Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

Kors vad det vimlar av segel i dag!

I går skrev jag som bekant om Guillaume Canets Blood Ties. Den liksom alla andra av Guillaume Canets filmer har fotograferats av Christophe Offenstein.  I dag vänder vi lite på steken. Det ska nämligen handla om Den objudne gästen (En solitaire i original) från förra året, Christophe Offensteins debutfilm som regissör och i den medverkar Guillaume Canet i en av de ledande rollerna. Den objudne gästen släpptes häromveckan på svensk dvd.

Faktum är att de gemensamma beröringspunkterna mellan filmerna inte slutar där. I huvudrollen i Den objudne gästen syns François Cluzet, samme François Cluzet som ju spelar mot Guillaume Canet i den franska film som Blood Ties är en nyinspelning av.

Annars är Den objudne gästen en helt annan typ av film. Den utspelas under den tuffa världsomspännande ensamseglarävlingen Vendée Globe. Yann Kermadec uppfyller sin dröm genom att delta i tävlingen och när filmen inleds är han kitt ute på Atlanten en bra bit från startpunkten vid Lorient och dessutom i ledningen.

Då drabbas han av ett bakslag. Han råkar ut för en skada på båtens roder, en skada som naturligtvis måste fixas till. För att göra det gör han en avstickare till Kanarieöarna. Reparationerna går bra och snabbt och han tar upp jakten på de båtar som har hunnit passera honom.

Läget ser snabbt allt bättre ut men då händer det något igen. De här gången något som verkligen vänder upp och ner på hans värld. Han är inte längre ensam på båten. En afrikansk pojke har smugit sig ombord på båten i tron att det ska kunna föra honom till en bättre framtid i Europa. Hur ska Yann agera nu?

Den objudne gästen är så två filmer i en. Den ena lite bättre än den andra. Den övertygar mest i sin skildring av själva tävlingen och seglandet. Filmen är fylld av vackra och storslagna scenerier från haven och rent tekniskt är den mycket väl genomförd. Den andra delen av filmen som är mer av ett kammarspel och skildrar Yann och den unge fripassageraren är för all del inte dålig, men övertygar heller inte lika mycket. Filmen hade nog behövt vara lite längre än de 97  minuter den klockar in på för ett helt och hållet hinna med att fullt utveckla de båda delarna.

En spännande och underhållande film är det under alla omständigheter och jag tycker att Christophe Offenstein håller en bra ton i sitt berättande. Dessutom lyckas han få sin film att kännas förhållandevis oförutsägbar. För egen del måste jag tillstå att jag inte alls kände mig säker på hur filmen skulle sluta. Och det är enligt mig ett bra betyg.

Den objudne gästen var i vintras nominerad till en César för bästa debutfilm och har gjort succé på hemmaplan i Frankrike.

Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Någonting på tv i kväll och något i radio förra veckan

Min uttalade ambition är att på denna blogg skriva om och uppmärksamma alla franska, eller på annat sätt frankofont intressanta och relaterade, filmer som hittar hit till Sverige. Jag ligger lite efter på den fronten eftersom det glädjande nog har dykt upp flera filmer som svarar mot den beskrivningen den senaste tiden, men jag hoppas kunna börja jobba i kapp mig inom kort. Vad jag redan nu kan bjuda på är ett tv-tips inför kvällen.

Med start klockan 21:45 visar SVT2 den franska publiksuccén Små vita lögner, eller Les petits mouchoirs som den heter i original, från 2010. Så här skrev jag om filmen i samband med den svenska biopremiären i januari 2012.

Utöver detta tips tänkte jag dela med mig av ett ljudklipp från förra veckan. Förra torsdagen fick nämligen 42-årige farbror BleuBlancRouge vara med och leka med ungdomarna i ungdomskanalen P3 för en stund. Ungefär 85 minuter in i klippet http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/356957?programid=4283 kan du höra mig prata om franska tv-serier.

Suverän retrokänsla men bitvis banalt manus i kvällens franska film på SVT

Av affischen ovan vore det lätt att tro att filmen Les liens du sang, eller Rivalerna som den fått heta när SVT2 visar den i kväll med start 22.45, är en tämligen typisk actionfilm med retrokänsla. Det där med retrokänslan stämmer förvisso men någon traditionell actionfilm är det definitivt inte. Regissören Jacques Maillots film från 2008 är nämligen mer av ett sorts familjedrama med inslag av actionelement. Den utspelas i det sena 70-talets Lyon och handlingen kretsar kring två bröder på olika sidor av lagen. Den äldre brodern Gabriel (spelad av François Cluzet) är just på väg att släppas efter att suttit i fängelse efter att ha skjutit en annan kriminell till döds, medan den yngre brodern François (spelad av Guillaume Canet) har valt en annan väg i livet och jobbar som polis. Även om François vill brodern allt väl och önskar att han ska få ordning på sitt liv inser han att han samtidigt måste hålla ett öga på honom å arbetets vägnar. För att hjälpa Gabriel låter François honom bo i sin lägenhet i väntan på att han ska finna ett jobb och hitta något eget. Men det är inte särskilt lätt för en förhärdad brottsling att återanpassa sig till samhället utanför fängelsemurarna och spänningarna mellan Gabriel och François blir bara fler och fler. Trots att de är bröder så är de samtidigt varandras motståndare.

Rivalerna är en med tanke på ämnet förhållandevis stillsam och karaktärsdriven film. Jacques Maillots främsta fokus i berättelsen ligger på att skildra förhållandet, rivaliteten och samspelet mellan bröderna och hur de övriga familjemedlemmarna hanterar det hela. Han lägger också väldigt mycket krut på återskapandet av 70-talsmiljöerna och de är onekligen omsorgsfullt och detaljrikt skildrade. Det är kanske också i just stämningarna och den stora autenticiteten i retrokänslan som är den filmens allra största styrka. Själva berättelsen har vi sett förr i liknande utföranden och den tangerar emellanåt det banala. Men med så duktiga skådespelare som François Cluzet och Guillaume Canet i huvudrollerna och Clotilde Hesme och Carole Franck i några av birollerna blir det naturlitvis aldrig ointressant. Men allra mest förtjust är jag som den stora entusiast av 70-talets filmestetik, framförallt den som den så kallade New Hollywood-filmen stod för, i hur väl och kärleksfullt Jacques Maillot försökt efterlikna den i sitt berättande.

Les Liens du sang fick aldrig premiär på vare sig bio eller dvd i Sverige. Det återstår att se om Blood Ties, Guillaume Canets årsfärska amerikanska nyinspelning av den får det. Än så länge har den bara fått begränsad kommersiell premiär, i Frankrike har den till exempel premiär först i nästa vecka, men den visades på de stora filmfestivalerna i Cannes och Toronto. Där blev dock mottagandet långtifrån himlastormande.

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.

Finfin frankofil familjeunderhållning

Den franske animatören och regissören Eric ”Bibo” Bergeron har en lång karriär inom den amerikanska filmindustrin bakom sig, som regissör har han bland annat filmerna El Dorado och Hajar som hajar på sitt samvete. Efter att ha slutfört den sistnämnda fick han till slut möjlighet att verkligen sätta igång och genomföra sitt drömprojekt: en storskalig och påkostad animerad långfilm gjord på hemmaplan i Frankrike.

Grundidén till filmen fick han redan 1993 då han också bildade sitt eget produktionsbolag, men det skulle dröja 12 år innan projektet tog fart på allvar och ytterligare 6 år innan filmen till slut fick premiär. Un monstre à Paris som filmen heter gick upp på de franska biograferna förra hösten och häromveckan kom den ut på svensk dvd.

Skönheten och monstret i Paris som den heter här utspelas i 1910 i ett Paris präglat av den översvämning av Seine som då inträffade. Den blyge biografmaskinisten Emile och hans vän Raoul ska leverera varor till ett växthus. Där hittar den klåfingrige Raoul ett labaratorium och börjar glad i hågen att experimentera med några kemikalier. Det bär sig dock inte bättre än att Raoul lyckas experimentera fram en gigantisk insekt som snabbt kommer att sätta hela staden i skräck. Nästan hela staden i alla fall.

Den skönsjungande cabaretartisten Lucille lyckas se förbi monstrets yttre och tar honom till sig och ger honom namnet Francoeur. Dessutom upptäcker hon inte bara att Francoeur i själva verket är vänlig utan också mycket musikalisk och har en fantastisk sångröst. Den nyvunna vänskapen blir dock nästan omedelbart hotad. I kulisserna lurar nämligen den ärelystne polischefen Maynott som förutom att han har siktat in sig på att vinna Lucilles hjärta även vill bli Paris nya borgmästare. Som en del i sin valkampanj har han lovat Parisborna att fånga och förgöra monstret. Situationen krånglas till ytterligare av att Raoul och Emile samtidigt på egen hand försöker ställa allt till rätta.

Det är med andra ord ingen särskilt originell historia som Skönheten och monstret i Paris berättar. Den lånar tämligen friskt från flera håll av främst den franska litteraturhistorien. 1700-talssagan Skönheten och Odjuret och Victor Hugos klassiska roman Ringaren i Notre Dame från 1831 är två uppenbara influenser, Gaston Lerouxs Fantomen på operan (som kom ut 1910, alltså samma år som filmen utspelas) är en annan. Men den rymmer också lekar med mer moderna populärkulturella referenser.

Karaktärernas utseende är exempelvis tydligt influerat av den belgiske animatören André Franquin (mannen bakom bland annat Spirou, Gaston och Marsupilami) och när det gäller Francouers utseende så refereras det skämtsamt till artisten Mathieu Chedids. Samme Chedid som gjort sig känd under artistnamnet M och som brukar säga sig vara den enda artist som har en frisyr som utgör sitt artistnamn. Det är mycket riktigt också Mathieu Chedid som gör Francoeurs röst i den franskspråkiga versionen av filmen och som ligger bakom större delen av filmens ypperliga soundtrack.

Tyvärr så ingår inte den finfina franska originaldubbningen (med förutom Mathieu Chedid även bland andra Gad Elmaleh, François Cluzet och Ludivine Sagnier i de ledande rollerna) på den svenska dvd-utgåvans ljudspår. Den enda från originaldubbningen som återfinns också i den engelsspråkiga version som vi får hålla till godo med i Sverige är Vanessa Paradis. Nu är det inget större fel på den engelska dubbningen, men nog hade det varit bättre om man hade inkluderat även den franska dubbningen på den svenska utgåvan? Och får du möjlighet att se filmen med franskt tal så tycker jag absolut att du ska ta den.

Skönheten och monstret i Paris är en vackert animerad film och fullkomligt osar av härlig parisromantik. Tempot i berättelsen är högt och den fina musiken har jag redan tidigare varit inne på. Tyvärr så finns det några saker att anmärka på också. Karaktärerna är i det långa loppet en aning platta och hade definitivt vunnit på att utvecklas lite mer och jag hade gärna sett att Bibo Bergeron hade vågat släppa lös ännu mer och bjudit på fler infall.

Skönheten och monstret i Paris är lite för stramt hållen för att riktigt sticka ut från den animerade filmens mittfåra. Jag saknar en ännu tydligare fransk prägel på filmen. Trots att den är franskproducerad så tycker jag faktiskt att Skönheten och monstret i Paris får stryk av Pixars Råttatouille när det gäller bästa parisstämning och parisskildring i animerad familjefilm. Men det är likafullt ett bra försök att från franskt håll utmana giganterna i Hollywood och absolut väl värd att se.

En veritabel fullträff i feelgood-fåran

I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.

Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.

Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.

Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.

Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson  i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.

Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.

Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.

Fram med näsdukarna

För andra veckan i rad finner möts vi av franskspråkig fägring bland veckans premiärer på de svenska biograferna. Efter bröderna Dardennes socialrealistiska fullträff Pojken med cykeln förra veckan är det den här helgen dags för en helt annan typ av film. Guillaume Canets Små vita lögner (Les petits mouchoirs) är en brett anslagen, pratig och ambitiös film som huvudsakligen utspelas i chica miljöer i ett soldränkt Cap Ferret. Det rör sig om ett ensembledrama som påminner inte så lite om Lawrence Kasdans semiklassiker Människor emellan från 80-talet.

Handlingen i Små vita lögner kretsar kring ett kompisgäng som varje sommar brukar resa till ett hus i Cap Ferret. Filmen inleds just innan det är dags för ännu en tripp dit. Då inträffar något hemskt. En i gänget råkar ut för en trafikolycka efter en sen kväll på krogen och hamnar svårt skadad på sjukhus. Resten av gänget tvekar, men bestämmer sig för att ändå åka i iväg. Alla ser resan som ett sätt att för en stund komma ifrån de olika saker som påverkar dem i respektive liv. Det visar sig dock att det inte blir någon lyckad flykt. Allt som ligger där och gror under ytan tycks i kölvattnet av kompisens brutala olycka ta sig upp till ytan och spänningen inom gruppen stiger.

Det har tagit sin lilla tid för Små vita lögner att hitta till de svenska biograferna, vilket är lite märkligt med tanke på att den blev en formidabel succé på hemmaplan. Faktum är att det var den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 2010, endast slagen av Harry Potter och dödsrelikerna när det gällde att locka de franska biobesökarna det året. Den stjärnspäckade rollistan med den då relativt nyligen Oscarbelönade Marion Cotillard i spetsen borde inte ha dragit ner intresset från de svenska biodistributörerna. Likafullt så dröjde det alltså tills nu innan det var dags. Men den som väntat på något gott…som det brukar heta.

För något gott är Små vita lögner. Dock inte utan skönhetsfläckar. De enormt högt uppskruvade förväntningar jag hade på filmen efter Guillaume Canets förra film, den briljanta thrillern Berätta inte för någon (Ne le dis à personne), infrias inte riktigt. För det första är Små vita lögner för lång. Speltiden på dryga två och en halv timme hade med fördel kunnat kortas ned med en halvtimme. Dessutom spretar den en aning i tonläge och är lätt övertydlig. I bland känns det dessutom som att man som åskådare blir lite distanserad till karaktärerna och det som berättas.

Med det sagt så finns det en hel del bra med filmen att föra fram. I dess bästa stunder visar Guillaume Canet upp en del av den berättarmässiga briljans som kännetecknade Berätta inte för någon. Det bitterljuvt melankoliska drag som genomsyrade den filmen finns med även denna gång, bara inte med samma absoluta gehör. Även om det finns genuint gripande scener även i Små vita lögner.

Den välmeriterade ensemblen sköter sig överlag mycket bra, bäst är Marion Cotillard, men François Cluzet (som var så fantastiskt bra i Berätta inte för någon) får den här gången inte riktigt fason på sin roll. Han övertygar inte. Jag hade absolut kunnat tänka mig att ha rollbesatt filmen lite annorlunda. Gärna med samma skådisar, men med en annan fördelning av rollerna.

Med några få undantag fungerar dialogerna mycket bra och de ämnen som dyker upp i de många samtalen mellan rollfigurerna är tillräckligt allmängiltiga för att alla i publiken i alla fall ska känna igen sig i något och kunna identifiera sig med någon. Små vita lögner är inget storverk, men en mer än sevärd film som inte minst tack vare de sommarvarma och härliga kustnära Cap Ferret-miljöerna värmer i biovintern. Vilket naturligtvis inte är fy skam.

En omtumlande läsupplevelse

Du som följer den här bloggen vet vid det här laget att jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde tidigare och som jag skulle vilja göra. Högarna (jag har inte justerat inköpstakten efter mina ändrade läsningsmönster, det kommer ju så otroligt intressanta böcker – hela tiden) av olästa böcker som tornar upp sig i lägenheten är ett ständigt föremål får dåligt samvete.

Men nu fick jag en bok i handen som jag helt enkelt inte kunde lägga ifrån mig när jag väl hade plockat upp den. Det blev till att sträckläsa, vilket föll sig ganska bra. Jag hade för en gångs skull tid över för att helt hänge mig åt något sådant och dessutom är det en kort roman (ca 150 glest satta sidor).

Boken jag talar om är Sånt jag berättar för Allah (Confidences à Allah) av Saphia Azzeddine. När originalutgåvan 2008 släpptes i Frankrike ådrog den sig snabbt en hel del uppmärksamhet och den har sedan dess också framförts i scenversion.

Den multibegåvade Saphia Azzeddine, hon är skådespelare och regissör också, har sedan dess givit ut tre böcker till. Två av dem, Mon père est femme de ménage och La Mecque-Phuket (förhoppningsvis dyker även de upp i svensk översättning så småningom), utgör tillsammans med Sånt jag berättar för Allah en löst sammanhållen trilogi om krocken mellan religion och ett modernt mer sekulariserat samhälle. Mon père est femme de ménage har dessutom spelats in som film, med alltid utmärkte François Cluzet – Frankrikes Dustin Hoffman –  i huvudrollen och  i regi av Saphia Azzeddine själv.

Att Sånt jag berättar för Allah framgångsrikt har överförts till scenen är inte ett dugg förvånande. Den är liksom gjord för det redan från början. Texten är nämligen skriven i monologform, nästan talspråksaktig. I det avseendet påminner den en hel del om en annan utmärkt bok: Fäiza Guènes Kiffe Kiffe imorgon (Kiffe Kiffe demain) från 2004 (på svenska två år senare).

Båda har dessutom en tonåring på kant med samhället, systemet och tillvaron i huvudrollen. Men där Kiffe Kiffe imorgons Doria är fast rotad i den franska betongförorten hittar vi Sånt jag berättar för Allahs protagonist Jbara i en liten by i de nordafrikanska bergen. Åtminstone inleds hennes gripande berättelse där.

Det är lika bra att klarlägga det på en gång, Saphia Azzeddine använder sig av ett synnerligen rättframt och ibland direkt grovt språk som säkerligen inte passar alla. Och det sätter igång omgående. I den absoluta inledningen beskriver den 16-åriga Jbara bergsbyn som hon lever i som ”världens rövhål” och grövre blir det. Snabbt.

Men så handlar det också om en ung flicka som ser som sin enda väg ut ur den fattigdom och den hopplöshet som genomsyrar hela hennes tillvaro att sälja sin kropp. Till en början inte ens för pengar utan för så simpla saker som en burk av hennes favorityoghurt. Pengarna kommer in i bilden lite senare, efter det att den outbildade och aningslösa Jbara blivit gravid – och naturligtvis under förödmjukande former blivit utsparkad från sitt hem. Hennes fortsatta livsresa är en studie i förnedring, kvinnoförtryck och utnyttjande. Men också en berättelse om stolthet och egen handlingskraft trots synnerligen dåliga odds.

Sånt jag berättar för Allah är som sagt skriven som en monolog, eller är det kanske en dialog med en tyst men ändå agerande samtalsparter i Allah? Boken består av Jbaras tankar inför och beskrivningar av det som inträffar henne, i bland med ett direkt tilltal till Allah, den gud som Jbara ibland känner har övergivit henne och ibland griper in på hennes sida.

På beskrivningen hittills låter det säkert som en mer eller mindre nattsvart och dyster liten roman men det är det inte. Ämnet är naturligtvis nog så tungt och allvarsamt och det råder ingen tvekan om att det är raseriet som är textens verkliga motor, men Saphia Azzeddine har kryddat det hela med en oemotståndlig mörk och drastisk humor som livar upp det hela. Dessutom är Jbaras inneboende livskraft hela tiden så tydlig att stråken av alltid är närvarande.

Det finns några småsaker i karaktärsutvecklingen och trovärdigheten att hänga upp sig på, men i det stora hela är det just småsaker. Det finns så många andra fantastiskt bra saker i den här berättelsen som mer än väl uppväger bristerna. Läs den och fascineras – du också.