RSS Flöde

Etikettarkiv: Cécile de France

Kompromisslös fransk skräck till halloweenfirandet

haute-tension

I dag är det halloween och för många är att se på skräckfilm en självklar del av firandet av denna helg. Här kommer att frankofont tips till dig som är ute efter något ruskigt att se i kväll, eller för all del närhelst annars du är sugen på en stenhård skräckfilm. För stenhård är den allt, Haute Tension (eller Switchblade Romance som den ibland kallas) från 2003. Det är till och med så att jag känner att det finns anledning att utfärda en varning. Den här filmen är mycket våldsam, till och med på ett sätt så att en rutinerad skräckfilmsräv som undertecknad bitvis ryggar tillbaka.

Haute Tension räknas som ett av de främsta exemplen på en våg av franska filmer kring millennieskiftet och en bit in på 00-talet som sägs tillhöra en undergenre kallad New French Extremity. Det rör sig om kompromisslösa, våldsamma och ofta helt humorbefriade filmer som utgör någon sorts motreaktion mot den typ av filmer som man annars kanske främst förknippar fransk film med.

Flera av dem är regelrätta skräckfilmer, men långtifrån alla. De flesta av dem har dock element lånade från eller inspirerade av skräckfilm. I fallet Haute Tension pratar vi utan tvekan om ren, rak skräck. I detta fall med synnerligen tydliga ekon från 70-talet. Det doftar en hel del tidig Wes Craven av Haute Tension och det känns fullständigt földriktigt att regissören Alexandre Aja efter att filmen rönt uppmärksamhet i USA fick uppdraget att göra en nyinspelning av Cravens Last House On The Left.

Haute Tension handlar om bästa kompisarna Marie och Alex. De är studenter och för att på ett bra sätt kunna förbereda sig för sin examen beger de sig till Alex föräldrars ödsligt belägna hus. Inte långt efter att de blivit varmt mottagna av Alex familj startar mardrömmen, för i släptåg har de en samvetslös och brutal mördare. Snart är den lugna helgen utbytt mot en kamp för att överleva.

Med andra ord pratar vi om en på  många sätt handlingsmässigt rak, okomplicerad och tämligen typisk  skräckfilm. Men Alexandre Aja har några överraskningar att bjuda på längs vägen och han bygger snabbt upp en otäck och hotfull stämning som sedan håller åskådaren i sitt grepp hela vägen till slutet. Själva stämningsbyggandet är också filmens kanske starkaste beståndsdel.

Tyvärr så finns några saker att hänga upp sig på och som drar ner filmens helhetsintryck. Jag ska naturligtvis inte avslöja här vilka överraskningarna är, men inte alla är till filmens fördel. Man ska kanske inte ägna allt för mycket tid åt att fundera kring logik när det gäller genrefilm, men här finns några så flagranta brister på området att det är svårt att bortse från dem. Dessutom skulle jag nog säga att den här filmen i sina stunder är för utstuderat våldsam för min smak. Men i sina bästa stunder är Haute Tension en effektiv och underhållande skräckfilm.

Allra mest intressant är den kanske för sin rollistas skull. Marie och Alex spelas nämligen av duktiga Cécile de France och Maïwenn. Att två sådana nutida stjärnor här ses i tidiga vuxenhuvudroller ger filmen extra tyngd för den som har ett särintresse för modern fransk film. Kanske är det en anledning även för den som inte är skräckfilmsfrälst att se den? Ha bara min varning om hur våldsam den här filmen är i  minnet innan du ger dig på att se den. Det finns några scener här som man inte glömmer i det första taget.

Ha nu en trevlig halloween, kära läsare!

 

Mästerlig socialrealism på tv, absurdistisk romantisk komedi på bio

le gamin au velo

 

Sakta med säkert känner jag att orken och inspirationen att sätta fart på bloggandet börjar fyllas på. Förhoppningsvis ska den tid av bara sporadisk aktivitet som varit förhärskande här på bloggen den senaste månaden snart vara till ända. Jag har under denna tid samlat på mig en hel del att skriva om och dessa saker tänkte jag ta och börja pytsa ut inom kort.

Här och nu blir det dock tips om två filmer som jag har skrivit om tidigare. De är bägge högaktuella i dag. En visas på tv och en har Sverigepremiär på bio. Biofilmen är Albert Dupontels burleska komedi Kärlek och brott (9 mois ferme i original). Här kan du läsa vad jag skrev om den.

Mitt huvudsakliga tips för dagen är dock att för allt i världen inte missa de belgiska bröderna Dardennes mästerliga Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo). Den visas på SVT2 i kväll. Starttiden är 21:45. Här är den text som jag skrev om filmen i samband med den svenska biopremiären.

À très bientôt, j’espère!

 

Ett stycke fransk kriminalhistoria på tv i dagarna två

Mesrine

2014 får en bra start när det gäller franska filmer på SVT. Först ut är nämligen Jean-François Richets påkostade och ambitiösa fyratimmarsfilm Public Enemy no 1 om den franske gangstern Jacques Mesrine.

Precis som när den biovisades i Frankrike 2008 kommer den även på SVT att visas i två delar. Den första, som heter L’Instinct du mort i original, visas i kväll och den andra, L’Ennemi public no 1, visas i morgon. I bägge fallen är det 21:45 på SVT2 som gäller.

Jacques Mesrine var och är kanske inte så känd här på våra breddgrader men för en fransman var han något av vad Clark Olofsson är för en svensk, en karismatisk brottsling med stark medial genomslagskraft.

Jacques Mesrine fick också lite grand som bankrånaren John Dillinger i 30-talets USA visst folkligt stöd.  Han gick bland annat under namnet Frankrikes Robin Hood och hans spektakulära rymningar och sätt att gäcka polisen gjorde honom till någon sorts popfigur inte helt utan sympatier från folket. Den våldsamma död han mötte i rusningstrafiken vid Porte de Clignancourt i Paris november 1979 har också lett till polemik ända in till våra dagar.

Hans avtryck i den franska populärkulturen har också varit betydande. Det har bland annat gjorts flera filmatiseringar och dramatiseringar om honom och hans gärningar tidigare men ingen med lika brett anslag som Jean-François Richets film.

Den gör förvisso inget anspråk på att ge en helt och hållet sann bild av vad som verkligen skedde, tvärtom så inleds den med en textskylt som understryker att det egentligen inte finns någon enda sann version av något utan att alla har sin bild, men jag får intrycket av att man trots allt har försökt att vara så noga som möjligt med detaljer och återskapande av miljöer.

Det är också en synnerligen snygg och hantverksskickligt berättad film. Vincent Cassel kändes redan på förhand som det perfekta valet att göra rollen som Jacques Mesrine och han gör sannerligen ingen besviken. Han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2009 som belöning för prestationen.

I Vincent Cassels tolkning blir Jacques Mesrine den å ena sidan karismatiska och medryckande och å andra sidan labila och sociopatiska krutdurk till person som han förmodligen också var. Vincent Cassel är också filmens motor. Men med namn som Gérard Depardieu, Cécile de France, Gilles Lellouche, Mathieu Amalric och Ludivine Sagnier i rollistan är det klart att det även i övrigt är en välagerad film.

Det säger sig med tanke på ämnet självt att det är en brutal och våldsam film det handlar om men den utmärker sig  inte i det avseendet. Det har utan tvekan gjorts liknande filmer som är betydligt mer våldsamma.

Jean-François Richet har gjort en spännande, fängslande och intressant film som utan tvekan hade kunnat visats som helaftonsfilm i stället för i två delar. Så effektivt berättad är den att de fyra timmarna om inte flyger förbi så i alla fall flyter på utan att det känns som så långt.

Det är en händelsedriven film som med några få undantag berättas i kronologisk ordning och om det finns något att vara kritisk över så är det i så fall att den ibland är en aning klichétyngd och att den är tunn när det gäller förklaringar till varför Jacques Mesrine agerade som han gjorde och vad det var som så att säga skapade gangstern.

Den är också lite slarvig när det gäller att sätta in skeendet i sin politiska och samhälleliga kontext. Jean-François Richet verkar helt enkelt mest fascinerad av Mesrines gärningar och spektakulära livsöde. Här saknar jag lite av det djup och den analys som exempelvis Olivier Assayas ägnade sig åt i sin jämförbara tv-film Carlos som handlar om den med Jacques Mesrine samtida terroristen som gick under namnet Schakalen.

Med den typen av bakgrund och analys i berättelsen hade Public Enemy no 1 kunnat bli närmast mästerlig. Nu är det ”bara” en riktigt bra gangsterrulle. Men det är ju naturligtvis inte fy skam det heller.

 

Mer Dujardin åt (svenska) folket!

EN-IMAGES-Moebius-avec-Jean-Dujardin-et-Cecile-de-France_scalewidth_630

Den där Oscarstatyetten som han i fjol vann för bästa manliga huvudroll har naturligtvis gjort Jean Dujardin till ett gångbart namn även utanför den frankofona intressesfären. Det återstår naturligtvis att se hur länge detta intresse för honom kommer att hålla i sig.

Kändisskap har väl alltid varit något tämligen flyktigt och med tempot i dagens informationssamhälle med sitt i styrka ständigt tilltagande mediebrus är det förmodligen flyktigare än någonsin. Det går med andra ord undan på toppen och utan uppföljande succéer riskerar du snart vara bortglömd. Än så länge tycks intresset för honom även utanför frankofona kretsar hålla i sig. Inom de frankofona kretsarna är han vid det här laget så etablerad att det inte bör vara någon fara för honom att han ska bli bortglömd i första taget.

Här i Sverige är han nu för andra gången på kort tid aktuell i dvd-hyllorna med en alldeles nyutgiven film. Efter Svindlarna släpps nu också hans senaste film, thrillern Secret Agents, även här. Möbius som den heter i original, hade fransk biopremiär så sent som för ett knappt halvår sedan men får alltså här gå direkt till dvd-hyllorna. Jag kan på sätt och vis förstå varför den aldrig fick biopremiär här.

Det är förvisso en hantverksmässigt elegant och snygg film, som de flesta filmer producerade av Luc Bessons bolag EuropaCorp brukar vara, men manuset lämnar en del i övrigt att önska. Även om det är betydligt mer intelligent och välskrivet än den genomsnittliga filmen från nämnda bolag. Problemet i det här fallet är snarare att det har för höga ambitioner och verkligen slår knut på sig självt för att vara så smart och oförutsägbart som möjligt.

Resultatet blir tyvärr att det är aning svårt att hänga med i svängarna emellanåt och att skeendet därmed blir bitvis obegripligt. Att filmen sedan utspelas i den cyniska storfinansens kretsar och är kryddad med den branschens ofta svårtydda fikonspråk gör det inte lättare att hänga med. Åtminstone för en sådan som jag med måttligt intresse och kunskap för och om den världen.

Manusförfattaren Eric Rochant, som också har regisserat filmen, har satsat så mycket på att framstå insatt i den finansiella världen och att få till de där överraskande twisterna (som originaltiteln Möbius kommer sig av) att han missat en del i uppbygganden av berättelsen och karaktärspsykologin.

Framförallt saknas det en del när det gäller förklaringar till varför rollfigurerna agerar som de gör i vissa skeenden. Men en del av de bristerna vägs upp av genomgående finfint skådespeleri. Jean Dujardin och (Belgiskfödda!) Cécile De France är lysande och fullständigt trovärdiga i filmens två nyckelroller. Kemin mellan dem, som mycket av filmen vilar på, är alldeles utmärkt. Även resten av den internationella ensemblen, med Tim Roth i spetsen, sköter sig med den äran.

Själva storyn är som sagt lite snårig och därmed inte lätt att sammanfatta med bara några meningar. Men man kan i korthet säga att det är en sorts finansiell multinationell spionthriller. Den innehåller svek, dubbelspel och, faktiskt, också passionerad kärlek. Flera länders underrättelsetjänster är involverade och berättelsen tar som sagt flera dramatiska vändningar längs med vägen.

Jag skulle kunna ha kallat Secret Agents för god underhållning för stunden, för det är vad det egentligen är. Men eftersom det är en film som man måste vara på helspänn hela tiden under för att riktigt hänga med i så är det inte riktigt den typ av film som jag skulle kategorisera som underhållning för stunden.

Det är en lite svårhanterad film i det avseendet. Den är inte tillräckligt märkvärdig för att vara riktigt bra, för komplicerad för att bara slötitta på men samtidigt också sevärd. Det låter knepigt, jag vet, men jag kan för tillfället inte uttrycka det bättre.

En film stark som en Belgian Blue

Glädjande nog för oss Sverigebaserade frankofiler bjuder inledningen av bioåret 2012 på frankofon fägring. Ännu mer glädjande är att den första franskspråkiga film att gå upp på de svenska biograferna, vilket den gjorde i fredags, detta nya år är är en riktig höjdare. Ja,  jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att det är ett mästerverk.

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) som den heter är de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film. Filmen visades inom tävlan under förra årets Cannesfestival och det gick som det brukar när det gäller brödernas filmer. De kunde återvända hem med ännu ett fint (och välförtjänt pris).

Två gånger tidigare har de vunnit Guldpalmen, för Rosetta och Barnet (L’enfant), men den här gången fick de nöja sig med festivalens stora pris, det näst mest prestigefyllda som delas ut under festivalen. För min del hade de gärna fått vinna Guldpalmen en tredje gång. För mig är Pojken med cykeln en klart bättre film än Terrence Malicks aningen tålamodsprövande The Tree of Life (som ju som bekant var den film som fick priset), men det handlar så klart om tycke och smak. Och att vinna Grand prix är definitivt inte fy skam det heller.

Jag har alltid haft ett gott öga till Dardennebrödernas filmer, inte minst beundrar jag den konsekvens och stringens de hållit genom hela sitt konstnärskap. Helt oberoende av rådande filmtrender och hur dessa ständigt förändras fortsätter de att göra sina avskalade, nakna och minimalistiska socialrealistiska dramer. Det går inte att ta miste på att det är just en Dardennefilm man ser. De har självklart sina influenser, men har likafullt mutat in sin helt egna och personliga plats i filmhistorien.

Pojken med cykeln är ännu en typisk Dardennefilm, men den här gången har det dock hänt något. De har valt att släppa in lite ljus i berättelsen. Det rör sig fortfarande om en djupt gripande berättelse från samhällets skuggsida och den där klumpen i magen som är en ständig kompanjon till Dardennebrödernas filmer gör sig återigen påmind, men det livsbejakande stråk som tidigare bara kunnat anas i deras filmer får här ta flera steg fram i klangbottnen. Vi pratar fortfarande inte om något sprittande lyckopiller till film direkt (det nytillsatta ljuset till trots är de fortsatt totalt osentimentala), men Pojken med cykeln är utan tvekan brödernas mest lättillgängliga film.

Pojken med cykeln handlar om den snart 12-årige pojken Cyril. Hans pappa har lämnat honom på ett barnhem och någon mamma ses inte till på hela filmen. Filmen inleds med en hjärtskärande scen där Cyril försöker få tag på pappan och den cykel som han fått av honom. Cyril vägrar att gå med på att pappan har lämnat honom för gott och dessutom sålt cykeln. Av en slump möter Cyril den godhjärtade hårfrisörskan Samantha. Hon grips av den lilla pojkens öde och beslutar sig för att ta honom under sina vingar och hjälpa honom.

Som vilken annan liten pojke eller flicka i samma situation som Cyril har han byggt upp ett hårt och kantigt skal mot omgivningen och har svårt att riktigt släppa Samantha in på livet. Men den omtänksamhets- och kärlekstörstande pojken längtar samtidigt efter tillhörighet och någon att ty sig till, vilket gör honom till ett lätt byte för mer ljusskygga existenser är Samantha.

Pojken med cykeln är en skildring av samhällets skuggsida av idag, men den känns samtidigt helt tidlös. Parallellerna till Vittorio De Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven från 1958 är oundvikliga. Själva cykeln har ungefär samma (och lika starkt) symbolvärde nu som då. Precis som i De Sicas film är känslan i Dardennefilmerna närmast dokumentär, vilket förstärks av brödernas vana att använda sig av amatörer i många av rollerna.

Pojken med cykeln är inget undantag. Skådespelandet är genomgående suveränt och naturligt och tonträffen klingar inte någon enda gång falskt. Återkommande Dardennemedarbetare som Olivier Gourmet och Jérémie Renier glänser i sina, den här gången, mindre roller och synnerligen mångsidiga Cécile de France är mycket bra i sin Dardennedebut. Men allra bäst är unge Thomas Doret. Han är inget annat än ett mindre mirakel i rollen som Cyril. Den suveräna uttrycksfullhet han visar i sitt spel kommer jag att bära med mig länge. Det här är en av de mest imponerande insatser av en barnskådespelare som jag någonsin har sett.

I motsats till exempelvis den synnerligen starka och gripande Rosetta är det inte med en känsla av obehag man lämnar biografen efter att ha sett Pojken med cykeln, utan med en känsla av hopp. Pojken med cykeln är förvisso även den hjärtskärande och känslomässigt obehaglig i sina stunder, men samtidigt hoppfull och humanistisk. Dardennebröderna har gjort imponerande starka filmer förr, men det nya ljus som de tillfört sitt berättande i Pojken med cykeln tar dem till ännu högre höjder. Missa för allt i världen inte denna film!

Den kan ju inte bli vinst varje gång del 2

De som känner mig (och ni som inte gör det men som följer den här bloggen) vet att jag verkligen vurmar för och är i grunden synnerligen välvilligt inställd till fransk film. Till och med i den utsträckning att jag emellanåt ser mer blidare ögon på en film som kanske inte är så bra, bara för att den är fransk.

Men när det gäller vissa franska filmer tryter till och med mitt tålamod. Som till exempel den jag så häromdagen. Gardiens de l’ordre från 2009 som tidigare i somras gavs ut på svensk dvd under titeln Bortom varje tvivel. Här pratar vi dryga 100 minuter av mitt liv som jag verkligen skulle vilja ha tillbaka. Var ligger reklamationsdisken?

Bortom varje tvivel är nämligen en riktig dussinfilm. En thriller som försöker vara tuff och cool, i baksidestexten refereras det exempelvis till Nikita och De blodröda floderna, men som bara är platt och ointressant. Med produktionsvärde och karaktärsutveckling bara snäppet över löpandebandproducerad svensk kriminalfilm (tänk Wallander, Irene Huss o s v) är det för mig helt obegripligt att den här filmen biovisades i Frankrike, på sin höjd försvarar den sin plats som en okej söndagskvällsfilm på tv.

Filmen handlar om två poliser, en kvinnlig och en manlig, som under ett rutinuppdrag en natt skjuter ihjäl en kraftigt drogspeedad ung man efter att denne utan förvarning först skjutit deras kollega. Det visar sig att den unga mannen är son till en mycket högt uppsatt man inom den franska politiken och de två poliserna finner sig snart själva anklagade för tjänstefel.

De blir avstängda och deras enda chans att rentvå sig själva är att på egen hand ge sig huvudstupa rätt ner i Paris undre värld på jakt efter bevis på att den extremt kraftfulla nya drog som politikerns som var påverkad av.

Med andra ord en variation av ett handling som vi har sett många, många gånger förr. Här utan något som helst nytt tillfört mixen. Vi snackar klichéstapling på hög nivå av en regissör som stilmässigt siktar på Luc Besson à la Nikita, men bara mäktar med Luc Besson à la Transporter 3.

Cécile de France som spelar den kvinnliga huvudrollen är förvisso, som vanligt, utmärkt. Här i en roll där hon både utseendemässigt och temperamentsmässigt påminner om en Emmanuelle Béart från hennes glansdagar och det är ju en kvalitet som aldrig kan bli fel. Cécile de Frances motspelare går det dock att sätta stora frågetecken inför. Över hela linjen. Och Fred Testot som gör den manliga huvudrollen är direkt dålig.

Fransk film har stolta traditioner när det gäller polisfilm. Bortom varje tvivel innehåller element från flera av de teman som gjort den franska polisfilmen så intensiv och intressant, inte minst det om korruption inom de egna leden, men den här gången rör det sig om en synnerligen urblekt kopia. Nej, jag ska inte ta mer av vare sig din eller min tid i anspråk för den här filmen – det här är bortom varje tvivel en film att undvika.