Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

Inget nytt under den sydfranska solen

Det är möjligt att det här är lite off topic på en frankofilblogg men när två av mina absoluta favoritämnen, Woody Allen och Frankrike, återigen kombineras kan jag inte riktigt låta bli. Huruvida den hör hemma här eller inte är naturligtvis en definitionsfråga. Det uttalas bara något enstaka ord på franska i filmen men eftersom den till allra största del utspelas på den franska Rivieran så tycker jag nog ändå att den är kvalificerad.

Magic In The Moonlight, som gick upp på svenska biografer för tre veckor sedan, är Woody Allens andra franska projekt på senare år. Eftersom Woody Allen sedan jag vid mitten av 80-talet först blev bekant med hans filmer varit en av mina absoluta favoritregissörer är det alltid med stora förväntningar jag bänkar mig i biofåtöljen för att se varje ny film han gör. Och eftersom hans förra franska projekt Midnatt i Paris var en sådan formidabel höjdare var det med extra höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se denna film. Tyvärr så infriades inte dessa förväntningar riktigt. Magic In The Moonlight är något av en mellanfilm. Men eftersom Woody Allen nu har en så hög lägstanivå så är det ändå en underhållande och angenäm att se den.

Magic In The Moonlight utspelas på 1920-talet och handlar om Stanley, en cynisk och lite bitter medelålders brittisk man som livnär sig som illusionist. Han turnerar världen som sitt kinesiska alter ego Wei Ling Soo. Som den illusionist han är, tränad att lura och domptera sin publik, tror han inte ett dugg på de som påstår sig besitta magiska krafter. Det är till och med så att han som sidosysselsättning avslöjar sådana. Efter en av sina utsålda föreställningar får han besök av en gammal vän och kollega.

Howard som han heter har i södra Frankrike träffat den unga amerikanskan Sophie som säger sig vara ett medium i kontakt med andevärlden. Howard har försökt men inte lyckats se igenom henne och ber om hjälp med att avslöja Sophie. Stanley nappar direkt på erbjudandet och reser till Azurkusten för att konfrontera henne. Han anstränger sig verkligen och gör sitt yttersta men måste efter ett tag ställa sig frågan: kan det vara så att hon verkligen har de förmågor hon påstår sig ha? Det blir en tid när Stanley tvingas fundera över både den ena tvärsäkra uppfattning han haft efter den andra.

Magic In The Moonlight delar en del av de ingredienser som några av Woody Allens allra bästa och mest inspirerade filmer har. Det är en bitterljuv periodfilm med inslag av magi och övernaturlighet som bjuder på funderingar och existentiellt funderande kring de stora livsfrågorna. Ändå blir det inte alls lika bra som i exempelvis Kairos röda ros, tidigare nämnda Midnatt i Paris och den orättvist förbisedda Scoop. Nyckelordet här är inspirerade. Det är den stora skillnaden. Magic In The Moonlight känns nämligen tämligen oinspirerad, som något Woody Allen valt att göra i väntan på att nästa riktigt bra manusidé ska dyka upp.

Det är angenämt och titta på och lättsamt underhållande men utan spets och udd. Här finns några fina och fyndiga one liners men det är ovanligt långt mellan skratten och för en gångs skull känner jag att det går att sätta vissa frågetecken inför Woody Allens personregi. Colin Firth, som spelar Stanley, känns inte helt bekväm i rollen och kemin mellan honom och annars utmärkta Emma Stone, som spelar Sophie, haltar.

Det Magic In The Moonlight är framför annat är oerhört tilltalande rent visuellt. Kostymerna och scenografin är utsökta och det Sydfranska landskapet är välfångat i all sin ljuvliga prakt. Fotot, som är signerat den iranskfranske mästerfotografen Darius Khondji,  är fantastiskt och fångar perfekt det sensuella och varma sydfranska ljuset. På sätt och vis kan man kanske säga att det är just ljuset och landskapet som spelare den verkliga huvudrollen i filmen. I så fall är det en övertygande huvudrollsinnehavare vi pratar om. Om det gått att nominera det sydfranska ljuset och landskapet till någon form av pris för bästa huvudroll hade jag tveklöst gjort det.

En veritabel fullträff i feelgood-fåran

I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.

Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.

Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.

Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.

Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson  i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.

Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.

Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.

Francofolies aux Oscars

Francofolies heter två festivaler tillägnande frankofon musik som anordnas i franska La Rochelle och kanadensiska Montréal varje år. Årets Oscarsgala som genomfördes i Los Angeles tidigt i morse svensk tid blev som en filmmässig pendang till de två festivalerna.

Det franska dominerade, glädjande nog, helt enkelt. Inte bara för att The Artist synnerligen välförtjänt plockade hem fem statyetter, varav tre av de allra tyngsta i form av bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll, utan också för att Paris och Frankrike spelar en viktig roll i två andra vinnare: Martin Scorseses Hugo Cabret och Woody Allens Midnatt i Paris.

Hugo Cabret tog liksom The Artist hem fem priser, den besegrade till exempel The Artist i kategorin bästa foto, och Woody Allens förtjusande Midnatt i Paris (den blir bättre och bättre varje gång jag ser den) tog hem priset för bästa originalmanus. Scorseses film utspelas för den som inte vet det i det tidiga 1930-talets Paris och är en sorts hyllning till den franske stumfilmspionjären George Meliès filmer. Den har svensk premiär den 16 mars.

Men nattens stora glädjeämne var naturligtvis de enorma framgångarna för The Artist. Att den var förhandstippad att vinna priserna förtar inte glädjen över att den verkligen gjorde det. Det var också glädjestrålande Michel Hazanavicius och Jean Dujardin man fick se ta emot priserna på scenen. Återstår dock att se hur kul arrangörerna i det språkligt så pryda USA tycker att det är när de får klar för sig betydelsen av det putain (putain, génial, merci, formidable för att vara exakt) som Jean Dujardin lät undslippa sig i sitt tacktal…

Det enda smolk i glädjebägaren som The Artist-gänget eventuellt känner i galayran är att den förlorade i kategorierna bästa foto, bästa klippning och bästa scenografi. Och att Bérénice Bejo (som väntat) fick ge sig mot Nicevilles Octavia Spencer i kampen om priset för bästa kvinnliga biroll. Octavia Spencer var förvisso också bra, men jag hade inte protesterat om priset hade gått till Bérénice Bejo. Men man kan inte få allt. Och jag tror nog trots allt att glädje är den alltigenom dominerande känslan i familjen Hazanavicius-Bejo just nu. Som jag var inne på i texten om Césargalan så är ju en nominering en vinst i sig.

Mot strömmen med framgångar för det frankofona gick klassen för bästa utländska film. Men även om jag verkligen gillar kanadensiska Monsieur Lazhar, hoppas verkligen att den får svensk distribution), så går det inte att säga annat än att iranska Nader och Simin – en separation är en värdig vinnare av det priset.

En rolig detalj kring The Artists seger i klassen för bästa film är att det är blott den andra stumfilmen genom alla tider att vinna priset. Den förra var Vingarna som 1929 segrade i den allra första galan som galan om genomfördes. Cirkeln är fullbordad och historia skapad.

Jean Dujardin blev historisk genom att som första franskspråkiga skådespelare att ta hem priset för bästa manliga huvudroll. Men han var inte första franskspråkiga skådespelare att vinna ett skådespelarpris vid galan. Den barriären bröts om man ska vara riktig noga redan 1960 då Simone Signoret vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för Plats på toppen, fast det var i en engelskspråkig talroll (och ska man vara riktigt petnoga så vann franskfödda Claudette Colbert en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll redan 1935 för sin insats i Frank Capra-klassikern Det hände en natt, men hon och hennes familj emigrerade när hon var åtta år gammal till USA och hon får därmed i huvudsak ses som amerikanska). Den verkliga franskspråkiga barriären bröts först 2008 då Marillon Cotillard tog hem priset för bästa kvinnliga huvudroll för sitt majestätiska porträtt av Edith Piaf i La Môme (La vie en rose i Sverige). De fem priserna för The Artist är naturligtvis rekord för en fransk film i Oscarsammanhang.

Nu längtar jag mest av allt till att få se The Artist igen. Sverigepremiären sker nästa vecka. Allt annat än publikrusning till de svenska biograferna är en besvikelse.

Paris est magique!

Det är naturligtvis en definitionsfråga om den här filmen verkligen hör hemma på en frankofilblogg, men jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva om den. Det går naturligtvis inte att göra det när det handlar om att en av mina verkligt stora regissörsfavoriter äntligen har spelat in en hel film i min favoritstad. Det handlar såklart om Woody Allens Midnatt i Paris som har svensk biopremiär i dag.

Att påstå att jag har längtat efter att få se den och att jag var taggad inför pressvisningen av häromdagen är såklart en grov underdrift. Risk för besvikelse med andra ord, men att vara taggad är en sak och förväntningar en annan. Den minst sagt varierande kvalitetsnivån hans filmografi har hållit, säg de senaste knappa 20 åren, har lärt mig att skruva ner förväntningarna inför varje ny Allen-rulle.

För visso gjorde han sitt senaste mästerverk Match Point (som jag för övrigt såg för första gången vid ett besök i just Paris) för bara fem år sedan och en mycket inspirerad film i Vicky Cristina Barcelona för tre år sedan. Det är bara det att för varje sådan film tycks hon också göra en Jadeskorpionens förbannelse eller Hollywood Ending. Det går med andra ord upp och ner. Han har visat att han fortfarande har kapacitet att göra riktigt, riktigt bra film men det går inte att förvänta sig att han gör det.

Till min stora glädje visade sig Midnatt i Paris vara en av hans bättre filmer på senare år. Ingen ny Match Point eller Vicky Cristina Barcelona, men väl i klass med exempelvis Scoop, Melinda och Melinda och den underskattade Say Anything.

Det är definitivt den mest lättsinniga och renodlat charmiga filmen han gjort sedan den bedårande musikalfilmen Alla säger I Love you (som ju också innehåller scener från Paris). Midnatt i Paris är en romantisk komedi/fantasi. Den handlar om en nostalgiskt lagd och lätt bohemisk amerikan vid namn Gil.

Han är på besök i Paris med sin ytliga fästmö Inez och hennes föräldrar. Att påstå att de småborgerliga föräldrarna är lite skeptiskt inställ till Gil är ingen överdrift och när han lanserar en idé om att han och Inez ska flytta till Paris efter deras snart stundande bröllop blir han inte direkt mer populär i deras ögon. Inte heller Inez tänder på idén.

Gil, som är en framgångsrik manusförfattare för tv med författardrömmar, har dock (fullt förståeligt) blivit helt förälskad i den franska huvudstaden. Han fantiserar om hur det vore att bo i den kulturella smältdegel av författare, musiker och konstnärer som befolkade 1920-talets Paris. En sen kväll när han är ute på en promenad blir hans drömmar besannade.

En tidsmaskin i form av en veteranbil uppenbarar sig och tar honom med till just 20-talet. Där träffar en överväldigad Gil storheter som Cole Porter, Ernest Hemingway och Gertrude Stein. Tidsresandet återupprepar sig vid midnatt varje kväll och Gil stortrivs. Men samtidigt blir han mer och mer distanserad från Inez och den nutida vardag han tvingas återgå till på vardagarna.

Midnatt i Paris är naturligtvis inte heller någon ny Karios röda ros, det saknar den socialt patos för att vara, men den har något av samma bitterljuva melankoli över sig och den där fantasieggande frågeställningen ”vad skulle hända om?” är densamma. Skärpan i replikskiftena är kanske inte på gammal god Allen-nivå och här finns heller inga dråpliga och potentiellt klassiska oneliners, men Midnatt i Paris bjuder på en hel del skratt och framförallt en genomtrevlig och mysig stämning.

Skådespelarna är genomgående utmärkta och när är de inte det i en Woody Allen-film? Det är trots allt något av hans adelsmärke att locka fram det bästa ur sina ofta namnkunniga ensembler. Owen Wilson är charmerande som Gil och Marion Cotillard är förtjusande i rollen som Gils romantiska intresse i 20-talsvärlden. Ett speciellt omnämnande förtjänar också den alltid strålande Michael Sheen.

Midnatt i Paris är kanske lite för lättviktig för sitt bästa, men bara det inledande kollaget med (förvisso i bland lite väl turistbroschyraktiga Parisvyer, men ändå) är sådant ögongodis att bara det motiverar hela biobesöket för oss frankofiler och parisnostalgiker.