Andra omgången av Lupin håller inte vad den första lovar

Den första halvan av den franska Netflixserien Lupin blev något överraskande en rejäl framgång i början av året och sedan dess har många spänt väntat på den andra halvan av serien, däribland jag själv.

I början av sommaren var det äntligen dags för fortsättningen i form av fem nya avsnitt att släppas. Sent omsider har också jag nu haft tid att se dessa.

Tyvärr kan jag konstatera att den andra halvan av säsongen i mina ögon inte riktigt håller vad den första lovar utan lämnar mig en aning besviken. Tråkigt, eftersom den första halvan verkligen lämnade bordet dukat.

Det börjar dock bra. Den andra halvan av Lupin tar vid direkt vid den första säsongens rafflande cliffhanger till slut och den spänning som byggts upp skruvas inledningvis upp ytterligare.

Men sedan tappar det hela tyvärr fart och mycket av charmen och finnessen från den första omgången går förlorad i ett tämligen temposvagt tragglande av några av de ledande rollfigurernas historia.

Framåt de avslutande avsnitten tar anrättningen fart igen, men det räcker tyvärr inte för att den övergripande känslan ska bli lika positiv som efter den första halvan.

Annars finns en hel del att glädjas åt. Omar Sys charm är återigen svår att värja sig mot och mysfaktorn finns trots allt kvar. Men jag kan inte göra mig fri från känslan av bortslarvad potential och att detta hade kunnat bli så mycket bättre.

Återstår att se om det blir någon andra säsong av Lupin. I så fall hoppas jag att manusförfattarna jobbar lite mer på att se till att berättelsen håller genom hela säsongen.

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

På SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Omar Sy glänser som gentlemannatjuv i nya franska succéserien Lupin

I början av förra året gjorde den franska Netflixserien Ödets lågor (Le Bazar de la charité) stor succé. Ett år senare upprepar en annan fransk Netflixserie bedriften. Den här gången handlar det dock inte om Belle Epoque-miljöer utan nutid. Men det kunde mycket väl ha gjort det.

Lupin, som det handlar om, är nämligen en modernisering av en mycket populär serie böcker som började publiceras och utspelas under just den tiden: Maurice Leblancs svit om gentlemannatjuven Arsène Lupin.

Genom åren har Leblancs berättelser filmatiserats, dramatiserats och blivit till tv-serier och animerade filmer och tidningar. Den senast filmversionen, som kort och gott heter Arsène Lupin, är ungefär femton år gammal och den har jag skrivit om här på BleuBlancRouge.

Den nu aktuella versionen Lupin är alltså en modernisering av Leblancs berättelser och utspelas i ett nutida Paris. I centrum för berättelsen står Assane Diop som livnär sig som tjuv, djupt inspirerad av böckerna om Arsène Lupin som hans far gav honom när han var ung.

Särskilt den allra första boken, som var det sista hans far gav honom innan han oskyldigt dömd för att ha stulit ett mycket värdefullt halsband från den familj som han jobbade hos och sedan tagit sitt liv i fängelset, är mycket viktig för honom.

När halsbandet, som länge efter fadern ska ha stulit det varit försvunnet, plötsligt dyker upp i Assanes liv igen genom att det ska auktioneras ut på Louvren ser han sin möjlighet att göra det han drömt om så länge: att hämnas på den rika och mäktiga familjen som låg bakom anklagelserna mot fadern. Återigen inspirerad av Arsène Lupin sätter han sin snillrika plan i rullning.

George Kay och François Uzan som skapat serien och tillsammans skrivit manuset har trots den moderna skruden samtidigt behållit mycket av känslan från den litterära förlagan och tidigare filmatiseringar av den. Tonen är möjligtvis lite hårdare men i mångt och mycket har anrättningen alltjämt mycket av klassiskt matinéäventyr över sig kryddat med en nypa Mission Impossible eller två. Allt serverat med gott humör och ett leende i mungipan.

Det stora genidraget i sammanhanget är att ge Omar Sy huvudrollen. Med sedvanligt oemotståndlig charm och fin komisk timing är han perfekt i rollen som en modern inkarnation av den klassiska gentlemannatjuven. Och med starka namn som Clotilde Hesme och Ludivine Sagnier i andra viktiga roller så är mycket av jobbet på väg mot succé gjort.

Det som just nu finns tillgängligt är fem avsnitt av planerat tio. Än så länge finns inget officiellt besked om att det verkligen blir fem avsnitt till, men med tanke på att det hela presenteras dom Lupin del 1 och att succén redan är ett faktum är nog frågan snarare när och inte om fler avsnitt presenteras.

Jag hör till dem som längtar och tänker att de där avsnitten inte kan dyka upp snabbt nog. Inte för att Lupin skulle vara något världsomvälvande eller omistligt, men för att den bjuder på stor och godmodig underhållning för stunden och trivsamma timmar i tv-soffan och det går det ju inte att få för mycket av.

Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

Var é vargen?

Vargens sång (Le Chant du loup i original) gjorde tidigare i år succé på de franska biograferna och finns nu även tillgänglig för en svensk publik på Netflix. Det är en effektivt berättad ubåtsthriller som lyckas ge en lite egen spinn på genren. Dessutom med en rejält stjärnbeströdd rollista.

I de ledande rollerna syns nämligen Mathieu Kassovitz, Omar Sy, Reda Kateb och fransk films nya storstjärna François Civil. Den sistnämnde spelar filmens centralgestalt Chanteraide, en lovande uppkomling som tjänstgör som specialist inom akustisk krigsföring. Det vill säga att han via sin känsliga hörsel har som uppgift att identifiera vad olika undervattensljud kommer ifrån och vilka eventuella hot de utgör.

Under ett uppdrag begår han ett misstag som kunnat bli mycket kostsamt och i sin iver över att gottgöra det råkar han hamna mitt i en situation där den franska marinen blir en bricka i spelet i ett potentiellt kärnvapenkrig. Den här gången finns inget utrymme för misstag och läget blir mer och mer pressat.

Långfilmsdebuterande regissören Antonin Baudry piskar obönhörligen upp spänningen och lyckas bra med att kombinera thrillerelement med drama. Däremot känns det ibland som att berättelsen går lite väl fort fram i bland och inte får tid att utvecklas på ett till hundra procent trovärdigt sätt.

Jag tror att Vargens sång hade gjort sig ännu bättre i miniserieformat, som ubåtsthrillergenrens okrönta mästerverk Das Boot (eller Ubåten som den fick heta i Sverige) från 1981, men spännande är den och underhållningsvärdet är oklanderligt. Och som sagt lyckas den också ge oss en ingång som vi tidigare inte sett i genren och det är ju en bra sak i sig.

Omar Sy – kungen av fransk feelgood slår till igen

Omar Sy som slog igenom med dunder och brak och blev en världsstjärna tack vare sin insats i En oväntad vänskap (Les Intouchables) från 2011 och som gjort succé i fler feelgood filmer sedan dess är tillbaka på svenska biografer. Häromveckan hade nämligen filmen Yao i regi av Philippe Godeau svensk premiär.

Den här gången briljerar han i en roll som tangerar hans eget liv. Han spelar nämligen Seydou Tall, en framgångsrik fransk skådespelare och författare på besök i Senegal där han (liksom Sy själv har sina rötter). Tanken är att skådespelaren ska göra ett snabbt framträdande i huvudstaden Dakar för att bland annat signera sin senaste bok.

Det han inte vet är att utanför lokalen där han möter sina läsare väntar 13-årige Yao som liftat och på andra sätt tagit sig från sin lilla hemstad Kanel tagit sig tvärs över Senegal för att får träffa sin idol och få sitt luggslitna ex av Talls bok signerat.

Seydou som är ledsen över att hans egen son Nathan som han gärna velat ha med sig till Senegal i sista stund tvingats hoppa av resan och blivit kvar hos sin mamma i Paris rörs av något hos Yao och efter några turer tar han på sig att se till att Yao kommer hem till Kanel. Det blir en strapatsrik resa genom Senegal och in i Seydou själv.

Yao ger en fascinerande inblick i livet och kulturen i ett lantligt Senegal. Vidunderligt vackra scenerier, massor av värme och en dos sedelärande sensmoral trängs med massor skådespelarmässig charm från Omar Sy och unge Lionel Basse som är ett fynd i rollen som Yao.  I en mindre men ack så viktig roll glänser också den maliska musikstjärnan Fatoumata Diawara, som också medverkat till det fina soundtracket som huvudsakligen är signerat Mathieu Chedid (som artist mer känd under artistnamnet -M-).

Det är en fin och mysig film som berör, men som är också är lite för tillrättalagd för att nå de verkligt höga höjderna. Men en god portion underhållning och dryga 90-minuters stabil feelgood bjuder den på och det är ju heller inte helt fel.

Filmen som Michel Gondry är som född att göra

Vissa regissörer känna helt enkelt som gjorda för att göra film av en viss förlaga. På pappret alltså. Bara för att kombinationen av regissör och litterärt verk på förhand kan framstå som ”a match made in heaven” så behöver det inte betyda att resultatet blir särskilt bra. Vi kan kalla det Lex Tim Burton gör Alice i Underlandet.

Men så kan det också bli bara så där underbart och perfekt. Det kan vi ensligt samma modell kalla Lex Spike Jonze och Till vildingarnas land. Kombinationen Michel Gondry och Boris Vians klassiska roman Dagarnas skum (L’Ecume des jours) från 1947 är en annan av de där i teorin perfekta.

Resultatet blir kvalitetsmässigt mer Spike Jonzes Till vildingarnas land än Tim Burtons Alice i underlandet, men Michel Gondrys Dagarnas skum, som gick upp på svenska biografer i fredags, är inte den totala triumf som jag hade hoppats på.

Rent visuellt finns absolut inget att klaga på. Michel Gondrys helt egna, lekfulla och naivistiska berättarstil är som väntat som klippt och skuren för att bildsätta Boris Vians absurdistiska och melankoliska kärleksberättelse. Surrealismen i det märkliga Vianska ordflödet plockar Gondry upp perfekt.

Dagarnas skum är en fest för ögat och en myllrande livfull hyllning till fantasin. Men det är som att den kraft han lagt på det visuella planet den här gången, i motsats till i exempelvis den magiska Eternal Sunshine of The Spotless Mind (möjligen hela 00-talets bästa film om du frågar mig), gått ut lite över själva berättelsen.

Samma tendenser går också att se i hans The Science of Sleep. Formen tar helt enkelt lite för stor plats. Sedan ska det i rättvisans namn också sägas att grundberättelsen i Boris Vians roman inte är lika finurligt och originellt utmejslad som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Dagarnas skum är i vissa avseenden en tämligen enkel berättelse, en typ av kärlekshistoria som vi, om man skalar bort de fantasieggande och suggestiva detaljerna och ramarna, trots allt har sett förr.

Romain Duris spelar berättelsen huvudperson Colin, en rik och playboylikande ungkarl som bor i en våning i ett Paris som hämtat från ett parallellt, surrealistiskt och retrofuturistiskt universum. Han har en egen gourmetkock som tillagar de mest märkliga rätter och bland inventarierna i våningen finns ett märkligt instrument, ett sorts piano som blandar drinkar som får smak av de toner som spelas på det.

Colins bäste vän Chick är mindre bemedlad och bränner nästan alla sina pengar på böcker och memoribilia av den store idolen Jean-Sol Partre (Vians illa dolda lustmord på antagonisten Jean-Paul Sartre). När Chick skaffar flickvän får Colin för sig att han också ska göra det och sagt och gjort, på ett underligt party träffar han den vackra Chloé.

Livet leker inledningsvis för kvartetten Chick och Alise och Colin och Chloé, men så slår ödet till. Chloé blir svårt sjuk. Hon drabbas av en näckros i lungan och i takt med att hennes tillstånd förvärras så förändras också hela omgivningen.

I sina bästa stunder är Dagarnas skum precis den där fantastiska och färgsprakande filmupplevelse jag hade hoppats på. Michel Gondry visar då återigen prov på vilket geni han är när det gäller det rent visuella. I de avsnitt där han dessutom kan kombinera den där lekfullheten och oförställda glädjen i bildberättandet med hjärtskärande melankoliskt och vackert historieberättande tangerar Dagarnas skum det bästa han har gjort. Men tyvärr så lyckas han alltså inte fullt ut med det.

Dagarnas skum är dessutom lite för lång. Av de 130 minuternas speltid hade man utan vidare kunnat trimma bort en halvtimme. Det är möjligt att det inte hade räckt för att lyfta filmen till mästerverksstatus men det hade högst förmodligen gjort den bättre än vad den nu är. I det här utförandet drar Gondry ut på vissa scener och är kanske lite för förtjust i det egensinniga universum han skapat.

Romain Duris är i rollen som Colin filmens absoluta nav och starkaste länk. Audrey Tautou är bra i rollen som Chloé men ges egentligen inte möjlighet att briljera eftersom rollfiguren känns underutvecklad redan på manusstadiet. Komikern Gad Elmaleh klarar den för honom tämligen ovanligt dramatiska rollen som Chic utmärkt och Omar Sy (känd från En oväntad vänskap) är sitt vanliga glädjespridande och energiska jag i rollen som kocken Nicolas. Och Michel Gondry dyker själv upp i rollen som Chloés läkare Mangemanche.

För mig var Dagarnas skum en liten besvikelse. Men det säger egentligen mer om de enormt höga förväntningar jag har på Michel Gondry som filmskapare efter filmer som Eternal Sunshine of The Spotless Mind och Be Kind Rewind än själva filmen i sig. För det finns massor av bra saker även i Dagarnas skum. Om Michel Gondry hade renodlat dem så hade mitt betyg lätt blivit högre än den starka trea som jag nu ser den som.

En oväntad vänskap goes Dödligt vapen…en quelque sorte

Åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin film. Det slitna skämtet går definitivt att använda för att beskriva den franska actionkomedin De l’autre côté du périph från förra året. Det är också lätt att kalla den för En oväntad vänskap (Intouchables) i polismiljö, eller åtminstone avfärda den som ett tämligen uppenbart försök att åka snålskjuts på den filmens enorma publikmässiga framgångar.

Allt detta stämmer. Ändå kan jag inte låta bli att charmas av De l’autre côté du périph. Det beror till viss del på att jag är uppvuxen på åttiotalet och att den för den tiden så typiska och framgångsrika ”oväntade partners”-actionkomedier tilltalar en nostalgiker som jag en gång för alla är, men den huvudsakliga anledningen stavas trots allt Omar Sy. Han charmade mig och många andra i En oväntad vänskap och nu gör han det igen, i en på så många sätt liknande roll.

Den här gången spelar han Ousmane Diakité, en polis stationerad i den parisiska förorten men med en tydlig dröm att få arbeta på någon av de mer prestigefyllda innerstadsrotlarna. Hans oortodoxa utredningsmetoder och problem med auktoriteter är dock i sammanhanget ett problem. När frun till en av Paris främsta affärsmän hittas i hans förort ser Ousmane sin chans.

Han lyckas få den pedantiske paragrafryttaren François Monge från innerstadspolisen som är den som snabbt får ta över det delikata fallet att tro att det är chefernas önska att de två ska utreda fallet tillsammans. De två blir synnerligen olika partners och Ousmane rör (liksom Driss, Omar Sys rollfigur i En oväntad vänskap) om rejält i de välbärgade innerstademiljöerna och dess fina salonger. Och det vore synd och skam att påstå att François och Ousmane i alla lägen är överrens om hur utredningen ska skötas.

Själva storyn i De l’autre côté du périph är av den sorten som det, så att säga, går tretton på dussinet av, men det hela är gjort med sådan tydlig glimt i ögat och sådan värme att filmen kommer undan med det. Regissören David Charhon kan genren och känner otvivelaktigt stor kärlek till den.

Bildspråket, berättartempot och klippningen är som hämtad från någon av de där åttiotalsfilmerna i samma stil och De l’autre côté du périph lyckas på liknande sätt blanda humor med (viss) spänning även om alla poänger inte går hem och det blir väl förutsägbart i bland. Och så var det det där med Omar Sy.

Han är i sådan storform just nu att han helt enkelt inte tycks kunna misslyckas och det drar liksom hela filmen med sig. De l’autre côté du périph är egentligen på alla sätt en dussinfilm men med Omar Sy som trumfkort levererar den ändå lite av det där En oväntad vänskap-gemytet och den goda känslan inombords.

Jag säger inte att den är lika bra som den, för det är den inte ens i närheten av, men jag tror ändå att chansen är ganska god att även du blir åtminstone road av De l’autre côté du périph om du gillade den. Jag håller tummarna för att något svenskt bolag plockar upp den och åtminstone ger ut den på dvd. Än finns den mig veterligen bara utgiven i den frankofona sfären.

En veritabel fullträff i feelgood-fåran

I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.

Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.

Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.

Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.

Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson  i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.

Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.

Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!