Visuellt överdåd när musketörerna äntligen pratar franska igen

Alexandre Dumas den äldres klassiska äventyrsroman De tre musketörerna från 1844 är en av världens mest filmatiserade böcker. Det var dock ett tag sedan det gjordes en franskspråkig version för vita duken men nu är det dags igen.

Den presenteras i två delar och den första, som fått titeln De tre musketörerna: D’Artagnan (Les Trois Mousquetaires; D’Artagnan i original), hade svensk biopremiär förra helgen. Den andra delen som fått undertiteln Milady är planerad att få biopremiär i december.

Regissören bakom de två filmerna, som spelades in samtidigt, är Martin Bourboulon som redan i sin förra film Eiffel visade sig vara utmärkt på att göra periodfilm. Nu gör han det igen, för om det är något område som De tre musketörerna: D’Artagnan excellerar på så är det just i återskapande av de tidstypiska miljöerna.

Scenografin, kostymerna och även exteriörerna (som är inspelade i några av Frankrikes talrika välbevarade medeltida miljöer) är fantastiska och Nicolas Bolducs utmärkta fotografi ser till att fånga det.

Martin Bourboulons version av De tre musketörerna levererar det man kan förvänta sig av en sådan. Det vill säga äventyr, ädelmod, ränksmidande och naturligtvis svärdfäktande en masse, men den är också jämförelsevis nedtonad.

Utan att för den skull tumma på underhållningsvärdet tycks Bourboulon har siktat på en mer realistisk känsla. Här finns inte de där genomkoreograferade svärdduellerna med glimten i ögat som man kommit att förknippa med den typ av matinéäventyr av klassiskt snitt som man ändå får räkna den här filmen till.

Även agerandet är återhållet, vilket jag tycker är till en fördel jämfört med flera av de tidigare versionerna. Framförallt uppskattar jag att Bourboulon instruerat Eric Ruf till ett synnerligen nedtonat porträtt av berättelsens beryktade ärkeskurk kardinal Richelieu. Det är en roll i vilken många duktiga skådespelare tidigare fallit ner i överspelsgropen, vilket gjort kardinalen till en elak stereotyp än en intressant rollfigur.

Inte för att Bourboulon på något sätt skulle ha borrat sig särskilt mer på djupet kring vad som driver rollfiguren men jag tycker ändå att hans sätt att skildra kardinalen tillfogar någon sorts ytterligare komplexitet.

När vi ända är inne på området skådespelandet så håller det överlag god kvalitet. Underligt vore annat med tanke på att rollistan är fylld av kända namn. Vincent Cassel, Pio Mamaï och Romain Duris spelar de de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis och rollen som D’Artagnan görs av François Civil.

Eva Green har synbart väldigt roligt i rollen som filmens mest färgstarka skurk Milady och Lous Garrel och Vicky Krieps briljerar som kungaparet. Och sist men inte minst ska såklart också Lyna Khoudri som spelar D’Artagnans kärleksintresse Constance nämnas.

Jag får nog återkomma med mitt slutgiltiga betyg när den andra filmen haft premiär och jag kunnat se den, men intrycket efter att ha sett den första är att De tre musketörerna i Martin Bourboulons version är underhållande, fartfylld och bjuder på god matinéunderhållning för stunden, men kanske inte så mycket mer än så.

Men att i motsats till exempelvis den kända amerikanska nittiotalsvarianten med Kiefer Sutherland, Charlie Sheen och Oliver Platt som musketörerna bara att få höra alla prata franska är en lättnad och njutning.

En ljummen kejsare av Paris

Eugène-François Vidocq har i Frankrike ett eftermäle av närmast mytisk karaktär. Under sin livstid som spände mellan juli 1775 till maj 1857 hann han med upplevelser nog för flera levnadstider.

Han var förbrytaren som som först gjorde sig känd som mästerutbrytare efter ett antal lyckade flyktförsök från fängelser för att sedan i Paris en tid under Napoleon Bonapartes kejsardöme  först bli en viktig samarbetspartner till den lokala ordningsmakten för att så småningom chef för densamma och efter det grunda en detektivbyrå.

Vidocqs spännande levnadsöde fängslade redan hans samtid, det sägs att Victor Hugo inspirerades av det när det gäller tre av de ledande figurerna i paradverket Samhällets olycksbarn (Les Miserables) från 1862, och hans eftermäle har som sagt bara växt i styrka.

Vilket märks inte minst i populärkulturen. Närmast otaliga är de skildringar av hans liv som getts ut i form av böcker, seriealbum, tv-serier och filmer. Senast i raden när det gäller filmer är Kejsaren av Paris (L’empereur de Paris) som släpptes hemma i Frankrike i december i fjol och nu elva månader får svensk svenska premiär direkt till dvd.

Den är regisserad av Jean-François Richet och Vidocq gestaltas denna gång av Vincent Cassel. Dessa två firade stora triumfer tillsammans när de i Public Enemy no 1 (L’instinct du mort och L’ennemi public no 1 i original) skildrade den franske gangstern Jacques Mesrines liv. Här är dock resultatet tyvärr inte riktigt lika lyckat.

För även om ambitionsnivån är hög och budgeten med franska mått mätt mycket väl tilltagen i Kejsaren av Paris lyckas den inte riktigt gripa tag på något djupare plan.

Richets mål var att göra den mest realistiska skildringen av Vidocqs liv hittills och det märks att han lagt ner mycket tid på detaljerna. Skildringen av ett Paris under uppbyggnad och strax innan baron Haussmann startade sitt enorma renoveringsprogram som gav staden dess moderna form är imponerande. Men under ytan ekar det emellanåt lite tomt.

Det är som att man fokuserat för mycket på att skildra saker och ting så verklighetstroget som möjligt och i processen glömt bort att arbeta med karaktärsstudierna och psykologin bakom varför de agerar som de gör. Vilket ger Kejsaren av Paris en känsla av ett ytligt bländverk. Till och med den normalt sett så eldige och intensive Vincent Cassel känns återhållen och vilset nedtonad i sin gestaltning.

Men en fängslade livshistoria är det ju och det tillsammans med de tekniska kvaliteterna gör Kejsaren av Paris till en klart sevärd film, även om de missade möjligheterna att göra något så mycket bättre än så gnager.

Ett stycke fransk kriminalhistoria på tv i dagarna två

2014 får en bra start när det gäller franska filmer på SVT. Först ut är nämligen Jean-François Richets påkostade och ambitiösa fyratimmarsfilm Public Enemy no 1 om den franske gangstern Jacques Mesrine.

Precis som när den biovisades i Frankrike 2008 kommer den även på SVT att visas i två delar. Den första, som heter L’Instinct du mort i original, visas i kväll och den andra, L’Ennemi public n^o 1, visas i morgon. I bägge fallen är det 21:45 på SVT2 som gäller.

Jacques Mesrine var och är kanske inte så känd här på våra breddgrader men för en fransman var han något av vad Clark Olofsson är för en svensk, en karismatisk brottsling med stark medial genomslagskraft.

Jacques Mesrine fick också lite grand som bankrånaren John Dillinger i 30-talets USA visst folkligt stöd.  Han gick bland annat under namnet Frankrikes Robin Hood och hans spektakulära rymningar och sätt att gäcka polisen gjorde honom till någon sorts popfigur inte helt utan sympatier från folket. Den våldsamma död han mötte i rusningstrafiken vid Porte de Clignancourt i Paris november 1979 har också lett till polemik ända in till våra dagar.

Hans avtryck i den franska populärkulturen har också varit betydande. Det har bland annat gjorts flera filmatiseringar och dramatiseringar om honom och hans gärningar tidigare men ingen med lika brett anslag som Jean-François Richets film.

Den gör förvisso inget anspråk på att ge en helt och hållet sann bild av vad som verkligen skedde, tvärtom så inleds den med en textskylt som understryker att det egentligen inte finns någon enda sann version av något utan att alla har sin bild, men jag får intrycket av att man trots allt har försökt att vara så noga som möjligt med detaljer och återskapande av miljöer.

Det är också en synnerligen snygg och hantverksskickligt berättad film. Vincent Cassel kändes redan på förhand som det perfekta valet att göra rollen som Jacques Mesrine och han gör sannerligen ingen besviken. Han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2009 som belöning för prestationen.

I Vincent Cassels tolkning blir Jacques Mesrine den å ena sidan karismatiska och medryckande och å andra sidan labila och sociopatiska krutdurk till person som han förmodligen också var. Vincent Cassel är också filmens motor. Men med namn som Gérard Depardieu, Cécile de France, Gilles Lellouche, Mathieu Amalric och Ludivine Sagnier i rollistan är det klart att det även i övrigt är en välagerad film.

Det säger sig med tanke på ämnet självt att det är en brutal och våldsam film det handlar om men den utmärker sig  inte i det avseendet. Det har utan tvekan gjorts liknande filmer som är betydligt mer våldsamma.

Jean-François Richet har gjort en spännande, fängslande och intressant film som utan tvekan hade kunnat visats som helaftonsfilm i stället för i två delar. Så effektivt berättad är den att de fyra timmarna om inte flyger förbi så i alla fall flyter på utan att det känns som så långt.

Det är en händelsedriven film som med några få undantag berättas i kronologisk ordning och om det finns något att vara kritisk över så är det i så fall att den ibland är en aning klichétyngd och att den är tunn när det gäller förklaringar till varför Jacques Mesrine agerade som han gjorde och vad det var som så att säga skapade gangstern.

Den är också lite slarvig när det gäller att sätta in skeendet i sin politiska och samhälleliga kontext. Jean-François Richet verkar helt enkelt mest fascinerad av Mesrines gärningar och spektakulära livsöde. Här saknar jag lite av det djup och den analys som exempelvis Olivier Assayas ägnade sig åt i sin jämförbara tv-film Carlos som handlar om den med Jacques Mesrine samtida terroristen som gick under namnet Schakalen.

Med den typen av bakgrund och analys i berättelsen hade Public Enemy no 1 kunnat bli närmast mästerlig. Nu är det ”bara” en riktigt bra gangsterrulle. Men det är ju naturligtvis inte fy skam det heller.

 

Jusqu’ici tout va bien

De senaste veckorna har jag på förekommen anledning ondgjort mig över svenska titlar på franska filmer. Här kommer något att balansera upp det hela med. Det finns trots allt goda exempel också. Som en av mina absoluta favoriter bland franska filmer, Mathieu Kassovitz alltjämt brännande aktuella La Haine från 1995.

Den fick den i mitt tycke briljanta svenska titeln Medan vi faller, en titel som ju faktiskt egentligen är bättre än originaltiteln. Ett stort kors i taket på det! Tyvärr så har det svenska bolag som nu i veckan släppte den mästerliga filmen i en nyutgåva av någon anledning valt att göra det under den amerikanska titeln Hate. Både underligt och korkat om du frågar mig. Men det viktigaste är dock intakt: själva filmen är densamma och det gläder mig enormt att den åter görs mer tillgänglig för alla som är intresserade av riktigt bra film i vårt avlånga land.

Medan vi faller, jag envisas med att använda den titeln eftersom jag tycker att det är den bästa, blev med rätta flerfaldigt prisbelönad. I prisskåpet återfinns bland annat regipriset i Cannes 1995 och en César för både bästa film och bästa klippning. Men hyllandet var inte unisont.

Medan vi faller skapade en hel del kontroverser på hemmaplan. Inte minst polismyndigheten protesterade vilt mot hur den skildrade påstådd polisbrutalitet. Vid en visning som den dåvarande premiärministern Alain Juppé (som tillsammans med bland annat president Jacques Chirac faktiskt var positivt inställd till filmen) ordnade för ministerkollegor och tjänstemän ska de närvarande poliserna ha vänt ryggen mot duken som en protest.

En annan kontrovers uppstod när den dåvarande inrikesministern Jean-Louis Debré drog några av de starkt konfrontatoriska raplåtar som fanns med på soundtracket inför rätta.

En annan politiker om inte direkt finns med bland filmens anhängare om man säger så är president Nicolas Sarkozy. När filmen återigen, i samband med de upplopp som 2005 startade utanför Paris och sedan spreds över Frankrike, hamnade i blickfånget uppstod en hetsig debatt kring den mellan Mathieu Kassovitz och Nicolas Sarkozy som då var inrikesminister.

Att Medan vi faller dök upp som ett slagträ i debatten kring upploppen var självklart. Den inspirerades trots allt av en liknande händelse som den som var den utlösande faktorn till upploppen 2005. Det var som om att inget hänt och tio år efter sin premiär var den bild av den enorma klyftan mellan invånarna i förortsbetongen och ordningsmakten i synnerhet och etablissemanget i allmänhet som filmen gav alltjämt lika på pricken.

Trots att vi som tur är inte har sett några prov på liknande upprorsscener sedan dess har den där klyftan absolut inte blivit mindre, vilket gör Medan vi faller till en synnerligen viktig och angelägen film även i dag.

Även bortsett från den politiska sprängkraften är det en på alla sätt anmärkningsvärd film. Med i sammanhanget nästan obefintliga ekonomiska resurser lyckas Mathieu Kassovitz uträtta storverk. Med tydlig inspiration från etablerade amerikanska filmskapare som Martin Scorsese och Spike Lee och den i början av 90-talet synnerligen blomstrande amerikanska indiependentfilmen, men också med en tydlig personlig och fransk touch skapade han (lite som en en sentida arvtagare till nya vågen-gänget) en visuellt och innehållsmässigt absolut hänförande och intensiv film.

Den spelades in i färg men mer eller mindre redan från början visste Mathieu Kassovitz att han ville att den skulle lanseras i svartvitt. Ett bra val. Det expressiva svartvita fotot är en perfekt inramning till det filmen berättar och jag har svårt att tänka mig den som något annat än i svartvitt.

Skådespelandet är nervigt, naket och med en suverän känsla av autenticitet. En starkt bidragande anledning till det är att Kassovitz använde sig av antingen nästan helt oprövade kort eller rena amatörer i de flesta av rollerna.

Trion Vincent Cassel, Saïd Taghmaoui (som skrev manuset tillsammans med Kassovitz) och Hubert Koundé är inget annat än fantastiska i huvudrollerna som vännerna Vinz, Saïd och Hubert. De bor alla i ett sliten förort utanför Paris och representerar tre av de största etniska minoriteterna i Frankrike.

Vi får följa dem under ett intensivt dygn just efter att våldsamma upplopp utlösts av att en annan av invånarna i deras område har skadats svårt i sammanstötningar med polisen. Stämningen i området är spänd till bristningsgränsen. Ett rykte om att en av poliserna tappade sitt skarpladdade vapen under upploppet florerar och det visar sig att Vinz har hittat det.

Han leker med tanken på att använda det för att som en hämnd om den svårt skadade vännen inte skulle överleva skjuta en polis. Hubert som är emot våld försöker få Vinz på andra tankar men för varje timme som går drivs situationen allt närmare sin spets och det dygn under vilket vi får följa de tre vännerna ser ut att bli avgörande för deras framtid.

Medan vi faller är en av de bästa urbana ungdomsskildringar jag någonsin har sett, men att se den som enbart ungdomsskildring är orättvist. Det är en svidande vidräkning över hur det på många sätt klassmässigt strikt segregerade franska samhället fungerar, eller snarare inte fungerar. Bilden av hur ungdomarna i de många liknande områdena i förortsbetongen på grund av alienationen och skyhög arbetslöshet drivs mot kriminalitet och misstro mot makthavare och ordningsmakt är rå, osminkad och brutal. Och, som sagt fortfarande sorgligt aktuell.

Medan vi faller kan ses för sin alltjämt stora sociala relevans skull eller bara för att det är briljant film – eller naturligtvis både och.  Medan vi faller är en modern klassiker. Synd att Mathieu Kassovitz som regissör sedan växlade in på ett helt annat spår och har slösat bort sin talang på filmer som Gothika och Babylon AD. Men det är en annan fråga och den får vänta till ett annat tillfälle. Eller kanske allra helst tigas ihjäl.

Pas blue, ni blanc – mais rouge

Här är en film som jag inte riktigt blir klok på. Men så har den också blivit en rejäl vattendelare såväl bland kritiker som publik. Eller publik och publik förresten, hemma i Frankrike blev den en smärre flopp publikt sett på bio med bara knappa 35 000 sålda biljetter. Det var betydligt mycket mindre än förväntat.

Det rörde sig trots allt om den kontroversielle och omtalade musikvideoregissören Romain Gavras dubutfilm, dessutom med en av fransk films mest karismatiska stjärnor de senaste 15 åren i form av Vincent Cassel i en ledande roll. Helt överraskande är det dock inte att Notre jour viendra, biovisad i Sverige under titeln Vår dag ska komma och sedan några veckor tillbaka ute på svensk dvd under sin internationella titel Our Day Will Come, inte fick folkmassor att vallfärda till biograferna.

Det är en egensinnig film och definitivt inte något för alla smaker. Den som har sett någon av Romain Gavras två mest kända verk, musikvideorna till Born Free av M.I.A och Stress med Justice bör ha en föraning om vad som väntar. Notre jour viendra är som en symbios av dessa två videor i långfilmsformat.

Det är våldsamt, genomsyras av en hotfull stämning men också samtidigt kargt och avskalat vackert. Romain Gavras har fint artistiskt påbrå. Hans far är den flerfaldigt prisbelönte regissören Costa-Gavras och visst går det att säga att sonen går i faderns fotspår. Men rent uttrycksmässigt finns det inte mycket av faderns konstnärskap i Romains. Gavras har tagit betydligt mer intryck av 80-talets Cinéma du look-regissörer.

I hans bildspråk finns spår av storheter som Besson och Beineix. Men allra mest ekar det av Leos Carax. Inte minst eftersom Romain Gavras precis som Leos Carax mest tycks vara ute efter det bildmässiga och det känslomässiga. Det häftiga bilderna och det stålgrå bildspråket arbetar mer mot att frammana en känsla än att nödvändigtvis berätta en historia.

Notre jour viendra riktar in ett slag mot solarplexus och går rakt på det centrala nervsystemet mer än flörtar med hjärnan och tankeförmågan. Kort sagt, själva handlingen är inte det viktiga och står följaktligen i skymundan.

Och där någonstans finns väl förklaringen till varför jag inte riktigt blir klok på Notre jour viendra. Även om det är tydligt att det bilder och scenerier som är det viktigaste, ibland bryr han sig inte om att ens försöka länka samman scenerna som då tämligen abrupt avlöser varandra, så känns det som att det finns ett budskap dolt någonstans. Som att han vill säga något med sin film. Det är dock oklart vad. Det är i och för sig fullt möjligt att det bara är jag som inte fattar, men jag får inte grepp om vad det är han vill säga.

Det är som sagt en mycket våldsam film. Inte bara på grund av de faktiska våldsskildringarna utan också genom den obehagliga stämning som genomsyrar hela filmen. Det finns inga karaktärer att sympatisera med och miljöerna är hotfulla. Men samtidigt går det inte att sluta titta.

Vincent Cassel och framförallt Olivier Barthelemy, den sistnämnda inte helt olik Denis Levant i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf med sin intensitet och nerviga närvaro i skådespelet, är trollbindande och Romain Gavras bildspråk är verkligen häftigt, Notre jour viendra innehåller några visuellt fantastiska scener.

Dessutom visar Romain Gavras prov på en mycket mörk humor. Det är lite Diva här och Subway där, med inslag av Mauvais sang och De älskande på Pont-Neuf. Och Romain Gavras egna musikvideor då.

Notre jour viendra är en sorts road movie, nästan postapokalyptisk i sitt uttryck trots att den av allt att döma utspelas i nutid. Den handlar om en mobbad rödhårig kille i de övre tonåren. Han känner sig helt ensam i tillvaron tills att han plockas upp av en uttråkad psykolog, även han rödhårig. Psykologen tar killen under sina vingar och tutar i honom att utanförskapet sitter i hårfärgen och tillsammans ger de sig ut på en konfrontatorisk resa där de tar sig an resten av världen. Målet är att ta sig till Irland, som killen tror är en frizon för rödhåriga.

Som sagt, Notre jour viendra är inte en film för alla och den är svår att få grepp om, men om du vill se något som verkligen bryter av mot mainstreamflödet då kan det vara en film för dig. Om du ser den, eller har sett den, återkom gärna och dela med dig av dina tankar. Förslag på hur den ska tolkas och vad Romain Gavras kan tänkas vilja säga mottages tacksamt.

Svarta svanar och nybörjare

Nu har det blivit dags att ta ut svängarna lite. Att tänka utanför boxen som det så populärt och anglicistiskt nuförtiden brukar heta. Jag kan helt enkelt inte låta bli att en dag som denna, då den släpps på svensk dvd, slå ett slag för årets hittills bästa film: Black Swan. En amerikansk film hör självklart egentligen inte hemma på den här bloggen, men nu handlade det ju om att tänka utanför boxen. Och helt utan frankofilkoppling är den trots allt inte eftersom Vincent Cassel spelar den manliga huvudrollen.

Sin vana trogen är han briljant och firar stora triumfer i rollen som den diaboliska koreografen som driver Natalie Portmans prima ballerina mot och över vansinnets gräns. Natalie Portman förtjänar verkligen den Oscar hon fick för bästa kvinnliga huvudroll, men jag tycker samtidigt att Vincent Cassel inte har prisats nog för sin insats.

Visst ekar det mer än lovligt av Roman Polanskis mästerliga Repulsion om Black Swan, men det tar inget av kraften ur Darren Aronofskys film. Och någon karbonkopia är det absolut inte. Black Swan är den andra filmen på kort tid som verkligen har fått mig, som tidigare måttligt balettintresserad för att uttrycka det milt, att verkligen svepas med i och uppslukas av denna konstform. Den andra var Frederick Wisemans La Danse, den nästan tre timmar långa men ständigt fascinerande dokumentären om den berömda operabaletten i Paris. Mer om den vid ett annat tillfälle, för den förtjänar att behandlas separat.

Black Swan är ett mörkt psykologiskt drama med en närmast kammerspelsmässig intensitet. Den är otäck och gripande. Men, och det är viktigt att påpeka, den är också fantastiskt vacker och sensuell. Aronofskys sätt att fotografera filmen gör det till en närmast fysisk upplevelse där man som åskådare sveps med i dansen. Det är inte bara en studie av en enskild ballerinas bräckliga psyke och institutionens nedbrytande mekanismer, utan också en studie av balettdansen som konstform. Fantastiskt var ordet, missa den för allt i världen inte om du inte sett den redan.

När jag ändå redan brutit mot den frankofila inriktningen kan jag lika med slänga med ett bonustips. Jag var i dag på pressvisningen av filmen Beginners som får svensk biopremiär i övermorgon. Precis som i fallet Black Swan så finns det dock en koppling till det frankofila. Den här gången i form av Mélanie Laurent som återigen får göra en engelskspråkig roll (även om hon faktiskt får prata lite franska i filmen, bara en så’n sak).

Beginners är en strukturellt aningen komplex film om det där svårbegripliga och ständigt överraskande vi kallar livet. Handlingen utspelas på tre parallella plan. I centrum står Oliver, en melankolisk man i 40-årsåldern som aldrig riktigt vågat tro på det där med kärlek. I det som är filmens nutid träffar han på en fest av en slump den aviga och oförutsägbara Anna. Även hon tycks bära på någon form av sorgsenhet och de båda dras till varandra.

Detta sker bara några månader efter att Olivers pappa Hal avlidit efter en tids sjukdom, vilket i sin tur inte skedde långt efter det att han vid 75-årsålder kommit ut som gay, efter dryga 40 år som gift. Händelser som självklart påverkat Oliver och skakat om hans tillvaro rejält. Förutom att följa hur Olivers och Annas historia utvecklas så får vi också berättelsen om faderns tid som nykläckt gay och hur han tacklar den sjukdom han sedan drabbas av och bilder från Olivers barndom. Korsklippningen mellan dessa tre tidsplan är inte helt lätt att hänga med i i alla lägen, men å andra sidan är det skönt med filmer som utmanar och som inte skriver åskådaren på näsan.

Beginners är sannerligen ingen romantisk komedi, det är en melankolisk och bitterljuv historia (en stämningsmässig motsvarighet till Mélanie Laurents musik som jag skrev om för två veckor sedan) men det förhindrar inte att det också är en försiktigt livsbejakande historia. Och är det inte så att det är filmerna och berättelserna med stråk av smärta bär med sig och kommer ihåg mest – även när det gäller romantiska komedier? Beginners är sorgsen och glad på samma gång. Och kemin mellan Ewan McGregor, som spelar Oliver, och Mélanie Laurent är mycket bra. Framförallt hur väl de lyckas skildra den där tiden från nyväckt intresse till spirande kärlek är magnifikt väl utfört. Se den gärna, men glöm inte att ladda upp med näsdukar.