Camille och hennes himlastormande och starka kärlek till den trots allt kanske inte riktigt lika känslomässigt engagerade Sullivan.

Inledningen är riktigt bra. Där lyckas Mia Hansen-Løve på ett tonsäkert och fint sätt skildra den där spirande och skira tonårsförälskelsen och den totala nakenhet som vi även rent bokstavligt sett snabbt ställs inför känns aldrig konstruerad eller som något billigt och omotiverat knep för att locka tittare.

Fotot i filmen är genomgående utsökt och vackert och Lola Créton imponerar i sitt porträtt av Camille. Inte minst i den del av filmen som skildrar tiden just efter det att hennes älskade Sullivan har lämnat henne för att åka ut på en lång resa. Sullivans avsked lämnar Camille totalt förkrossad och under resten av filmen får vi följa Camille under några år och se vilka djupgående konsekvenser sorgen av att ha förlorat den stora kärleken får i hennes liv.

Jag gillar också det faktum att Mia Hansen-Løve låter många saker vara outtalade och därmed inte skriver åskådaren på näsan. Det finns många saker i Min ungdoms kärlek som får mig att tänka på Eric Rohmers filmer.

Mia Hansen-Løve arbetar förvisso mycket mer med tystnader och är inte fullt lika akademisk, men enkelheten i berättandet, humanismen och den filosofiska tonen påminner om Eric Rohmer. I sina bästa stunder är Hansen-Løve också en lika bra och lyhörd människokännare som Rohmer.

Men så var det det där med gränsen mellan personligt och privat och till syvende och sist så tycker jag att Mia Hansen-Løve lite för ofta hamnar på fel sida om den där förvisso ganska otydliga gränsen.

Min ungdoms kärlek är en självbiografisk film och det känns som att hon inte riktigt har lyckats frigöra sig från den egna historia som ligger till grund för filmen. Som åskådare känner jag mig helt enkelt emellanåt lite utanför. Det är starka känslor i svall i stort sett hela filmen igenom, men med tanke på det så är det ofta besynnerligt svalt.

Ett annat problem är att Sebastian Urzendowsky som spelar Sullivan inte alls presterar på samma nivå som Lola Créton, men det beror å andra sidan till stor del på att karaktären Sullivan inte är lika utvecklad som Camille.

Vilket jag tolkar som att Mia Hansen-Løve är mer känslomässigt engagerad i sitt alter ego Camille – och som ytterligare ett uttryck för att hon inte riktigt klarar av av den där balansakten mellan personligt och privat. Att hon är mer känslomässigt engagerad i rollfiguren som egentligen är henne själv är kanske naturligt och förståeligt men icke desto mindre ett problem.

Min ungdoms kärlek, som i fredags hade svensk biopremiär, är alls ingen dålig film, men heller inte den riktigt vassa som den hade kunnat bli.

En sista skärva vinter innan det blir vår

Postat den

Det är bara en tidsfråga innan det rent formellt metereologiskt kan sägas vara vår, solen skiner in genom lägenhetens fönster och termometern visar just nu på tvåsiffriga plusgrader. Dessutom infaller vårdagjämningen redan nästa vecka. Med tanke på att det bara är vinterberättelsen Conte d’hiver från 1992 som återstår i mitt projekt att följa årets skiftningar tillsammans med Eric Rohmers årstidssvit så börjar tiden bli knapp att ta det i mål.

Fast egentligen tog jag och såg (om) Tre män och en kärlek (som den fick heta när den 1995 sent omsider nådde den svenska marknaden) redan för några veckor sedan, under den korta lilla knäpp av riktig vinter som vi fick här i Borås i år. Det är bara det att jag inte har kommit till skott att skriva om den. Förrän nu, vill säga.

Eric Rohmer filmade Tre män och en kärlek som film två i sin svit, det var En vårberättelse (Conte de printemps som fick inleda). Eftersom vintern är en gråare och mörkare årstid så faller det sig naturligt att vinterfilmen också är lite mörkare i tonen är vårfilmen. Även om skillnaden mellan de olika filmerna i sviten inte direkt är milsvid om man säger så.

Eric Rohmer hittade tidigt sin stil och följde sedan den. Med andra ord är Tre män och en kärlek en långsam, pratig och filosofisk film. Vilket säkert kan låta aptrist för vissa, men för den som tar sig tid och har rätt mängd tålamod att ta sig an uppgiften att skrapa lite grand på den avskalade, nedtonade och till synes enkla ytan väntar som vanligt hos Rohmer riklig belöning i form av en fängslande, resonerande och djupt humanistisk skildring av oss människor.

I Tre män och en kärlek återvänder han till några av de teman och filosofiska resonemang som han var inne på i sin kanske allra mest berömda film Min natt med Maud (Ma nuit chez Maud)  från 1969. Den som sett den filmen kommer säkert i håg Pascals trossats (myntad av den franske 1600-tals filosofen, fysikern och matematikern Blaise Pascal) och den återkommer i Tre män och en kärlek. Just Pascals trossats var en Rohmerfavorit och den dök även upp i minst en av de pjäser han skrev.

Tre män och en kärlek är lite tyngre resonerande än vad de övriga filmerna i årstidssviten är och den gör den en aning mer tungrodd.  Det i kombination med att själva ramberättelsen är lite svagare gör Tre män och en kärlek till den i mitt tycke svagaste länken i årstidssviten. Dessutom måste jag erkänna att jag för en gångs skull när det gäller en Rohmerfilm har lite svårt för, för att inte säga blir direkt irriterad på, hur en av huvudkaraktärerna beter sig och agerar i filmen. Alla hans karaktärer är förvisso människor av kött och blod – och därmed per definition med bra och dåliga sidor – men den övergripande känslan de lämnar brukar ändå vara positiv.

Den jag stör mig på är i detta fall den Felicie, filmens centrala karaktär. Filmen inleds med några ljuvligt somriga scener. Under en sommarsemester träffar Felicie Charles och de två blir passionerat förälskade. När hon vid semesterns slut ska resa hem igen råkar hon ge Charles fel adress. Eftersom han då inte har någon egen adress och ska åka utomlands har han inga uppgifter att ge henne.  De tappar med andra ord kontakten.

När filmen fortsätter har det gått några år och närmar sig jul. Felicie som jobbar på en frisersalong bor nu hos sin mamma i Paris och är ensamstående mamma till sitt och Charles barn. Hon har dock en relation med två män, salongägaren Maxence och den intellektuelle Loic. Ingen av dem framkallar dock samma himlastormande känslor hos henne som Charles och hon har svårt att släppa tanken på honom.

När Maxence ger henne erbjudandet att flytta med honom till en ny stad där han tänkt öppna ny salong ställs hon inför en knepig valsitution. Maxence och Loic är helt olika och tilltalar henne som person på olika sätt. Vem av dem ska hon satsa på och kommer hon någonsin att kunna släppa tanken på Charles?

Filmens centrala teman är kärlek och religion och som vanligt belyser Eric Rohmer de teman han vill titta närmare på från alla upptänkliga håll och vinklar. Och som vanligt gör hans karaktärer det mer i tal och resonemang än i praktisk handling. Men eftersom han har ett så utmärkt öra för tonfall och äkthet så blir det aldrig tråkigt, eller för den delen överlastat eller bombastiskt, hur invecklade de filosofiska resonemangen än blir.

Han använder sig återigen av sina typiska långa tagningar med stillastående och observerande kamera och det får naturligtvis till följd att ansvaret för att levandegöra berättelsen faller tungt på skådespelarna. Och de sköter sig i vanlig ordning bra. Även om jag som sagt denna gång har lite svårt för den ledande karaktären. Men skuggan för det ligger inte så mycket på Charlotte Véry om gör rollen som på att Rohmer för en gångs skull fallerat en aning på manusstadiet. Ovanligt och okaraktäristiskt. Men de invändningar jag har förändrar inte det faktum att Tre män och en kärlek är ännu en bra och definitivt sevärd Rohmerfilm. Även om det finns många fler som jag skulle rekommendera dig att se före den.

Dagarna mörknar minut för minut…

Höstdagjämningen är passerad, årets Bokmässa genomförd och kvicksilvret i termometern kryper så sakteliga neråt. Även om känslan så gärna vill säga påstå annat och klamra sig fast vid det sista halmstrået av sommar så säger förnuftet att nu är det oåterkalleligen höst.

Jag fortsätter mitt projekt att möta årstiderna i sällskap av Eric Rohmers årstidssvit. En höstsaga (Conte d’automne) från 1998 var den film som avslutande sviten, men i det här projektet blir det film tre eftersom jag startade i våras. Många håller den som svitens bästa, till och med en av de bästa i hela Rohmers digra produktion. Jag håller inte riktigt med. Eller kanske ska jag snarare säga att jag länge höll med, men att jag efter denna senaste genomsyn hittade några sprickor i fasaden.

Till att börja med är det dock bara att konstatera att En höstsaga är lika välskriven som egentligen alla andra Rohmer-filmer. Dialogen, som i vanlig ordning är motor i berättelsen, är fyndig, skarp och filosofiskt lagd. Den här gången är det centrala temat vänskap och i den serie samtal mellan ett antal människor som filmen består av analyserar Rohmer lika skarpsinnigt och mångbottnat som vanligt sitt ämne.

Det är sannerligen inte där skon klämmer. Ett adelsmärke för Rohmer brukar vara den naturliga och autentiska tonträffen, men det jag något förvånat kunde konstatera när jag nu såg om filmen var att en del replikskiften faktiskt klingade lite falskt.

Problemet ligger på skådespelarnivå. För en gångs skull svajar Rohmer en aning i sin personregi. Det är absolut inget genomgående drag i filmen, det rör sig om några scener, men när vi talar om en regissör vars filmer tidigare (och senare) visat närmast absolut gehör när det gäller tonträffen räcker för att göra mig förundrad och faktiskt bli lite irriterad på några karaktärer. Vilket är synd på en annars på många sätt utmärkt film.

En höstsaga är så nära Eric Rohmer kom en renodlad romantisk komedi. En rejält intellektualiserad och filosofiskt resonerande sådan förvisso, men ändå. Den delar väldigt många egenskaper med den traditionella romantiska komedin. Berättelsen om hur två andra kvinnor försöker hitta en ny man åt en gemensam väninna innehåller det mesta som genrens ivrare söker efter.

Kärlek och vänskap, humor och värme och förvecklingar och missförstånd – allt dessutom utspelat med den södra Rhône-dalen som en utsökt vacker fond. De flesta ingredienserna finns där, det egentligen är bara utförandet som skiljer.  Tempot är lågt, det pratas mest hela tiden och i motsats till de flesta romantiska komedierna finns här inga skruvade karaktärer.

I Rohmers filmuniversum finns bara ”vanliga” människor, låt vara oftast bara i det borgerliga samhällsskiktet, men ändå. Och som vanligt är det viktiga i hans filmer inte vad som sker utan vad det säger om oss människor. En höstsaga är kanske inte Eric Rohmers största stund, men tillräckligt bra och fascinerande för att vara väl värd att kolla in. Vi pratar trots allt om en filmmakare med anmärkningsvärt hög lägstanivå.

Sommar, sommar, sommar

Postat den

Midsommarnattens köld är hård/stjärnorna gnistra och glimma. Nja, fullt så illa var det naturligtvis inte, men i vanlig ordning var det inget vidare väder där jag valde att fira midsommar. I det här fallet i hemmets lugna vrå.

Den senaste midsommaraftonen jag kan komma ihåg att det var bra väder var 1994. Jag har säkert upplevt bra midsommarväder någon gång till efter det, men den där midsommaraftonen 1994 har etsat sig fast i mitt minne. Alla fotbollsintresserade svenskar vet vad jag pratar om. Det var ju den där varma midsommarnatten då vi enligt Arne Hegerfors ”firade midsommar i Pontiac Silver Doom”, natten då Sverige besegrade Ryssland med 3-1 (i Pontiac Silver Dome som den där jättearenan utanför Detroit såklart egentligen heter) och tog det första riktiga steget på vägen mot det sensationella VM-bronset några veckor senare.

Jag får gåshud på armarna och en nostalgins tår i ögonvrån bara av att tänka på det. Men nu ska vi inte fastna i ”När vi gräver guld i USA”-nostalgi. Även om det faktiskt finns en svenskfransk koppling till det världsmästerskapet som gör att detta inlägg trots allt försvarar sin plats på denna blogg. Kalenderbitaren drar sig kanske till minnes att Sverige och Frankrike faktiskt spelade i samma VM-kvalgrupp inför VM 1994.

Trots att Frankrike klarade de inbördes mötena lite bättre, en seger och en oavgjord match, så var det Sverige och Bulgarien som till slut gick vidare från gruppen. Frankrike som hade de två sista matcherna på hemmaplan och bara behövde en poäng för att gå vidare lyckades förlora båda, den sista mot just Bulgarien via ett mål i slutsekunderna, och missade VM-festen i USA. Det skulle som bekant gå betydligt bättre för Frankrike fyra år senare då VM avgjordes på hemmaplan. Men nu skulle det som sagt inte handla om fotboll.

Det jag egentligen skulle skriva om, innan jag förirrade mig in på sidospåret fotboll, var att jag valde att möta sommaren – för det är så jag ser på midsommarhelgen (lustigt namn på en helg då sommaren som regel inte ens på riktigt har börjat, förresten), som den helg då vi möter sommaren, lite på samma sätt då vi på valborg möter våren – med att se om Eric Rohmers En sommarsaga (Conte d’été) från 1996, den tredje delen i hans årstidssvit.

Den minnesgode drar sig till minnes att jag ägnade delar av valborgsmässoaftonen åt att se En vårberättelse. På samma sätt planerar jag att se höstfilmen framåt hösten och vinterfilmen (surprise, surprise) till vintern. Är dock inte lika säker på exakt när jag ska se dem. Det finns ju inte några självklara helger att hänga upp mötet med hösten och vintern på. Några idéer kära läsare?

Men ska det alltså handla om En sommarsaga. Det är ännu en typisk Rohmer-film. Det vill säga pratig, långsam och insiktsfull. Den yttre handlingen är avskalad men på det psykologiska planet händer det desto mer. En sommarsaga handlar om Gaspard, en timid och ganska blyg ung herre med musikerdrömmar. Han åker till en semesterort i Bretagne för att tillbringa några sommarveckor där.

Meningen är att han där ska stråla samman med en flicka han är intresserad av och lite vagt har stämt träff med. När han anländer är hon inte där och den tillbakadragne Gaspard håller sig för sig själv. Han får dock kontakt med den betydligt med försigkomna servitrisen Margot och de två utvecklar en stark vänskap. Efter ett tag inleder Gaspard dessutom en liten sommarromans med Margots väninna Solène. När flickan han egentligen reste till den lilla staden för till slut dyker upp står Gaspard inför ett riktigt dilemma. Han har utvecklat känslor för alla tre flickorna och vet inte riktigt hur han ska agera.

Krångligare än så är inte handlingen i filmen. I Hollywoodhänder hade det kunnat bli banalt, lättköpt och konstruerat, men nu handlar det om en Rohmer-film. Ytterst få, om ens någon, regissör har varit lika skickliga som Rohmer på att få enkla och vardagliga samtal mellan människor att kännas så naturliga och autentiska. Det finns inte en falsk ton i samspelet mellan de olika karaktärerna i hela filmen.

Det är så varmt, inkännande och humanistiskt skildrat att man som åskådare hålls ständigt fängslad av berättelsen, trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Rollfigurerna pratar med varandra, that’s it. Men dialogerna är så välskrivna och samtalen så intressanta att det räcker.

Som den intellektuella filmskapare han nu var ser Rohmer dessutom till att göra dialogerna rejält mångbottnade. Genom dialogerna säger han massor inte bara om de olika karaktärerna, utan också om oss människor i allmänhet. Och inte blir det sämre av Rohmers fingertoppskänsla när det gäller valet av inspelningsplatser och exteriörer. De somrigt vackra Bretagnelandskapen utgör en perfekt fond för de där samtalen. Och filmen fick mig på osvikligt somrigt humör – även om jag såg den under ackompanjemang av regnets smattrande mot fönsterblecken.

Vårkänslor

Postat den

Knappt hade valborgssångerna klingat ut innan vädrets makter slog tillbaka, men likafullt är det nu officiellt vår i vårt avlånga land. För att möta våren på ett riktigt fint sätt valde jag häromdagen att se om Eric Rohmers pärla En vårberättelse (Conte de printemps) från 1990.

Rohmer, som sorgligt nog avled i början av förra året, var en av de mest framträdande regissörerna som kom fram när den nya vågen sköljde fram över den franska filmen med början i skarven mellan 50- och 60-talen och han var verksam nära på ända in i det sista – hans sista film Astrée och Céladons kärlek (Les amours d’ Astrée et de Céladon) släpptes så sent som 2007. Mest känd är han förmodligen för filmen Min natt med Maud (Ma nuit chez Maud) från 1969.

Eric Rohmer arbetade gärna i sviter. Min natt med Maud är exempelvis film fyra i en serie av sex moraliska berättelser och mellan 1981 och 1987 gjorde han sex filmer som alla byggde på varsitt ordspråk. När ordspråkssviten var fullbordad gav han sig i kast med ytterligare en löst sammanhållen filmserie, den här gången byggd kring de fyra årstiderna.

En vårberättelse var den första av de fyra. Det är en mycket typisk Rohmer-film – avskalad och pratig. Den synnerligen filosofiskt och litterärt lagde Rohmer var som regel mycket sparsam när det gäller den yttre handlingen. Ramberättelsen och det yttre skeendet var oftast av underordnad betydelse filmerna. För Rohmer var inte vad rollfigurerna gjorde – utan hur de kände och resonerade när de gjorde det – det viktigaste.

En naturlig följd av det är dialogen blev den enskilt viktigaste beståndsdelen i Rohmers filmer. Det är i dialogen det som sker sker och det är dialogen som driver berättelsen och karaktärerna framåt.

Det kunde ha blivit som karaktären Harry Moseby (spelad av Gene Hackman) säger i Arthur Penns film Dödligt utspel från 1975 säger ”jag såg en film av Rohmer en gång. Det var lite som att titta på när färg torkar”. (För ordnings skull bör det påpekas att Arthur Penn, som även han avled förra året, var ett stort fan av Rohmer). Alltså synnerligen tråkigt, men det blir det aldrig.

Rohmer som alltid strävade efter att allt skulle vara så naturligt som möjligt hade en fantastisk tonträff i sina dialoger. De var synnerligen välskrivna och konstruerade – men utan att kännas konstruerade. Självklart hjälpte det till att han samtidigt var en ypperlig personinstruktör och hade bra känsla när det gällde rollbesättningen av sina filmer.

Rohmers strävan efter så stor naturlighet som möjligt i sina filmer bidrog till skapandet av hans personliga berättarstil. En stil som En vårberättelse är ett bra exempel på. Den innehåller ingen pålagd musik, inga tvära och onaturliga klipp och inga närbilder. Scenerna är långa, det pratas nästan hela tiden och det händer egentligen ingenting.

Ändå blir det aldrig tråkigt. Tvärtom. Det är snarare så att jag när filmen når sitt slut känner att den gärna hade fått vara lite längre eftersom jag inte hade haft något emot att få följa med rollfigurerna lite till för att få veta ännu lite mer om dem. Genom sina insiktsfulla dialoger skapade Rohmer komplexa och mångfacetterade karaktärer som alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig i och identifiera sig med.

Ett centralt tema i En vårberättelse är som så ofta hos Rohmer mänskliga relationer. I samtalen mellan karaktärerna reflekterar Rohmer över livet och kärleken, men ger sällan eller aldrig några entydiga svar. Det mesta är öppet för tolkning, precis som det mesta i livet är.

Nivån på samtalet svävar ibland iväg mot det akademiskt teoretiskt, men det är egentligen inte så viktigt att kunna hänga med i de understundom rätt avancerade filosofiska resonemangen. I de scenerna är det inte vad som sägs, utan hur de olika karaktärerna reagerar, som är det väsentliga.

En vårberättelse handlar om Jeanne. Hon arbetar som filosofilärare på ett gymnasium i Paris. När filmen tar sin början har hon lånat ut sin lägenhet till sin kusin och eftersom hon är lite pedantiskt lagd har hon ingen större lust att bo i sin bortreste pojkväns ostädade lägenhet. Lösningen på problemet uppenbarar sig på en fest.

Där träffar hon musikstudenten Natacha, som erbjuder henne att sova i sin frånskilda pappa Igors lägenhet. Igor bor, när han inte är bortrest, som regel hos sin unga flickvän Eve. Det blir tidigt klart att Natacha inte är särskilt förtjust i Eve och att hon gärna skulle se att Igor slog sig samman med någon som Jeanne istället.

Situationen tar ordentlig fart när Igor oannonserat dyker upp och dessutom bjuder över Eve på middag. Genom de samtal mellan de fyra huvudpersonerna som följer får vi gradvis veta mer om dem. Vad som driver dem, hur de reagerar på de uppkomna situationerna och hur det påverkar relationen mellan dem.

En vårberättelse är naturligtvis inte en film för den actionsugne, men om du vill se en film som nedtonat och subtilt säger något om mänskliga relationer, kärleken och livet – då är En vårberättelse en film att kolla in.