Nu på onsdag är det sent omsider svensk premiär för Brian De Palmas senaste film Passion. Jag har inte sett den och kan därmed självklart inte uttala mig om dess kvalitet, men kritiken mot den har tidvis inte varit nådig och att den går direkt till dvd här i Sverige trots att Noomi Rapace spelar en av huvudrollerna är anledning så god som någon att ana oråd när det gäller den biten. Att den forne thrillermästaren, en av mina favoriter som skräckfilmsentusiast under uppväxtåren på 80-talet, De Palma så tydligt på senare år har tappat det mesta av vad han en gång hade är en annan anledning att känna tveksamhet.
Passion är under alla omständigheter en nyinspelning av den franska thrillern Crime d’amour (släppt i Sverige under den internationella titeln Love Crime) från 2010. Love Crime blev regissören Alain Corneaus sista film, han dog innan filmen hade premiär. Precis som i fallet med Claude Millers Therese D som jag skrev om häromdagen är det tyvärr ingen riktigt värdig svanesång för filmaren i fråga.
Love Crime är förvisso ett stabilt hantverk, men särskilt spännande är den inte och det är naturligtvis ett stort minus när det är fråga om en thriller. Dess styrka ligger i stället på det psykologiska planet, och som kritik över det kapitalistiska systemet och vad det i sin mest hänsynslösa form riskerar att locka fram ur människor.
Den utspelas på och kring ett multinationellt företags kontor i Paris. Den känslokalla och lätt sadistiska chefen Christine, spelad av en diabolisk Kristin Scott Thomas, älskar att manövrera och manipulera sina anställda och väljer noga ut sina offer. Den här gången har hon siktet inställt på den sköra och aning aningslösa Isabelle, spelad av Ludivine Sagnier.
Isabelle är ambitiös och kommer med många bra idéer till verksamheten, idéer som Christine samvetslöst tar credit för inför sina överordnade. Christine fortsätter att ideligen offentligt och privat förnedra Isabelle och i bakgrunden finns också ett triangeldrama mellan Christine, Isabelle och Christines pojkvän Philippe som är otrogen med Isabelle. Situationen drivs snabbt mot randen till katastrof.
Det är som sagt i det psykologiska spelet som den här filmen har sin största styrka, detta trots att skådespelarinsatserna är en aning svajiga emellanåt. Kristin Scott Thomas är naturligtvis som alltid bra, men Ludivine Sagnier varierar mellan högt och lågt i sin tolkning av den komplicerade Isabelle (det är för övrigt den rollen som Noomi Rapace gör i Passion och jag antar att hon har bättre kontroll på de utmaningar och uttryck som den här rollen kräver).
Patrick Mille (som frankofilerna känner igen som J-P i den andra säsongen av Clara Sheller) är tyvärr en smärre katastrof i rollen som Philippe. Rent manusmässigt finns det dessutom några rejäla tveksamheter att hänga upp sig på. Det finns en dramaturgisk vändpunkt i den här filmen som dels, i mitt tycke, inträffar för tidigt, dels ändrar hela filmens uttryck och handlingsriktning. Den första halvtimmen är helt enkelt mycket mer intressant än den andra och det känns som två helt olika filmer. Och slutet är tyvärr fullständigt förutsägbart och lätt att lista ut.
Jag har med andra ord en del betänkligheter kring att rekommendera den här filmen, men å andra sidan: alla filmer som Kristin Scott Thomas är med i är per definition sevärda. Det gäller också Love Crime, även om det sannerligen inte är någon av de bästa filmer som hon har medverkat i.
BleuBlancRouge 