Omar Sy glänser som gentlemannatjuv i nya franska succéserien Lupin

I början av förra året gjorde den franska Netflixserien Ödets lågor (Le Bazar de la charité) stor succé. Ett år senare upprepar en annan fransk Netflixserie bedriften. Den här gången handlar det dock inte om Belle Epoque-miljöer utan nutid. Men det kunde mycket väl ha gjort det.

Lupin, som det handlar om, är nämligen en modernisering av en mycket populär serie böcker som började publiceras och utspelas under just den tiden: Maurice Leblancs svit om gentlemannatjuven Arsène Lupin.

Genom åren har Leblancs berättelser filmatiserats, dramatiserats och blivit till tv-serier och animerade filmer och tidningar. Den senast filmversionen, som kort och gott heter Arsène Lupin, är ungefär femton år gammal och den har jag skrivit om här på BleuBlancRouge.

Den nu aktuella versionen Lupin är alltså en modernisering av Leblancs berättelser och utspelas i ett nutida Paris. I centrum för berättelsen står Assane Diop som livnär sig som tjuv, djupt inspirerad av böckerna om Arsène Lupin som hans far gav honom när han var ung.

Särskilt den allra första boken, som var det sista hans far gav honom innan han oskyldigt dömd för att ha stulit ett mycket värdefullt halsband från den familj som han jobbade hos och sedan tagit sitt liv i fängelset, är mycket viktig för honom.

När halsbandet, som länge efter fadern ska ha stulit det varit försvunnet, plötsligt dyker upp i Assanes liv igen genom att det ska auktioneras ut på Louvren ser han sin möjlighet att göra det han drömt om så länge: att hämnas på den rika och mäktiga familjen som låg bakom anklagelserna mot fadern. Återigen inspirerad av Arsène Lupin sätter han sin snillrika plan i rullning.

George Kay och François Uzan som skapat serien och tillsammans skrivit manuset har trots den moderna skruden samtidigt behållit mycket av känslan från den litterära förlagan och tidigare filmatiseringar av den. Tonen är möjligtvis lite hårdare men i mångt och mycket har anrättningen alltjämt mycket av klassiskt matinéäventyr över sig kryddat med en nypa Mission Impossible eller två. Allt serverat med gott humör och ett leende i mungipan.

Det stora genidraget i sammanhanget är att ge Omar Sy huvudrollen. Med sedvanligt oemotståndlig charm och fin komisk timing är han perfekt i rollen som en modern inkarnation av den klassiska gentlemannatjuven. Och med starka namn som Clotilde Hesme och Ludivine Sagnier i andra viktiga roller så är mycket av jobbet på väg mot succé gjort.

Det som just nu finns tillgängligt är fem avsnitt av planerat tio. Än så länge finns inget officiellt besked om att det verkligen blir fem avsnitt till, men med tanke på att det hela presenteras dom Lupin del 1 och att succén redan är ett faktum är nog frågan snarare när och inte om fler avsnitt presenteras.

Jag hör till dem som längtar och tänker att de där avsnitten inte kan dyka upp snabbt nog. Inte för att Lupin skulle vara något världsomvälvande eller omistligt, men för att den bjuder på stor och godmodig underhållning för stunden och trivsamma timmar i tv-soffan och det går det ju inte att få för mycket av.

En extraordinär dag på jobbet

I går var en synnerligen speciell dag i mitt liv som journalist. Jag tycker förvisso väldigt mycket om mitt jobb alla andra dagar också och inser att jag är väldigt lyckligt lottad eftersom jag får möjligheten att livnära mig på det som jag fortfarande tycker är det bland det allra roligaste man kan göra, men likafullt så var det en alldeles särskild dag för mig i går.

Det var inte helt utan en känsla av stor stolthet som jag då för första gången fick se en av mina artiklar i tryck i en fransk tidning. Artikeln i fråga är den som jag har försökt klistra in här ovan. Det är inte helt enkelt att läsa texten men om du klickar på bilden så får du se den förstorad.

För den som till äventyrs vill se den i riktigt tryck så finns den med i det nummer av Télérama som gavs ut i Frankrike i går. Det är inte den innehållsmässigt mest avancerade artikel jag har skrivit (språkligt var det dock en annan femma men där fick jag benägen hjälp från kära hustrun med finslipningen) men det spelar ingen större roll. Jag är löjligt stolt över den ändå. Publicerad i Frankrike. Det känns stort för mig. Så lättimponerad är jag.

Från det ena till det andra. På senare tid har SVT sänt flera franska filmer och i kväll är det minsann dags igen. Då visas andra världskrigsdramat Hemlig agent (Les Femmes de l’ombre i original) från 2008.

Det är om än inte någon omistlig ändå en klart sevärd historia, som det brukar heta, baserad på verkliga händelser. I centrum står en grupp kvinnor som kämpar inom den franska motståndsrörelsen och som får ett mycket viktigt uppdrag. Ett uppdrag som om det misslyckas kan äventyra hela den planerade allierade landstigningen i Normandie.

Det är en spännande och gripande berättelse men som film lämnar den en del i övrigt att önska. Det främsta invändningen är att den är lite för snygg och grund. Regissören Jean-Paul Salomé, som bland annnat gjorde filmen Arsène Lupin som jag skrivit om tidigare, är i grund och botten en regissör av mer lättsamma äventyrsfilmer och han använder sig av ett liknande handlag i den här filmen och det fungerar inte riktigt för ämnet.

Karaktärsfördjupning är så att säga inte hans främsta gren och det får till följd att hela filmen känns lite ytlig och inte griper tag på ett sätt som den absolut hade kunnat göra. Men som sagt, det är en klart sevärd film och det finns några svettiga spänningsscener som höjer pulsen rejält.

Gentlemannatjuvar och läckra parisiska sekelskiftesmiljöer i underskattat matinéäventyr

Ursäkta inaktiviteten här på bloggen. Den senaste tiden har jag varit ur fas med mig själv. Nu under sommaren har jag arbetat tidiga morgnar: uppstigning 03.50 är åtminstone tidigt i min bok, men allt är såklart relativt. För en extrem nattuggla som moi même är det där med morgonpass, för att leverera en rejäl underdrift, inte direkt optimalt. Jag har försökt att laborera med olika längder på eftermiddagssömn för att återhämta mig någorlunda, men resultatet har ännu inte varit tillfredsställande.

Att sedan under de timmar som återstår innan det är dags att ånyo gå och lägga sig sätta sig ner och formulera någorlunda klartänkta (återigen, allt är relativt) tankar i bloggform har varit mig övermäktigt. Men efter att ha ägnat nästan hela gårdagen åt återhämtning känner jag mig nu redo att slå mig ner här vid datorn och skriva några rader om en film som jag har sett under veckan. Att sitta och titta på film fungerar alltid, nästan oavsett hur trött jag är.

Jag kände för att se något lättsmält och fartfyllt. Efter att ha konsulterat dvd-hyllan föll valet på Arsène Lupin, den filmatisering av Maurice Leblancs i frankofona länder enormt populära litterära skapelse som gjordes 2004 med favoriten Romain Duris i titlerollen.

Rollen som den berömda gentlemannatjuven är väl inte direkt herr Duris största stund i karriären, jag kan inte riktigt bestämma mig för om han passar i den eller inte, men med sin utstrålning och charm går han ändå i land med det hela. Han gör en stabil insats. Riktigt bra är dock Kristin Scott Thomas som för ovanlighetens skull får spela en skurkroll och det syns att hon verkligen har kul i sitt gestaltande av Arsènes ärkefiende Joséphine Balsamo.

Att ge sig på att filmatisera en så populär figur som Arsène Lupin, som för den frankofona publiken har samma status som Sherlock Holmes för den anglofila, har naturligtvis sina risker, vilket producenterna och regissören Jean-Paul Salomé fick erfara. Åtminstone om man pratar i strikt ekonomiska termer. Filmen kostade drygt 21 miljoner euro att göra, men spelade bara in knappt halva den summan. En rejäl förlustaffär med andra ord.

Många av de mest inbitna Arsène Lupin-fansen var också besvikna över att Jean-Paul Salomé, som också var högst delaktig i filmen manus, tog sig ganska ordentliga friheter med de litterära förlagorna (filmen innehåller delar ur flera av Maurice Leblancs romaner). Jag kan hålla med om att det inte är något mästerverk vi pratar om, men måste ändå säga att jag inte tycker att den är så dålig som många vill göra gällande.

Arsène Lupin är en ganska typisk fransk äventyrsactionfilm som de har sett ut de senaste åren. Den påminner till exempel en hel del om Luc Bessons Adèle Blanc-Sec i både berättarstil och produktion. Båda utspelar sig kring det förra sekelskiftet, Arsène Lupin lite tidigare än Adèle Blanc-Sec, innehåller en del övernaturliga element och kännetecknas av flyhänt kameraarbete.

Det handlar om rejäl underhållning av matinékaraktär för stunden. Mer eller mindre exakt vad man på förhand kunnat förvänta sig av en film av detta slag. Jean-Paul Salomés Arsène Lupin har också samma sköna lätt steampunkiga känsla som Guy Ritchies Sherlock Holmes över sig.

En sak som definitivt får föras upp på pluskontot när det gäller Arsène Lupin är de finfina på digital väg återskapade parisiska sekelskiftesmiljöerna. Här skymtar ett halvfärdigt Eiffeltorn och en lika halvfärdig Pont Alexandre III, liksom kvarteren kring den gamla Operan.

Just scenerna kring Operan kan vara de snyggaste när det gäller återskapande av gamla Parismiljöer sedan Jean-Pierre Jeunet väckte liv i de gamla hallarna i En långvarig förlovning. Ögongodis för oss Parisnostalgiker!

Ett minus är dock den väl tilltagna längden. Berättelsen håller inte för lite drygt två timmars speltid, även om Salomé försöker klämma in flera böcker i samma manus.