Känslostarkt ämne i filmiskt trygga händer

I dag är det svensk biopremiär för det franska dramat I trygga händer (Pupille i original) från förra året. I den tar regissören Jeanne Herry ett brett och omsorgsfullt grepp kring ämnet adoption.

Med det följer känsloladdade ämnen som känslor av otillräcklighet inför föräldraskapet och ofrivillig barnlöshet. Det sistnämnda är något som jag har egen erfarenhet av vilket såklart bidrar till att den hör filmen berör mig djupt.

I trygga händer låter oss följa med genom processen från det att ett det oönskade barnet Theo föds på sjukhuset i Brest till det att han hamnar i titelns trygga händer.

Utan moraliska pekpinnar behandlas den juridiska processen, socialtjänstens arbete med att hitta ett lämpligt nytt hem för barnet och alla inblandades funderingar och farhågor.

I bland balanserar det hela lite farligt nära instruktionsfilmens domäner men tonträffen är så fin och äkta att det med lätthet vägs upp. Och de finfina skådespelarna (Sandrine Kiberlain, Gilles Lellouche och Elodie Bouchez med flera) gör sina rollfigurer till människor av kött och blod.

I trygga händer är inte det dramaturgiskt mest spännande du kan se på bio denna sensommar men en fin, lite melankolisk men också varm film som berör.

Manligheten i skrattspegeln i ojämn komedi

En episodfilm om ämnet otrohet, kan det vara någonting? Om vi pratar om filmen De otrogna (Les Infidèles i original) från 2012 är svaret både ja och nej. Det är nämligen en synnerligen ojämn historia. Jag tycker dock att de bra bitarna överväger de dåliga och skulle därmed säga att filmen som sedan två månader tillbaka finns utgiven på svensk dvd i alla fall får kategoriseras som sevärd.

Den inte alltid helt politiskt korrekta filmen skapade en del kontrovers på hemmaplan men blev också en av 2012 års största inhemska framgångar på bio i Frankrike. Internationellt har det dock inte gått lika bra för den och här i Sverige blev det direkt till dvd-premiär för den, ett och ett halvt år efter den franska premiären.

Ämnet är alltså otrohet, mer specifikt manlig otrohet, och det vrids och vänds på i åtta sinsemellan olika episoder. Angreppssättet och stämningsläget skiftar i de olika berättelserna. Det är ömsom komiskt, ömsom tragiskt. I bland lågmält och andra gånger absurdistiskt och högljutt. Allvar blandas med bitvis infantil komik. Det är som sagt ojämnt värre. Bäst fungerar filmen som regel i de mer allvarliga stunderna. Det är då den blir som mest intressant.

Det är inte bara kvalitén på dessa episoder som varierar utan även längden. Några är mer att se som korta sketcher mellan de längre berättelserna. De sex längre berättelserna är alla regisserade av olika, namnkunniga, regissörer. Här medverkar till exempel Michel Hazanavicius (The Artist), Fred Cavayé (Mea culpa och För henne) och Emmanuelle Bercot (Betties resa).

En röd tråd mellan de olika filmerna är att Jean Dujardin och Gilles Lellouche medverkar i nästan alla av dem. De har också tillsammans regisserat den sista episoden och varit högst delaktiga i manusskrivandet. Det var för övrigt Jean Dujardin som kom med den ursprungliga idén till filmen.

De otrogna blandar och ger. Ambitionen tycks ha varit att sätta ljuset på och driva med sådant som uppfattas som maskulint och manligt. Det lyckas man med i bland och det är ofta i de stunder då den satiren fungerar som filmen också gör det. När satiren inte fungerar blir det hela genast mycket mer problematiskt och eftersmaken besk. Ojämnt var ordet.

Hantverksskicklig och mycket fransk thriller

Den franske regissören Fred Cavayé gjorde fick något av ett internationellt genombrott med sin debutfilm Allt för henne (Pour elle) från 2008. Den biovisades i flera länder, även här i Sverige, och ledde till något så ovanligt som en alldeles utmärkt amerikansk nyinspelning (The Next Three Days med Russel Crowe i huvudrollen).

Hans andra långfilm  À bout portant från 2010 gjorde inte lika mycket väsen av sig trots att det är en lika bra film som Allt för henne. Hit till Sverige nådde den först två år efter premiären och den gick direkt till dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Fred Cavayés tredje långfilm Mea culpa gick här i Sverige samma öde till mötes som Point Blank, det vill säga direkt till dvd-hyllorna. Men den här gången gick det i alla fall lite snabbare för den att ta sig hit. Mea culpa hade franska biopremiär tidigare i år.

Mea culpa kan ses som den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi och den bjuder på mer av samma vara som  Allt för henne och Point Blank. Det är med andra ord en tät och tuff thriller med högt tempo och melankolisk underton. Filmen utspelas i sydfranska Toulon och i huvudrollerna ses Vincent Lindon och Gilles Lellouche, som spelade i huvudrollen i Allt för henne respektive Point Blank. De spelar de bästa vännerna Simon och Franck. För sex år sedan var de båda poliser men en tragisk händelse förändrar deras liv. Alkoholpåverkad är Simon med i en trafikolycka som berövar tre personer livet.

Simons tillvaro kraschar fullständigt. Han blir av med jobbet, döms till fängelse och hans äktenskap går i stöpet. När han släpps från fängelset är han mer eller mindre en bruten man, ständigt plågad av dåligt samvete över det som hänt. Vänskapen med Franck består dock och han får ett jobb på en väktarfirma. Sakta men säkert börjar han få ordning på sitt liv och kunna närma sig och bygga upp förtroendet hos sin 9-årige son Théo igen.

Då riskerar allt att rämna igen. Théo blir av en slump vittne till en uppgörelse i den undre världen är därmed ett jagat villebråd. Simon och Franck tar upp kampen mot en minst sagt hänsynslös fiende.

Det är definitivt si och så med trovärdigheten i Mea culpa, men underhållningsvärdet är det sannerligen inget fel på. Fred Cavayé är en av de just nu främsta företrädarna för denna typiskt franska actionthrillerundergenre som i Frankrike brukar benämnas polar. I bänder Fred Cavayé på trovärdigheten lite väl mycket, men överlag håller han sig enligt min mening ändå på rätt sida av gränsen för det överdrivna och löjeväckande. Och den avslutningen är, trots att den tangerar den där gränsen, en rejält svettig nagelbitare.

Det går undan och de skickligt iscensatta actionsekvenserna avlöser varandra. Precis som i Fred Cavayés två tidigare filmer är tiden en viktig faktor i berättelsen och rollfigurerna slåss mot klockan. Fotot och  klippningen håller hög klass och Vincent Lindon och Gilles Lellouche övertygar i sin roller, såväl i actionsekvenserna som i de mer dramatiska (jodå, det finns utrymme för sådana också i denna täta, knappt halvannan timme långa film).

En varning är dock på sin plats. Mea culpa är en bitvis riktigt våldsam film med en ofta väldigt mörk klangbotten.

Det hade ju kunnat bli så bra…

I samband med att hans förra film L’Assaut fick sin svenska premiär (direkt på dvd) jämförde jag den franske regissören Julien Leclercq med Paul Greengrass. Särskilt Paul Greengrasslik är dock inte hans senaste film Gibraltar, som för några veckor sedan fick svensk premiär (även den direkt till dvd) under sin internationella titel Border Informant. Om något så tanker jag snarast denna gång på Steven Soderbergh. Nu är jag långt ifrån säker på att Julien Leclercq själv har sett sig inspirerad av Steven Soderbergh men om han har det så är det, i motsats till den hyfsat lyckade Greengrass-parafrasen L’Assaut ,en inte särskilt vass kopia.

Border Informant (det är väl trots allt bäst att jag använder den titel som gäller här i Sverige) är överlag inte någon särskilt bra film. Vilket känns tråkigt av flera anledningar. Inte minst för att rollistan toppas av starka och intressanta namn som Gilles Lellouche, Tahar Rahim och Riccardo Scamarcio. Ingen av dem gör bort sig, Tahar Rahim är sin vana trogen till och med riktigt bra, men det fungerar ändå inte riktigt. Trots att det är, som det brukar heta, baserat på verkliga händelser.

Problemet ligger till stor del på regiplanet. Julien Leclercq får aldrig berättelsen att lyfta. Det är inget riktigt flyt i berättandet och trots verklighetsbakgrunden lyckas han inte få mig att känna mig engagerad i berättelsen. Border Informant inleds, som originaltiteln skvallrar om, i Gibraltar. Beläget på den Iberiska halvöns sydspets är Gibraltar en geografisk punkt flitigt använd av drogsmugglare för att få in sina produkter till Europa. Fransmannen Marc Duval (spelad av Gille Lellouche)  driver en bar i närheten av hamnområdet i Gibraltar. Baren står på ruinens brant och när en streberaktig fransk tulltjänsteman (spelad av Tahar Rahim) tar kontakt med Marc och ber honom att mot betalningen ge information om misstänkta smugglare som frekventerar baren tackar han efter viss tvekan ja. Trots att han är medveten om att det hela är potentiellt livsfarligt hör honom själv och hans familj.

Inledningsvis går allt bra. Duval kan information som leder till några uppmärksammade tillslag mot narkotikasmugglare och han blir snabbt en av tullmyndighetens främsta informationskällor. Men i takt med framgångarna växer hans tuppkam och han ger sig in i mer och mer våghalsiga operationer, allt för att kunna tjäna mer pengar. Snart är han en bricka i en typ av spel där han inte har en aning om vem som är vän och vem som är fiende.

Border Informant inleds nog så lovande men efter inte så lång stund börjar Julien Leclercq och manusförfattarna Abdel Raouf Dafri och Marc Fievét (mannen vars verklighetsbaserade bok filmen bygger på) att tappa greppet om berättelsen. Det blir helt enkelt rörigt av alla stickspår och vändningar i berättelsen och ganska snart känner i alla fall jag mig en aning förvirrad av det som sker. Den känslomässiga laddningen som vetskapen om att detta bygger på saker som verkligen inträffat borde ge infinner sig aldrig riktigt. Det är alldeles för komplicerat att hänga med i svängarna och vindlingarna i handlingen för att riktigt ha tid att riktigt känna något.

Julien Leclercq är dock hantverksskicklig nog för att förhindra att Border Informant bli något totalt haveri. Någonstans vill jag ändå hela tiden få reda på hur det till slut ska gå. Det drivet i berättelsen lyckas han trots allt piska fram. Men i mångt ock mycket är Border Informant tyvärr mest bara en lång rad av missade möjligheter och outnyttjad potential.

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Ett stycke fransk kriminalhistoria på tv i dagarna två

2014 får en bra start när det gäller franska filmer på SVT. Först ut är nämligen Jean-François Richets påkostade och ambitiösa fyratimmarsfilm Public Enemy no 1 om den franske gangstern Jacques Mesrine.

Precis som när den biovisades i Frankrike 2008 kommer den även på SVT att visas i två delar. Den första, som heter L’Instinct du mort i original, visas i kväll och den andra, L’Ennemi public n^o 1, visas i morgon. I bägge fallen är det 21:45 på SVT2 som gäller.

Jacques Mesrine var och är kanske inte så känd här på våra breddgrader men för en fransman var han något av vad Clark Olofsson är för en svensk, en karismatisk brottsling med stark medial genomslagskraft.

Jacques Mesrine fick också lite grand som bankrånaren John Dillinger i 30-talets USA visst folkligt stöd.  Han gick bland annat under namnet Frankrikes Robin Hood och hans spektakulära rymningar och sätt att gäcka polisen gjorde honom till någon sorts popfigur inte helt utan sympatier från folket. Den våldsamma död han mötte i rusningstrafiken vid Porte de Clignancourt i Paris november 1979 har också lett till polemik ända in till våra dagar.

Hans avtryck i den franska populärkulturen har också varit betydande. Det har bland annat gjorts flera filmatiseringar och dramatiseringar om honom och hans gärningar tidigare men ingen med lika brett anslag som Jean-François Richets film.

Den gör förvisso inget anspråk på att ge en helt och hållet sann bild av vad som verkligen skedde, tvärtom så inleds den med en textskylt som understryker att det egentligen inte finns någon enda sann version av något utan att alla har sin bild, men jag får intrycket av att man trots allt har försökt att vara så noga som möjligt med detaljer och återskapande av miljöer.

Det är också en synnerligen snygg och hantverksskickligt berättad film. Vincent Cassel kändes redan på förhand som det perfekta valet att göra rollen som Jacques Mesrine och han gör sannerligen ingen besviken. Han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2009 som belöning för prestationen.

I Vincent Cassels tolkning blir Jacques Mesrine den å ena sidan karismatiska och medryckande och å andra sidan labila och sociopatiska krutdurk till person som han förmodligen också var. Vincent Cassel är också filmens motor. Men med namn som Gérard Depardieu, Cécile de France, Gilles Lellouche, Mathieu Amalric och Ludivine Sagnier i rollistan är det klart att det även i övrigt är en välagerad film.

Det säger sig med tanke på ämnet självt att det är en brutal och våldsam film det handlar om men den utmärker sig  inte i det avseendet. Det har utan tvekan gjorts liknande filmer som är betydligt mer våldsamma.

Jean-François Richet har gjort en spännande, fängslande och intressant film som utan tvekan hade kunnat visats som helaftonsfilm i stället för i två delar. Så effektivt berättad är den att de fyra timmarna om inte flyger förbi så i alla fall flyter på utan att det känns som så långt.

Det är en händelsedriven film som med några få undantag berättas i kronologisk ordning och om det finns något att vara kritisk över så är det i så fall att den ibland är en aning klichétyngd och att den är tunn när det gäller förklaringar till varför Jacques Mesrine agerade som han gjorde och vad det var som så att säga skapade gangstern.

Den är också lite slarvig när det gäller att sätta in skeendet i sin politiska och samhälleliga kontext. Jean-François Richet verkar helt enkelt mest fascinerad av Mesrines gärningar och spektakulära livsöde. Här saknar jag lite av det djup och den analys som exempelvis Olivier Assayas ägnade sig åt i sin jämförbara tv-film Carlos som handlar om den med Jacques Mesrine samtida terroristen som gick under namnet Schakalen.

Med den typen av bakgrund och analys i berättelsen hade Public Enemy no 1 kunnat bli närmast mästerlig. Nu är det ”bara” en riktigt bra gangsterrulle. Men det är ju naturligtvis inte fy skam det heller.

 

Klassiker i mellanmjölkversion

Jag glömde bort att skriva om den i samband med att den släpptes på svensk dvd i början av april månad i år men nu tänkte jag ta och rätta till det misstaget. Fast det är klart, en anledning till att jag tappade bort att skriva om den kan så klart ha varit att jag inte tyckte så mycket om den.

Hursomhelst har jag ju ändå som målsättning att skriva om alla frankofona filmer (eller i alla fall så många som möjligt av dem) som på ett eller annat sätt får kommersiell distribution här i Sverige så här kommer mina tankar om kostymdramat Therese D (Thérèse Desqueyroux i original) från i fjol.

Det är en filmatisering av den nobelprisbelönade franske författaren François Mauriacs klassiska roman Thérèse Desqueyroux från 1927. I korta ordalag är det berättelsen om Thérèse, en modern och fritänkande kvinna i det sena 20-talets landsbygdsfrankrike som gifter sig med rikemanssonen Bernard Desqueyroux.

Livet på det gigantiska familjegodset blir dock inte alls som Thérèse tänkt sig. Hon känner sig fängslad av den inrutade tillvaron och plågas av makens bristande förmåga att underhålla henne på ett intellektuellt plan. Det gör att hon alltmer drömmer om ett annat liv någon annanstans och hennes längtan bort får konsekvenser.

Therese D blev den franske regiveteranen Claude Millers sista film, han avled i början av april förra året och filmen valdes ut som avslutningsfilm vid förra årets Cannesfestival. Det är inte utan jag hade önskat Claude Miller en finare sorti för som jag redan har skrivit så tyckte jag inte särskilt mycket om filmen.

Det är inte så att jag tyckte illa om den heller, den bara lämnade mig ganska likgiltig. Det är en sval och ganska distanserad version av Muriacs klassiska berättelse som inte riktigt lyckas få mig att engagera mig i någon av rollfigurerna. Rent hantverksmässigt är det absolut en helt okej film, men egentligen inte mer.

Fotot, klippningen, kläderna och scenografin, alla dessa beståndsdelar fungerar men levererar heller inte i något avseende något extra. Det allra största problemet med filmen är i mina ögon rollbesättningen, framförallt när det gäller de två huvudrollerna. Jag har absolut inget principiellt emot vare sig Audrey Tautou eller Gilles Lellouche, tvärtom faktiskt, men här fungerar de inte alls. Vare sig var för sig eller tillsammans.

Jag vet inte vad det är med Audrey Tautou men visst känns det som hon ganska ofta hamnar i roller som hon inte riktigt passar i? Det började med den katastrofala felcastingen av henne som Sophie Neveu i filmtiseringen av Da Vinci-koden och sedan har det hänt lite för många gånger att hon hamnat snett i sina val av roller. Dålig smak eller dåliga rådgivare? Det går det bara att spekulera i.

I rättvisans namn vill jag dock påpeka att jag tycker att hon under samma tidsperiod också har gjort några riktigt fina rollprestationer också. Inte minst den som Coco Chanel i Anne Fontaines Coco – Livet före Chanel (Coco avant Chanel) från 2009.  Men det är väl det som gör att det känns så tråkigt att se henne kämpa med (ytterligare) en roll som inte riktigt passar henne, vetskapen om hur bra hon kan vara och är när det stämmer.

Therese D är verkligen en film som man både kan ha och mista. Det är naturligtvis bara min åsikt. Någonstans är mitt grundtips egentligen alltid att man ska se så många filmer som möjligt för att själv göra sig en uppfattning om filmerna i fråga. Men det är klart, det finns massor av filmer som jag skulle rekommendera dig att se före den här.

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.

Fullt ös i ”ny” fransk actionfilm

Hans Allt för henne (Pour elle) från 2008 blev en stor framgång och gjordes dessutom i en utmärkt (kors i taket) amerikansk version, regisserad av Mike ”Crash” Haggis, under namnet The Next Three Days häromåret.

Därför känns det lite märkligt att den franske regissören Fred Cavayés senaste film, jag använder medvetet inte ordet nya eftersom det är två år sedan den gick upp hemma i Frankrike, A bout portant aldrig fick svensk biopremiär. I morgon släpps den dock sent omsider på svensk dvd, under den internationella titeln Point Blank.

Extra märkligt känns det för att Point Blank är en i många stycken lika bra film som Allt för henne. Men det är ju som jag har varit inne på tidigare inte alltid så lätt att förstå sig på den svenska biobranschen. Hursomhelst är det bra att den till slut får svensk distribution, låt vara bara på dvd.

Point Blank är en tät, tempostark och tuff thriller. Den är bara 80 minuter lång och Fred Cavayé trycker gasen i botten från första bildrutan. Här handlar det inte om att långsamt bygga upp något utan vi kastas rakt in i stormens öga. Filmen inleds med att en skadad man jagas av två andra män. Som åskådare har vi ingen aning varför eller vilka de är. Den skadade mannen lyckas undkomma sina förföljare men inte förrän han har blivit påkörd av en motorcyklist.

Mannen hamnar på sjukhus och där fortsätter attackerna mot hans liv. En manlig undersköterskestudent, som vi nyss har fått reda på har en höggravid fru, lyckas avstyra mordförsöket på den skadade mannen, men finner sig snart i en veritabel mardröm. Mördarna ser nämligen inte med särskild blida ögon på att han lagt sig i deras affärer och kidnappar hans fru. De lovar att inte skada henne mot att han lyckas ta den skadade mannen ut från sjukhuset och levererar honom till dem.

Naturligtvis går allt inte enligt planerna. Den skadade mannen, som visar sig vara en förhärdad och efterlyst brottsling, har inga som helst planer på att ge sig så lätt. Dock står det snart klart för de båda att de ligger ännu sämre till än vad de inledningsvis trodde och att deras enda chans att klara sig levande ur det hela är att samarbeta.

Point Blank bjuder på några rejält svettiga actionscener, bland annat en spektakulär jakt ner genom folkvimlet i den parisiska metron och det finns ytterst få lugna stunder för att kunna hämta andan under de 80 minuterna. Kanske hade den vunnit på några minuters längre speltid och just några fler lugna stunder, men jag gillar verkligen ambitionen att aldrig stå still.

Manuset är kanske inte lika väl utmejslat och smart som i Allt för henne och den emotionella kärnan är heller inte lika stark, men i ren action mätt står sig Point Blank starkare. Och något jag verkligen gillar med både Allt för henne och Point Blank är att de håller sig tämligen trovärdiga och realistiska i actionscenerna. Visst, vi pratar inte dokumentär här, men Fred Cavayé håller det hela i ett starkt grepp så att det aldrig spårar ur, vilket det ju har en tendens att förr eller senare göra i de flesta actionrullar av den här typen.

Point Blank är inget actionmästerverk à la Bourne-filmerna men med sitt höga underhållningsvärde och sin hantverksskicklighet höjer den sig väl över genomsnittet. En typisk stark trea om jag skulle tvingas sätta betyg på den. Riktigt bra bruksaction helt enkelt. Att så duktiga skådespelare som Gilles Lellouche och Roschdy Zem gör huvudrollerna förvärrar inte direkt situationen heller. Håll hårt i chipsskålen för det blir åka av.