I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.
Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.
Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.
Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.
Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.
Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.
Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.
Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.
Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.
Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.
Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.
BleuBlancRouge 