Omar Sy glänser som gentlemannatjuv i nya franska succéserien Lupin

I början av förra året gjorde den franska Netflixserien Ödets lågor (Le Bazar de la charité) stor succé. Ett år senare upprepar en annan fransk Netflixserie bedriften. Den här gången handlar det dock inte om Belle Epoque-miljöer utan nutid. Men det kunde mycket väl ha gjort det.

Lupin, som det handlar om, är nämligen en modernisering av en mycket populär serie böcker som började publiceras och utspelas under just den tiden: Maurice Leblancs svit om gentlemannatjuven Arsène Lupin.

Genom åren har Leblancs berättelser filmatiserats, dramatiserats och blivit till tv-serier och animerade filmer och tidningar. Den senast filmversionen, som kort och gott heter Arsène Lupin, är ungefär femton år gammal och den har jag skrivit om här på BleuBlancRouge.

Den nu aktuella versionen Lupin är alltså en modernisering av Leblancs berättelser och utspelas i ett nutida Paris. I centrum för berättelsen står Assane Diop som livnär sig som tjuv, djupt inspirerad av böckerna om Arsène Lupin som hans far gav honom när han var ung.

Särskilt den allra första boken, som var det sista hans far gav honom innan han oskyldigt dömd för att ha stulit ett mycket värdefullt halsband från den familj som han jobbade hos och sedan tagit sitt liv i fängelset, är mycket viktig för honom.

När halsbandet, som länge efter fadern ska ha stulit det varit försvunnet, plötsligt dyker upp i Assanes liv igen genom att det ska auktioneras ut på Louvren ser han sin möjlighet att göra det han drömt om så länge: att hämnas på den rika och mäktiga familjen som låg bakom anklagelserna mot fadern. Återigen inspirerad av Arsène Lupin sätter han sin snillrika plan i rullning.

George Kay och François Uzan som skapat serien och tillsammans skrivit manuset har trots den moderna skruden samtidigt behållit mycket av känslan från den litterära förlagan och tidigare filmatiseringar av den. Tonen är möjligtvis lite hårdare men i mångt och mycket har anrättningen alltjämt mycket av klassiskt matinéäventyr över sig kryddat med en nypa Mission Impossible eller två. Allt serverat med gott humör och ett leende i mungipan.

Det stora genidraget i sammanhanget är att ge Omar Sy huvudrollen. Med sedvanligt oemotståndlig charm och fin komisk timing är han perfekt i rollen som en modern inkarnation av den klassiska gentlemannatjuven. Och med starka namn som Clotilde Hesme och Ludivine Sagnier i andra viktiga roller så är mycket av jobbet på väg mot succé gjort.

Det som just nu finns tillgängligt är fem avsnitt av planerat tio. Än så länge finns inget officiellt besked om att det verkligen blir fem avsnitt till, men med tanke på att det hela presenteras dom Lupin del 1 och att succén redan är ett faktum är nog frågan snarare när och inte om fler avsnitt presenteras.

Jag hör till dem som längtar och tänker att de där avsnitten inte kan dyka upp snabbt nog. Inte för att Lupin skulle vara något världsomvälvande eller omistligt, men för att den bjuder på stor och godmodig underhållning för stunden och trivsamma timmar i tv-soffan och det går det ju inte att få för mycket av.

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Ett stycke fransk kriminalhistoria på tv i dagarna två

2014 får en bra start när det gäller franska filmer på SVT. Först ut är nämligen Jean-François Richets påkostade och ambitiösa fyratimmarsfilm Public Enemy no 1 om den franske gangstern Jacques Mesrine.

Precis som när den biovisades i Frankrike 2008 kommer den även på SVT att visas i två delar. Den första, som heter L’Instinct du mort i original, visas i kväll och den andra, L’Ennemi public n^o 1, visas i morgon. I bägge fallen är det 21:45 på SVT2 som gäller.

Jacques Mesrine var och är kanske inte så känd här på våra breddgrader men för en fransman var han något av vad Clark Olofsson är för en svensk, en karismatisk brottsling med stark medial genomslagskraft.

Jacques Mesrine fick också lite grand som bankrånaren John Dillinger i 30-talets USA visst folkligt stöd.  Han gick bland annat under namnet Frankrikes Robin Hood och hans spektakulära rymningar och sätt att gäcka polisen gjorde honom till någon sorts popfigur inte helt utan sympatier från folket. Den våldsamma död han mötte i rusningstrafiken vid Porte de Clignancourt i Paris november 1979 har också lett till polemik ända in till våra dagar.

Hans avtryck i den franska populärkulturen har också varit betydande. Det har bland annat gjorts flera filmatiseringar och dramatiseringar om honom och hans gärningar tidigare men ingen med lika brett anslag som Jean-François Richets film.

Den gör förvisso inget anspråk på att ge en helt och hållet sann bild av vad som verkligen skedde, tvärtom så inleds den med en textskylt som understryker att det egentligen inte finns någon enda sann version av något utan att alla har sin bild, men jag får intrycket av att man trots allt har försökt att vara så noga som möjligt med detaljer och återskapande av miljöer.

Det är också en synnerligen snygg och hantverksskickligt berättad film. Vincent Cassel kändes redan på förhand som det perfekta valet att göra rollen som Jacques Mesrine och han gör sannerligen ingen besviken. Han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2009 som belöning för prestationen.

I Vincent Cassels tolkning blir Jacques Mesrine den å ena sidan karismatiska och medryckande och å andra sidan labila och sociopatiska krutdurk till person som han förmodligen också var. Vincent Cassel är också filmens motor. Men med namn som Gérard Depardieu, Cécile de France, Gilles Lellouche, Mathieu Amalric och Ludivine Sagnier i rollistan är det klart att det även i övrigt är en välagerad film.

Det säger sig med tanke på ämnet självt att det är en brutal och våldsam film det handlar om men den utmärker sig  inte i det avseendet. Det har utan tvekan gjorts liknande filmer som är betydligt mer våldsamma.

Jean-François Richet har gjort en spännande, fängslande och intressant film som utan tvekan hade kunnat visats som helaftonsfilm i stället för i två delar. Så effektivt berättad är den att de fyra timmarna om inte flyger förbi så i alla fall flyter på utan att det känns som så långt.

Det är en händelsedriven film som med några få undantag berättas i kronologisk ordning och om det finns något att vara kritisk över så är det i så fall att den ibland är en aning klichétyngd och att den är tunn när det gäller förklaringar till varför Jacques Mesrine agerade som han gjorde och vad det var som så att säga skapade gangstern.

Den är också lite slarvig när det gäller att sätta in skeendet i sin politiska och samhälleliga kontext. Jean-François Richet verkar helt enkelt mest fascinerad av Mesrines gärningar och spektakulära livsöde. Här saknar jag lite av det djup och den analys som exempelvis Olivier Assayas ägnade sig åt i sin jämförbara tv-film Carlos som handlar om den med Jacques Mesrine samtida terroristen som gick under namnet Schakalen.

Med den typen av bakgrund och analys i berättelsen hade Public Enemy no 1 kunnat bli närmast mästerlig. Nu är det ”bara” en riktigt bra gangsterrulle. Men det är ju naturligtvis inte fy skam det heller.

 

Samhällskritiken och det psykologsika spelet behållningen i film som fångade De Palma

Nu på onsdag är det sent omsider svensk premiär för Brian De Palmas senaste film Passion. Jag har inte sett den och kan därmed självklart inte uttala mig om dess kvalitet, men kritiken mot den har tidvis inte varit nådig och att den går direkt till dvd här i Sverige trots att Noomi Rapace spelar en av huvudrollerna är anledning så god som någon att ana oråd när det gäller den biten. Att den forne thrillermästaren, en av mina favoriter som skräckfilmsentusiast under uppväxtåren på 80-talet, De Palma så tydligt på senare år har tappat det mesta av vad han en gång hade är en annan anledning att känna tveksamhet.

Passion är under alla omständigheter en nyinspelning av den franska thrillern Crime d’amour (släppt i Sverige under den internationella titeln Love Crime) från 2010. Love Crime blev regissören Alain Corneaus sista film, han dog innan filmen hade premiär. Precis som i fallet med Claude Millers Therese D som jag skrev om häromdagen är det tyvärr ingen riktigt värdig svanesång för filmaren i fråga.

Love Crime är förvisso ett stabilt hantverk, men särskilt spännande är den inte och det är naturligtvis ett stort minus när det är fråga om en thriller. Dess styrka ligger i stället på det psykologiska planet, och som kritik över det kapitalistiska systemet och vad det i sin mest hänsynslösa form riskerar att locka fram ur människor.

Den utspelas på och kring ett multinationellt företags kontor i Paris. Den känslokalla och lätt sadistiska chefen Christine, spelad av en diabolisk Kristin Scott Thomas, älskar att manövrera och manipulera sina anställda och väljer noga ut sina offer. Den här gången har hon siktet inställt på den sköra och aning aningslösa Isabelle, spelad av Ludivine Sagnier.

Isabelle är ambitiös och kommer med många bra idéer till verksamheten, idéer som Christine samvetslöst tar credit för inför sina överordnade. Christine fortsätter att ideligen offentligt och privat förnedra Isabelle och i bakgrunden finns också ett triangeldrama mellan Christine, Isabelle och Christines pojkvän Philippe som är otrogen med Isabelle. Situationen drivs snabbt mot randen till katastrof.

Det är som sagt i det psykologiska spelet som den här filmen har sin största styrka, detta trots att skådespelarinsatserna är en aning svajiga emellanåt. Kristin Scott Thomas är naturligtvis som alltid bra, men Ludivine Sagnier varierar mellan högt och lågt i sin tolkning av den komplicerade Isabelle (det är för övrigt den rollen som Noomi Rapace gör i Passion och jag antar att hon har bättre kontroll på de utmaningar och uttryck som den här rollen kräver).

Patrick Mille (som frankofilerna känner igen som J-P i den andra säsongen av Clara Sheller) är tyvärr en smärre katastrof i rollen som Philippe. Rent manusmässigt finns det dessutom några rejäla tveksamheter att hänga upp sig på. Det finns en dramaturgisk vändpunkt i den här filmen som dels, i mitt tycke, inträffar för tidigt, dels ändrar hela filmens uttryck och handlingsriktning. Den första halvtimmen är helt enkelt mycket mer intressant än den andra och det känns som två helt olika filmer. Och slutet är tyvärr fullständigt förutsägbart och lätt att lista ut.

Jag har med andra ord en del betänkligheter kring att rekommendera den här filmen, men å andra sidan: alla filmer som Kristin Scott Thomas är med i är per definition sevärda. Det gäller också Love Crime, även om det sannerligen inte är någon av de bästa filmer som hon har medverkat i.

Molière in love

En fransk Shakespeare In Love, kan det vara något? Svaret är ja, absolut. Nu är förvisso den franska filmen Molière från 2007, inte i närheten av den Oscarsbelönade brittisk-amerikanska inspirationskällan rent kvalitetsmässigt, men ändå.

Dessutom jämför vi trots allt nu med en av de, i mitt tycke, absolut bästa romantiska komedierna någonsin. Definitivt den bästa från 90-talet och jag kan på rak arm egentligen bara komma på en som jag tycker är bättre och det är När Harry träffade Sally, men det är en annan historia.

Den här veckan ges Molière ut i en nyutgåva på svensk dvd och därmed får alla de, och det var många, som missade den när den gavs ut förra gången en chans att rätta till det misstaget. Även om det sannerligen inte rör sig om något mästerverk så är det en film väl värd att se.

Inte minst för att det är en fröjd att skåda en Romain Duris i sitt esse i titelrollen (för den som viss se mer av honom kan jag upplysa om att han är dubbelt aktuell i de svenska dvd-butikernas nyhetshyllor denna vecka. Förutom Molière så släpps nu också Heartbreaker  på svensk dvd).

Romain Duris är inte den enda av skådespelarna som imponerar i Molière. Här kan vi också njuta av Fabrice Luchini som briljerar i sin paradroll som en man löjeväckande i sin självupptagenhet och ovetskap om sina egna begränsningar. Hans komiska tajming är som vanligt oklanderlig.

Precis som Shakespeare In Love gjorde fantiserar också Molière kring hur det kan ha gått till ner de båda berömda dramatikerna skapade och fick inspiration till några av sina mest kända verk. Bland annat genom att placera sina huvudpersoner i ett händelseförlopp och skeende som alluderar till just dessa verk. I Molière görs det i större utsträckning än i Shakespeare In Love.

Här refereras det friskt till Misantropen, Tartuffe och Den adelstokige borgaren och sämre material att bygga på kan man naturligtvis ha. Även om det blir lite väl mycket av det goda emellanåt i Molière. Shakespeare In Love var mer subtil och finessrik när det gäller de där referenserna och var på så vis mer av en film som stod på egna ben visavi den berömda titelpersonens verk.

Molière är en påkostad film. Miljöerna, scenografin och kostymerna håller hög klass och känns tidstypiska. Jag skriver känns för att jag i ärlighetens namn inte är särskilt väl rustad för att avgöra om kostymerna verkligen är tidstypiska. Klädhistorik är inte ett område inom min expertis, om man säger så.

Herrar Duris och Luchini som jag tidigare nämnt är inte de enda namnkunniga skådespelarna i ensemblen. Här dyker även Ludivine Sagnier och Édouard Baer upp i mindre, men viktiga roller.

Regissören Laurent Tirard har tillsammans med Grégoire Vigneron skrivit ett överlag fyndigt och roligt manus. Det finns dock några saker som jag hänger upp sig på.

Som till exempel att filmens prolog och epilog inte fungerar och snarare stjälper än hjälper. Dessutom är de helt onödiga och tillför inte historien något. Filmen hade fungerat ändå. Eller som att övergångarna mellan vissa skeenden i berättelsen inte är helt genomarbetade och hade behövt slipas på rent manusmässigt för att bli riktigt trovärdiga när det gäller karaktärspsykologin.

Men om man bortser från dessa invändningar så är det en härlig och underhållande film och det märks att skådespelarna hade roligt under inspelningarna.Till pluskontot kan också föras ett utsökt vackert foto signerat rutinerade Gilles Henry.

Som sagt, Molière är ingen ny Shakespeare In Love rent kvalitetsmässigt, men det är ett bra försök att spinna vidare på samma idé och någon blek kopia är det definitivt inte.