Ett tufft år – Charmigt och smittande skådespeleri räddar slarvigt skriven film

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Intouchables) 2011 är det lite av en happening varje gång duon Olivier Nakache och Eric Toledano släpper en ny film, även om de aldrig riktigt lyckats upprepa samma typ av framgångar.

Något som kanske kan illustreras med att när deras senaste film Ett tufft år (Une année difficile) från förra året nu släpps i Sverige så sker det direkt till streaming utan att passera den ordinarie repertoaren. En mer krass anledning till det kan säkert också vara att den helt enkelt inte riktigt håller måttet.

Ett tufft år är duons hittills mest splittrade film och den känns inte helt genomtänkt på manusplanet. Att den ändå bitvis blixtrar till och bjuder på den där charmiga, varmhjärtade och medryckande humorn som vi vant oss att förknippa med Nakache och Toledano är denna gång mer en någon gång tidigare tack vare skådespelarinsatserna.

Kvartetten Pio Marmaï, Noémie Merlant, Jonathan Cohen och Mathieu Amalric mer eller mindre bär den här filmen på sina axlar.

Marmaï och Cohen spelar Albert och Bruno, två svårt skuldsatta män vars liv i olika grad rasat samman. Framförallt Albert har utvecklats till en street smart som är beredd att göra lite vad som helst för att få ihop pengarna som ska få hans liv på rätt köl igen. De två blir av en slump och genom en dramatisk händelse vänner, en händelse som även inbegriper den något oortodoxe skuldsaneraren Henri (Amalric).

Lockade av gratis öl och chips hamnar Albert och Bruno på ett möte hos en grupp unga miljöaktivister. Det kommer att engagera sig i gruppen, främst för att vinna den karismatiska ledaren Cactus (Merlant) gunst och att de ser en möjlighet att tjäna pengar på det hela men det ska också komma att skicka deras ny i en ny och oväntad riktning.

Ett tufft år är inte utan förtjänster. Här finns en del riktigt roliga scener och kemin och energin de duktiga skådespelarna emellan är elektrisk. Därtill är Nakache och Toledano så skickliga på att sätta ihop en filmberättelse att den hela tiden har ett driv som rycker med åskådaren.

Under ytan ekar det det dock en aning tomt denna gång något som framförallt beror på slarvigt manusarbete. Min främsta invändning är att det när det kommer till kritan inte känns riktigt trovärdigt, vare sig händelseutvecklingsmässigt eller hur rollfigurerna är frammejslade och agerar. Så mycket mer än underhållning för stunden blir det inte denna gång från firma Nakache och Toledano.

Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

De ovanliga sprider glädje och energi

Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.

Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.

Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.

De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.

Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.

De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.

 

Med uppenbar känsla för feelgood!

Den lär knappast nå samma framgångar som En oväntad vänskap (Intouchables), med Eric Toledano och Olivier Nakaches nya film Le Sens de la fête skulle sannerligen förtjäna det. I fredags hade den svensk biopremiär under sin internationella titel C’est la vie! och den är minst lika bra som duons formidabla publika genombrott från 2011.

Den här gången har Toledano och Nakache fått en rejäl budget till sitt förfogande och gjort en ensemblefilm med mycket humor och hjärta men också smärta. Lite av i den brittiska feelgood-traditionen med andra ord. För en feelgood-film är det absolut.

I centrum för handlingen står bröllopsorganisatören Max (spelad av en fullständigt fantastisk Jean-Pierre Bacri). Den här gången har han och hans team bestående av en brokig skara människor fått ett besvärligt uppgift på halsen. Det mesta som kan gå fel under det bröllopsdygn som filmen utspelar sig under gör det. Dessutom har Max sitt eget skakiga privatliv att försöka hålla rätt på.

Grundstoryn i C’est la vie! är med andra ord enkel och den här typen av berättelser har vi sett många gånger förr. Men med hjälp av ett välskrivet manus, fullspäckat av roliga repliker och dråpliga situationer, ett starkt persongalleri och inte minst en skådespelarensemble i högform lyckas Toledano och Nakache att skapa en komedi utöver det ordinära.

De har dessutom haft den goda smaken att iscensätta det hela i en ganska lågmäld ton, något som inte alls är givet när det gäller fransk filmkomedi. Det blev en succé på hemmaplan och borde bli det i Sverige också för detta är en film att roas av och bli glad av.