RSS Flöde

Etikettarkiv: Fanny Ardant

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

La belle époque – om längtan tillbaka till den gamla goda tiden

Victor är en lite bitter man i övre medelåldern som sörjer att äktenskapet med frun Marianne inte är vad det en gång var. De har i stort sett inget gemensamt. Den bitska Marianne är lika frustrerad hon, mycket över att Victor bara klagar av tidens nymodigheter som hon själv välkomnar med öppna armar.

Det hela kulminerar i att Marianne en kväll helt enkelt tröttnar och slänger ut Victor. Som en räddning för Victor kommer ett erbjudande från Antoine, en av sonens främsta vänner som numer försörjer sig med att producera och iscensätta en sorts tidsresor. För mot en rejäl summa pengar låter han den som betalar få chansen att se sig själv placerad i vilket historiskt skede som helst.

De flesta väljer att frottera sig med historiskt viktiga människor eller skeenden men när Victor bjuds på en chans att nyttja Antoines företags tjänster väljer han en specifik kväll på kaféet La belle époque i Lyon 1974. Kvällen då han för första gången mötte Marianne och de blev förälskade.

Victor är inledningsvis mycket skeptisk till upplägget men dras med i spelet. Inte minst dras han till skådespelaren Margot som gestaltar den unga Marianne. Hon väcker något till liv inom Victor och kemin mellan dem är tydlig. Det är bara det att Margot privat är tillsammans med Antoine som hela tiden sitter bakom en glasruta och regisserar hela spektaklet.

Så kan handlingsupplägget i Nicolas Bedos i Sverige nu bioaktuella andra långfilm La belle époque sammanfattas. Det är ett färgstarkt, melankoliskt och välspelat romantiskt drama. Dessutom lite samhällskritiskt bitskt i bland.

La belle époque underhåller och sveper med åskådaren i stort sett från första början och det vilar någon form av sagoliknande skimmer över stora delar.

Nicolas Bedos iscensättning är utmärkt och färgsprakande med sjuttiotalsmurriga grundtoner och det märks att den stjärnsprakande ensemblen har kul i sina roller. Daniel Auteuil är inspirerad som i fornstora dar i rollen som Victor och Fanny Ardant gör väldigt mycket av relativt lite scentid som Marianne.

Bakom de två giganterna briljerar även Guillaume Canet som Antoine och Doria Tillier som Margot. Som frankofil är det bara att kapitulera inför La belle époque!

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

8-femmes

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Löjets skimmer – en elakt underhållande film på quatorze juillet

Postat den

ridicule1

Trevlig 14 juli önskar jag er alla frankofila vänner var än ni befinner er! För dig som är på jakt efter en lämplig film att se den franska nationaldagen till ära vill jag detta år slå ett slag för den Oscarnominerade Löjets skimmer (Ridicule) från 1996, regisserad av mångsidige favoriten Patrice Leconte.

Året är 1783 och handlingen utspelas vid eller kring kung Ludvig XVI:s dekadenta hov i Versailles. Adelsmannen Grégoire Ponceludon de Malavoy vill få hjälp av kungen att dränera och sanera de smittspridande träskmarker som finns på hans marker och som gör invånarna sjuka.

Han företar sig den långa resan från sina marker i trakten av Lyon till Versailles för att försöka få audiens hos kungen. Väl på plats blir han varse det stentuffa och hänsynslösa maktspelet där alla är beredda att kliva över varandra för att förbättra sin position visavi hovet.

Och det viktigaste vapnet i kampen är en vass tunga, eller esprit som det kallas i de finare salongerna. Frågan är om den lantliga, och lite naiva, adelsmannen har vad som krävs och är hårdhudad nog för att klara spelet.

Patrice Leconte regisserar med sedvanligt lätt handlag och Löjets skimmer är en ständigt skamlöst underhållande film. Det dialogdrivna manuset är sylvasst och sätter strålkastarljuset på uppenbarligen universella och tidlösa beteendemönster i maktens korridorer.

För det är egentligen inte mycket som skiljer elakheterna, positionerandet och ränksmidandet i Löjets skimmer och i exempelvis den nu aktuella amerikanska tv-serien Veep. Och Löjets skimmer drar precis som Veep på ett lustfyllt sätt ner byxorna på just maktens människor och deras beteenden. Elakheterna står som spön i backen, inte bara mellan karaktärerna på filmduken utan också i hur de beskrivs.

Även om Löjets skimmer inte handlar direkt om den franska revolutionen så har den relevans för densamma. Det verklighetsfrånvända, cyniska och högmodsfulla liv som aristokratin ägnar sig åt i filmen var en av de direkta anledningarna till att revolutionen så småningom tog fart.

Kombinationen av materiellt överdåd och totalt ointresse för folkets väl och ve blev till slut en av de tändande lågorna i den revolutionära elden. Nu är förvisso inte Löjets skimmer en film som gör anspråk på att vara historiskt korrekt, men den tecknar ändå en förmodligen trovärdig bild av hur det kunde gå till på den tiden – och hur det i överförd bemärkelse går till än i dag.

Löjets skimmer är en bitvis hejdlöst rolig film. Dessutom synnerligen välspelad. Charles Berling, Fanny Ardant och Jean Rochefort är bara några av de skådespelare som briljerar filmen igenom. Att det därutöver är en enda lång njutning att lyssna till språket och formuleringskonsten i dialogerna är ytterligare en bonus. Det här är egentligen en film för alla dagar, men kanske ändå extra mycket just i dag – i samband med La Fête nationale.