Det kan ju inte bli vinst varje gång del 5

Det gör ont i hjärtat (pun intended) att skriva det men det här är inte bra. Det smärtar extra mycket eftersom jag hade förväntningar på filmen i fråga, inte minst eftersom favoriten Juliette Binoche spelar en av huvudrollerna, men Ett öppet hjärta (À cœur ouvert) i regi av Marion Laine från 2012 lever inte upp till sin potential. Inte alls. Tyvärr blir den film nummer fem i den underavdelning här på bloggen där jag sorterar in filmer som jag ger en direkt rekommendation att inte se. En tråkig underavdelning som jag som tur är inte har behövt fylla på särskilt ofta, fem filmer på snart tre år är trots allt ett ganska bra facit, vilket förvisso kan bero på att jag rent generellt har en mycket med tillåtande attityd gentemot franskspråkiga filmen än andra. Nåja, nog om det. Vad är det då som gör att jag inte tycker att Ett öppet hjärta, som finns ute på svensk dvd sedan några veckor, är något att se?

Jo, för att det är en film som i mina ögon är slarvigt skriven film med en säregen och motsägelsefull blandning av att i vissa delar lida brist på att förklara det som händer och i andra lägen vräka på med övertydlig symbolism inte övertygar i något läge. Karaktärerna övertygar inte alls och av det som uppenbart är tänkt att vara en känslostark och gripande berättelse blir det bara en överstyrd melodram som mer än något annat frestar på tålamodet. Jag blir kort sagt mest irriterad av det jag ser och inte, som det säkert var tänkt, rörd. Marion Laines film spretar betänkligt och hon får egentligen aldrig någon rätsida på det. Juliette Binoche och Edgar Ramirez (den senare lysande i huvudrollen i Olivier Assayas Carlos) kämpar i ständig motvind med sina rolltolkningar, lämnade till sitt öde av en som det känns på personregiplanet frånvarande regissör. De klarar utmaningen hyfsat men med tanke på hur bra de båda kan vara är hyfsat bara ytterligare skäl till frustration.

Ett öppet hjärta handlar om hjärtkirurgerna Javier och Mila. Förutom att de arbetar tillsammans så är de också sedan tio år ett par. De lever ett passionerat liv och förnekar sig inga livsnjutningar utan förlustar sig i hämningslöst sex och en hel del festande. Det senare har lett till att Javier börjat få alkoholproblem och när kollegor börjar lägga märke till små missar i hans arbete blir han avstängd. Eftersom jobbet är något som han lever för är detta naturligtvis en katastrof för honom. Detta sammanfaller med att Mila blir oplanerat gravid. Hon vill inte alls ha något barn och planerar en abort medan han vill behålla barnet. Oenigheten om hur de ska hantera hennes graviditet och hans skenande alkoholism sätter snart stor press på deras förhållande och situationen blir bara värre.

Det finns onekligen en del potential och intressanta tankar att utveckla och undersöka i grundstoryn men av detta syns nästan ingenting i filmen. Den rör sig bara på ytan och ger, som jag har varit inne på, i vissa delar inga förklaringar eller någon bakgrund som gör att vi åskådare kan tolka och förstå varför rollfigurerna gör som de gör. Tyvärr så saknas de där förklaringarna där de hade behövts mest. Ett annat stort problem med filmen är att det inte finns några rollfigurer att sympatisera med eller känna för, åtminstone kände jag mig märkligt likgiltig inför det hela. Riktigt tråkigt, inte minst för Juliettes Binoches skull. Hon förtjänar definitivt bättre.

Ett stycke fransk kriminalhistoria på tv i dagarna två

2014 får en bra start när det gäller franska filmer på SVT. Först ut är nämligen Jean-François Richets påkostade och ambitiösa fyratimmarsfilm Public Enemy no 1 om den franske gangstern Jacques Mesrine.

Precis som när den biovisades i Frankrike 2008 kommer den även på SVT att visas i två delar. Den första, som heter L’Instinct du mort i original, visas i kväll och den andra, L’Ennemi public n^o 1, visas i morgon. I bägge fallen är det 21:45 på SVT2 som gäller.

Jacques Mesrine var och är kanske inte så känd här på våra breddgrader men för en fransman var han något av vad Clark Olofsson är för en svensk, en karismatisk brottsling med stark medial genomslagskraft.

Jacques Mesrine fick också lite grand som bankrånaren John Dillinger i 30-talets USA visst folkligt stöd.  Han gick bland annat under namnet Frankrikes Robin Hood och hans spektakulära rymningar och sätt att gäcka polisen gjorde honom till någon sorts popfigur inte helt utan sympatier från folket. Den våldsamma död han mötte i rusningstrafiken vid Porte de Clignancourt i Paris november 1979 har också lett till polemik ända in till våra dagar.

Hans avtryck i den franska populärkulturen har också varit betydande. Det har bland annat gjorts flera filmatiseringar och dramatiseringar om honom och hans gärningar tidigare men ingen med lika brett anslag som Jean-François Richets film.

Den gör förvisso inget anspråk på att ge en helt och hållet sann bild av vad som verkligen skedde, tvärtom så inleds den med en textskylt som understryker att det egentligen inte finns någon enda sann version av något utan att alla har sin bild, men jag får intrycket av att man trots allt har försökt att vara så noga som möjligt med detaljer och återskapande av miljöer.

Det är också en synnerligen snygg och hantverksskickligt berättad film. Vincent Cassel kändes redan på förhand som det perfekta valet att göra rollen som Jacques Mesrine och han gör sannerligen ingen besviken. Han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2009 som belöning för prestationen.

I Vincent Cassels tolkning blir Jacques Mesrine den å ena sidan karismatiska och medryckande och å andra sidan labila och sociopatiska krutdurk till person som han förmodligen också var. Vincent Cassel är också filmens motor. Men med namn som Gérard Depardieu, Cécile de France, Gilles Lellouche, Mathieu Amalric och Ludivine Sagnier i rollistan är det klart att det även i övrigt är en välagerad film.

Det säger sig med tanke på ämnet självt att det är en brutal och våldsam film det handlar om men den utmärker sig  inte i det avseendet. Det har utan tvekan gjorts liknande filmer som är betydligt mer våldsamma.

Jean-François Richet har gjort en spännande, fängslande och intressant film som utan tvekan hade kunnat visats som helaftonsfilm i stället för i två delar. Så effektivt berättad är den att de fyra timmarna om inte flyger förbi så i alla fall flyter på utan att det känns som så långt.

Det är en händelsedriven film som med några få undantag berättas i kronologisk ordning och om det finns något att vara kritisk över så är det i så fall att den ibland är en aning klichétyngd och att den är tunn när det gäller förklaringar till varför Jacques Mesrine agerade som han gjorde och vad det var som så att säga skapade gangstern.

Den är också lite slarvig när det gäller att sätta in skeendet i sin politiska och samhälleliga kontext. Jean-François Richet verkar helt enkelt mest fascinerad av Mesrines gärningar och spektakulära livsöde. Här saknar jag lite av det djup och den analys som exempelvis Olivier Assayas ägnade sig åt i sin jämförbara tv-film Carlos som handlar om den med Jacques Mesrine samtida terroristen som gick under namnet Schakalen.

Med den typen av bakgrund och analys i berättelsen hade Public Enemy no 1 kunnat bli närmast mästerlig. Nu är det ”bara” en riktigt bra gangsterrulle. Men det är ju naturligtvis inte fy skam det heller.

 

Nu är det väl revolution på gång?

Min uttalade och absoluta ambition är att se alla frankofona filmer som visas på bio här i Sverige men Olivier Assayas Efter revolutionen (Après mai i original) som gick upp på svenska biografer i vintras missade jag av olika anledningar. Men nu har jag rättat till det misstaget, den släpptes i svensk DVD-utgåva i förra veckan. Efter revolutionen, som hade urpremiär förra året, är om inte en uppföljare till så i alla fall en sorts parallellfilm till Olivier Assayas förra projekt Carlos, den synnerligen ambitiösa och spännande skildringen av terroristen som fick smeknamnet Schakalen. De gemensamma beröringspunkterna är flera: i bägge fallen rör det sig om skildringar av vänsterradikala element på 70-talet och Olivier Assayas är pendantiskt noggrann när det gäller detaljerna i återskapandet av såväl tidsanda som scenerier. Men samtidigt är det två väldigt olika filmer. Det handlar trots allt om två helt olika typer av vänsterradikalism som skildras, även om en och annan av karaktärerna i Efter revolutionen säkerligen skulle sympatisera med exempelvis Carlos eller Baader-Meinhof, och därutöver är Efter revolutionen en mycket mer personlig film. Den här gången har Olivier Assayas tagit avstamp i och hämtat inspiration från sina egna erfarenheter. Efter revolutionen tar sin början i Paris utkanter 1971. Majrevolten 1968 ligger tre år tillbaka i tiden men filmens huvudperson (och Assayas alter ego), den 18-årige Gilles och hans vänner drömmer fortsatt om att kunna förändra världen. I Gilles fall bland annat med konsten som vapen, medan andra i hans närhet förespråkar mer direkta och våldsamma metoder. Den revolutionära rörelsen blir dock alltmer splittrad och olika grupperingar drar åt olika håll. Samtidigt slits Gilles mellan sina kollektivistiska ideal och förverkligandet av sina egna drömmar.

Olivier Assayas alter ego Gilles må vara själva navet i filmen men samtidigt är Efter revolutionen en rent narrativt mycket mer löst hållen film än exempelvis Carlos. Olika händelser under filmens gång gör att gruppen av vänner kring Gilles splittas och vi får som åskådare hänga med även dem. Det är heller ingen berättelse med någon tydlig vare sig början eller slut. Efter revolutionen är på samma gång en gripande uppväxtskildring och en skildring och analys av ett explosivt skede i den politiska nutidshistorien (ett skede som för all del inte saknar gemensamma beröringspunkter med vad som sker i dag på sina håll i det ekonomiskt krisande Sydeuropa). Efter revolutionen rör sig i vänsterradikala kretsar men mycket av det den skildrar och säger kan med lätthet överföras på mer universella funderingar kring grupptryck och mänsklig längtan efter tillhörighet.

I vissa stunder kan jag känna att Efter revolutionen greppar efter lite för mycket, vill lite för mycket och att Assayas kanske kunde ha koncentrerat sin berättelse lite mer. Speltiden på just under två timmar känns aningen för lång. Kanske är det avsaknaden av en riktigt tydlig röd tråd i handlingen som är boven i dramat, men helt klart är att filmen kunde ha trimmats ner lite. Med den snudd på mästerliga Carlos i minnet måste jag tillstå att jag blev en aning besviken på Efter revolutionen, men den är utan tvekan synnerligen sevärd ändå. Om inte annat för det ruggigt välvalda soundtracket och de minutiöst återskapade 70-talsmiljöerna.