Samhällskritiken och det psykologsika spelet behållningen i film som fångade De Palma

Nu på onsdag är det sent omsider svensk premiär för Brian De Palmas senaste film Passion. Jag har inte sett den och kan därmed självklart inte uttala mig om dess kvalitet, men kritiken mot den har tidvis inte varit nådig och att den går direkt till dvd här i Sverige trots att Noomi Rapace spelar en av huvudrollerna är anledning så god som någon att ana oråd när det gäller den biten. Att den forne thrillermästaren, en av mina favoriter som skräckfilmsentusiast under uppväxtåren på 80-talet, De Palma så tydligt på senare år har tappat det mesta av vad han en gång hade är en annan anledning att känna tveksamhet.

Passion är under alla omständigheter en nyinspelning av den franska thrillern Crime d’amour (släppt i Sverige under den internationella titeln Love Crime) från 2010. Love Crime blev regissören Alain Corneaus sista film, han dog innan filmen hade premiär. Precis som i fallet med Claude Millers Therese D som jag skrev om häromdagen är det tyvärr ingen riktigt värdig svanesång för filmaren i fråga.

Love Crime är förvisso ett stabilt hantverk, men särskilt spännande är den inte och det är naturligtvis ett stort minus när det är fråga om en thriller. Dess styrka ligger i stället på det psykologiska planet, och som kritik över det kapitalistiska systemet och vad det i sin mest hänsynslösa form riskerar att locka fram ur människor.

Den utspelas på och kring ett multinationellt företags kontor i Paris. Den känslokalla och lätt sadistiska chefen Christine, spelad av en diabolisk Kristin Scott Thomas, älskar att manövrera och manipulera sina anställda och väljer noga ut sina offer. Den här gången har hon siktet inställt på den sköra och aning aningslösa Isabelle, spelad av Ludivine Sagnier.

Isabelle är ambitiös och kommer med många bra idéer till verksamheten, idéer som Christine samvetslöst tar credit för inför sina överordnade. Christine fortsätter att ideligen offentligt och privat förnedra Isabelle och i bakgrunden finns också ett triangeldrama mellan Christine, Isabelle och Christines pojkvän Philippe som är otrogen med Isabelle. Situationen drivs snabbt mot randen till katastrof.

Det är som sagt i det psykologiska spelet som den här filmen har sin största styrka, detta trots att skådespelarinsatserna är en aning svajiga emellanåt. Kristin Scott Thomas är naturligtvis som alltid bra, men Ludivine Sagnier varierar mellan högt och lågt i sin tolkning av den komplicerade Isabelle (det är för övrigt den rollen som Noomi Rapace gör i Passion och jag antar att hon har bättre kontroll på de utmaningar och uttryck som den här rollen kräver).

Patrick Mille (som frankofilerna känner igen som J-P i den andra säsongen av Clara Sheller) är tyvärr en smärre katastrof i rollen som Philippe. Rent manusmässigt finns det dessutom några rejäla tveksamheter att hänga upp sig på. Det finns en dramaturgisk vändpunkt i den här filmen som dels, i mitt tycke, inträffar för tidigt, dels ändrar hela filmens uttryck och handlingsriktning. Den första halvtimmen är helt enkelt mycket mer intressant än den andra och det känns som två helt olika filmer. Och slutet är tyvärr fullständigt förutsägbart och lätt att lista ut.

Jag har med andra ord en del betänkligheter kring att rekommendera den här filmen, men å andra sidan: alla filmer som Kristin Scott Thomas är med i är per definition sevärda. Det gäller också Love Crime, även om det sannerligen inte är någon av de bästa filmer som hon har medverkat i.

Clara, färdiga, gå

Efter att tidigare i veckan ha närmat mig barrikaderna under maj 68-rörelsen via filmen The Dreamers kommer här något mer lättsmält såhär lagom till helgen. En modern fransk kultklassiker i tv-format. Jag tillhör förvisso de som anser att prefixet kult används lite väl vidlyftigt och att jag kanske är ute på lite djupt vatten när jag använder det för att beskriva en tv-serie som sänts i två säsonger så sent som 2005 och 2008, men i fallet Clara Sheller tycker jag nog ändå att det finns fog för att drämma till med etiketten kult.

Kanske främst för att den har ett närmast kultliknande följe. Det pågår till exempel en namninsamlingskampanj på nätet bland de allra mest devota fansen för att få produktionsbolaget att spela in en tredje säsong. Än så länge har kampanjen inte lyckats, men man vet aldrig…

Den första säsongen av Clara Sheller visades faktiskt även på SVT. På en riktigt dålig sändningstid förvisso, därav inga vidare tittarsiffror. Men några var det trots allt som följde den då (jag räcker till exempel upp min hand här). De där dåliga tittarsiffrorna gjorde dock att den andra säsongen aldrig köptes in av SVT.

Tittarsiffrorna i Frankrike var i ärlighetens namn inte särskilt mycket att hänga i julgranen heller, vilket kan ha varit en anledning till att det dröjde tre år innan den andra säsongen spelades in. Ett mycket annorlunda grepp i sammanhanget var att man lagom till den andra säsongen hade en helt ny ensemble! Något som i mitt fall i alla fall skapade lite förvirring och gjorde det lite svårt att riktigt komma in i den andra säsongen.

Det kan såklart också bero på att jag rent generellt tyckte att rollbesättningen var vassare i den första. För att tala klartext: det var nerköp över hela linjen. Exakt vad det beror på att hela ensemblen byttes ut vet jag inte. Kanske var det ett aktivt val av producenterna, kanske tackade originalskådespelarna nej till att vara med igen. Kommentera gärna inlägget om du sitter inne med svaret…

Jag ska väl inte påstå att Clara Sheller kvalar in på min lista över favoritserier genom tiderna men som underhållningsprodukt fyller den utan tvivel sin funktion. Den första säsongen är avgjort den starkare av de två, men även den andra har sina ljusa stunder. Titelpersonen är en ung kvinna kring de 30. Hon arbetar som krönikor på en veckotidning (Carrie Bradshaw, någon?) och har en osviklig fallenhet för att ställa till det för sig. Liksom sin bäste vän, den homosexuelle J-P som hon delar lägenhet med och som arbetar på samma tidning som henne, på ständig jakt efter den rätte. Situationen blir riktigt komplicerad när de två vännerna intresserar sig för samma kille, den bisexuelle nyinflyttade grannen Gilles.

Tv-serien Clara Sheller är kanske inget under av kreativt tänkande, den lånar friskt från amerikanska serier som Sex & The City och Ally McBeal, men levererar det hela med en omisskännlig fransk touch och charm. Den första säsongen är glättigare och lättsammare, men också rappare och mer välskriven. Den andra säsongens mörkare anslag och mer melankoliska stämning borde kanske ha tilltalat en kritiker som undertecknad mer, liksom att man försöker sig på att fördjupa karaktärerna en aning, men det är som att man inte riktigt når fram. Kanske till stor del beroende på att den andra säsongen som jag har varit inne på är sämre agerad än den första.

Något som dock är bättre i den andra säsongen och som förtjänar all credit är musikläggningen. Det är inget fel på musiken i den första säsongen heller (valet av Mirwaïs ”Naive Song” som signaturmelodi är genialt), men i den andra säsongen är valet av låtar fullständigt klanderfritt. Soundtracket allena rättfärdigar att lägga de knappa sex timmarna som den andra säsongen omfattar på att se den.

En kul sak med Clara Sheller är att fler duktiga och mer eller mindre kända skådespelare dyker upp i rollistan. En lite extra intressant detalj är att de före detta makarna Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm, nu bioaktuella i Sverige i den gemensamma och verklighetsbaserade långfilmen Slåss för livet (La Guerre est declarée), båda finns med i Clara Sheller. Valérie Donzelli spelar Claras bästa tjejkompis Jeanne i den första säsongen och Jérémie Elkaïm spelar Claras bror Mathieu i den andra.

Clara Sheller är kanske inget måste att ha sett men definitivt god underhållning för stunden. Framförallt den första säsongen höjer sig över tv-utbudets mittfåra, om det inte hade varit för musiken hade jag kunnat säga att den andra går att hoppa över. Men musiken och det faktum att det inte går att se sig mätt på fina Parismiljöer gör att min rekommendation trots allt blir att se den också. Det är kanske inte helt lätt att få tag på serien, men båda säsongerna finns utgivna på dvd i Frankrike.