RSS Flöde

Etikettarkiv: Clotilde Hesme

Omar Sy glänser som gentlemannatjuv i nya franska succéserien Lupin

I början av förra året gjorde den franska Netflixserien Ödets lågor (Le Bazar de la charité) stor succé. Ett år senare upprepar en annan fransk Netflixserie bedriften. Den här gången handlar det dock inte om Belle Epoque-miljöer utan nutid. Men det kunde mycket väl ha gjort det.

Lupin, som det handlar om, är nämligen en modernisering av en mycket populär serie böcker som började publiceras och utspelas under just den tiden: Maurice Leblancs svit om gentlemannatjuven Arsène Lupin.

Genom åren har Leblancs berättelser filmatiserats, dramatiserats och blivit till tv-serier och animerade filmer och tidningar. Den senast filmversionen, som kort och gott heter Arsène Lupin, är ungefär femton år gammal och den har jag skrivit om här på BleuBlancRouge.

Den nu aktuella versionen Lupin är alltså en modernisering av Leblancs berättelser och utspelas i ett nutida Paris. I centrum för berättelsen står Assane Diop som livnär sig som tjuv, djupt inspirerad av böckerna om Arsène Lupin som hans far gav honom när han var ung.

Särskilt den allra första boken, som var det sista hans far gav honom innan han oskyldigt dömd för att ha stulit ett mycket värdefullt halsband från den familj som han jobbade hos och sedan tagit sitt liv i fängelset, är mycket viktig för honom.

När halsbandet, som länge efter fadern ska ha stulit det varit försvunnet, plötsligt dyker upp i Assanes liv igen genom att det ska auktioneras ut på Louvren ser han sin möjlighet att göra det han drömt om så länge: att hämnas på den rika och mäktiga familjen som låg bakom anklagelserna mot fadern. Återigen inspirerad av Arsène Lupin sätter han sin snillrika plan i rullning.

George Kay och François Uzan som skapat serien och tillsammans skrivit manuset har trots den moderna skruden samtidigt behållit mycket av känslan från den litterära förlagan och tidigare filmatiseringar av den. Tonen är möjligtvis lite hårdare men i mångt och mycket har anrättningen alltjämt mycket av klassiskt matinéäventyr över sig kryddat med en nypa Mission Impossible eller två. Allt serverat med gott humör och ett leende i mungipan.

Det stora genidraget i sammanhanget är att ge Omar Sy huvudrollen. Med sedvanligt oemotståndlig charm och fin komisk timing är han perfekt i rollen som en modern inkarnation av den klassiska gentlemannatjuven. Och med starka namn som Clotilde Hesme och Ludivine Sagnier i andra viktiga roller så är mycket av jobbet på väg mot succé gjort.

Det som just nu finns tillgängligt är fem avsnitt av planerat tio. Än så länge finns inget officiellt besked om att det verkligen blir fem avsnitt till, men med tanke på att det hela presenteras dom Lupin del 1 och att succén redan är ett faktum är nog frågan snarare när och inte om fler avsnitt presenteras.

Jag hör till dem som längtar och tänker att de där avsnitten inte kan dyka upp snabbt nog. Inte för att Lupin skulle vara något världsomvälvande eller omistligt, men för att den bjuder på stor och godmodig underhållning för stunden och trivsamma timmar i tv-soffan och det går det ju inte att få för mycket av.

Suverän retrokänsla men bitvis banalt manus i kvällens franska film på SVT

Les liens du sang

Av affischen ovan vore det lätt att tro att filmen Les liens du sang, eller Rivalerna som den fått heta när SVT2 visar den i kväll med start 22.45, är en tämligen typisk actionfilm med retrokänsla. Det där med retrokänslan stämmer förvisso men någon traditionell actionfilm är det definitivt inte. Regissören Jacques Maillots film från 2008 är nämligen mer av ett sorts familjedrama med inslag av actionelement. Den utspelas i det sena 70-talets Lyon och handlingen kretsar kring två bröder på olika sidor av lagen. Den äldre brodern Gabriel (spelad av François Cluzet) är just på väg att släppas efter att suttit i fängelse efter att ha skjutit en annan kriminell till döds, medan den yngre brodern François (spelad av Guillaume Canet) har valt en annan väg i livet och jobbar som polis. Även om François vill brodern allt väl och önskar att han ska få ordning på sitt liv inser han att han samtidigt måste hålla ett öga på honom å arbetets vägnar. För att hjälpa Gabriel låter François honom bo i sin lägenhet i väntan på att han ska finna ett jobb och hitta något eget. Men det är inte särskilt lätt för en förhärdad brottsling att återanpassa sig till samhället utanför fängelsemurarna och spänningarna mellan Gabriel och François blir bara fler och fler. Trots att de är bröder så är de samtidigt varandras motståndare.

Rivalerna är en med tanke på ämnet förhållandevis stillsam och karaktärsdriven film. Jacques Maillots främsta fokus i berättelsen ligger på att skildra förhållandet, rivaliteten och samspelet mellan bröderna och hur de övriga familjemedlemmarna hanterar det hela. Han lägger också väldigt mycket krut på återskapandet av 70-talsmiljöerna och de är onekligen omsorgsfullt och detaljrikt skildrade. Det är kanske också i just stämningarna och den stora autenticiteten i retrokänslan som är den filmens allra största styrka. Själva berättelsen har vi sett förr i liknande utföranden och den tangerar emellanåt det banala. Men med så duktiga skådespelare som François Cluzet och Guillaume Canet i huvudrollerna och Clotilde Hesme och Carole Franck i några av birollerna blir det naturlitvis aldrig ointressant. Men allra mest förtjust är jag som den stora entusiast av 70-talets filmestetik, framförallt den som den så kallade New Hollywood-filmen stod för, i hur väl och kärleksfullt Jacques Maillot försökt efterlikna den i sitt berättande.

Les Liens du sang fick aldrig premiär på vare sig bio eller dvd i Sverige. Det återstår att se om Blood Ties, Guillaume Canets årsfärska amerikanska nyinspelning av den får det. Än så länge har den bara fått begränsad kommersiell premiär, i Frankrike har den till exempel premiär först i nästa vecka, men den visades på de stora filmfestivalerna i Cannes och Toronto. Där blev dock mottagandet långtifrån himlastormande.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!

Allt är inte vad det ser ut att vara, men kan vara bra ändå…

För en tid sedan ondgjorde sig en bekant över att så många franska filmer ges titlar som innehåller orden fransk, franska eller någon variation därav när de ska lanseras på bio i Sverige. Först blev jag lite förvånad över detta utfall. Min känsla var att detta var mycket vanligare förr och att de svenska distributörerna faktiskt har skärpt sig när det gäller den typen av bondfångeri.

Sedan tänkte jag efter – och insåg att han inte alls var fel ute. Jag hade nog helt enkelt blivit för avtrubbad när det gäller långsökta och konstruerade svenska översättningar. I själva verket är det kanske värre än någonsin just nu.

För att ta ett högaktuellt exempel. Nu i helgen har det utmärkta franska dramat Angèle et Tony premiär på svenska biograferna. Den visades under årets filmfestival i Göteborg och efter att ha sett den hamnade jag i samspråk med en representant för en mindre svensk filmdistributör. Hon berättade att hennes bolag hade fått ett erbjudande om att köpa in filmen, men att de tvekade. Inte för att filmen var dålig utan för att de inte riktigt visste hur de skulle sälja in den. Uppenbarligen blev deras beslut att passa på erbjudandet.

När filmen nu till slut trots allt dyker upp på den svenska biorepertoaren är det en annan distributör som ligger bakom lanseringen. Denna distributör hittade sitt sätt att sälja in den: med hjälp av den förhoppningsvis vinnande svenska titeln Kärlek i Normandie. Det finns förvisso belägg för titeln i berättelsen. Det är en sorts kärlekshistoria och den utspelas i Normandie.

Det är med andra ord inte ett lågvattenmärke som när Le fils de l’épicier lanserades som En lanthandel i Provence trots att den vare sig är inspelad i eller utspelas i Provence! Men jag menar ändå att Kärlek i Normandie är en grovt missvisande titel som sänder tankarna till en typ av film som det definitivt inte är. Möjligtvis är det jag som har fördomar och förutfattade meningar, men jag tror att det är stor risk för att många som går och ser filmen kommer att bli besvikna bara för att titeln indikerar att det är en helt annan sorts film.

Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut att du ska ta chansen att se den här filmen om du för möjlighet att göra det, se bara till att du inte förväntar dig en lika turistiskt tillrättalagd film som titeln indikerar. Angèle et Tony (som en ren markering väljer jag att använda originaltiteln) är nämligen ett avskalat och till tonen närmast brittiskt socialrealistiskt drama.

Långfilmsdebuterande regissören Alix Delaporte, som också har skrivit filmens manus, gör det inte alldeles lätt för åskådaren. Dialogen är synnerligen sparsmakad och vi ges nästan ingen bakgrundsinformation om vad karaktärerna har varit med om tidigare. Det gör att det inte alltid är alldeles lätt att förstå varför de agerar som de gör, vilket skapar en dubbelbottnad känsla av samtidigt fascination och förvirring.

Det säger sig självt att en film av den här typen, med nästan dokumentär approach, ställer stora krav på skådespelarna. Ansvaret för att bära berättelsen och föra den framåt ligger på deras axlar. Som tur är klarar de av den utmaningen. Med bravur dessutom. Clotilde Hesme är smått briljant i sitt porträtt av den nerviga och självdestruktiva kvinnan Angèle på väg att få rätsida på sitt liv och Grégory Gadebois är föredömligt nedtonad i sin roll som fiskaren Tony.

Rent handlingsmässigt är det okomplicerat. Det handlar om en ung kvinna som efter ha avtjänat ett fängelsestraff beger sig till en vindpinad och karg fiskeby vid den normandiska kusten. Där träffar hon Tony, en man som kommer från en släkt som livnärt sig på fiske sedan generationer tillbaka.

Trots att de egentligen är varandras motsatser tyr de sig till varandra. Men det är ingen himlastormande kärleksaffär det rör sig om. Även Tony har fått sina törnar av livet och de är bägge två märkta av vad de varit med om. Angèle har dessutom en liten son i byn och försöker stegvis att närma sig honom och vinna hans tillit.

Angèle et Tony är en på ytan mycket kärv film, men under den där ytan bubblar det av starka känslor. Den karga ytan förstärks av att fotot är mer betraktande än skildrande och nästan helt dränerat på färg. Det finns en del frågetecken som kanske hade mått bra av att rätas ut, här rör det sig om något så ovanligt som en film som faktiskt känns aningen för kort (den är bara 80 minuter lång). Men samtidigt gillar jag det anspråkslösa formatet, det naturalistiska angreppssättet och att den inte skriver åskådaren på näsan.