Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Kärlek i krigets skugga

Tidigare i höst hade den biografiska filmen De Gaulle premiär på svenska biografer. I dag tänkte jag ta upp en annan Sverigeaktuell film som kan ses som ett komplement till den.

I örnens skugga (Je ne rêve que de vous i original) åt nämligen också en film om verkliga personer som satte starka avtryck i den franska motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.

Men även om kriget är ständigt och påtagligt närvarande i handlingen så är I örnens skugga i första hand en film om kärlek; närmare bestämt kärlekshistorien mellan Léon Blum och hans blivande hustru Jeanne.

Den socialistiske före detta premiärministern Blum blev genom sitt hårdnackade motstånd mot den franska kapitulationen och de maktbefogenheter som gavs till marskalk Pétian och Vichyregimen en viktig figur för den franska motståndsrörelsen och eftersom han var jude blev han än mer av en måltavla för ockupationsmakten och dess medlöpare.

I örnens skugga är dock i huvudsak Jeannes berättelse. När den franska kapitulationen är ett faktum vägrar hon att följa med sin man och son när de lämnar landet för att sätta sig i säkerhet, allt för att i stället följa Léon Blum som hon har ett passionerat förhållande med.

Långtifrån alla ser med blida ögon på den betydligt yngre Jeannes relation med Blum men inget kan stoppa henne från att följa med vid hans sida. Inte ens att Vichyregimen arresterar, fängslar och åtalar honom.

I örnens skugga, som regisserats av Laurent Heyneman, hade biopremiär hemma i Frankrike hösten 2019. Här går den alltså direkt till dvd/vod. Vilket jag tycker känns rimligt eftersom den i min mening har produktionsvärden och känns som en tv-film.

Den innerliga kärlekshistorien mellan Léon och Jeanne är fin och deras berättelse gripande men Laurent Heyneman lyckas tyvärr inte förvalta materialet till en helgjuten film.

Personregin haltar emellanåt och berättandet drar då och då åt det melodramatiska och en del interiörer och scenografi känns som något överblivet från tv-serien En liten fransk stad (Un village francais).

Men med det sagt tycker jag att det trots allt är en sevärd film, inte minst i kombination med De Gaulle. Tillsammans utgör de ändå en bra inblick (från två olika fronter) av det franska motståndet under den andra världskriget. En dos fransk modern historia med andra ord.

Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

En av höstens mest intressanta seriestarter på SVT

Det har tagit ett tag men bättre sent än aldrig. I kväll är det äntligen svensk tv-premiär för den utmärkta franska tv-serien Un village Français som hemma i Frankrike hade premiär 2009. SVT har köpt in de två första säsongerna och man kickar igång En liten fransk stad, som man valt att kalla serien, med ett dubbelavsnitt med start klockan 21:30 på SVT 2 i kväll.

En liten fransk stad utspelas i den fiktiva staden Villeneuve i departementet Jura under ockupationsåren på 40-talet. Under serien får vi helt enkelt följa livet i staden i krigets skugga. Det bjuds både vardagsglimtar och mer dramatiska skeenden. Den första säsongen utspelas 1940 den andra vintern 1941. Det hela tar sin början den 12 juni, alltså några dagar innan den tyska ockupationen av Frankrike inleds.

I rollerna ses flera duktiga franska tv-skådespelare, däribland Thierry Godard och Audrey Fleurot som fick sina genombrott i det mörka och smått briljanta kriminaldramat Engrenages (en annan serie som jag verkligen hoppas att SVT eller någon annan svensk kanal kommer att köpa in). Audrey Fleurot är för en svensk publik annars högst förmodligen mest känd för sin medverkan i publiksuccén En oväntad vänskap.

Om du som jag fastnar för En liten fransk stad ska du veta att det finns mycket mer att hämta. I Frankrike har det hittills visats fem säsonger av serien. En sjätte håller på att spelas in och kommer att visas nästa år och den sjunde och avslutande säsongen kommer att få premiär antingen 2016 eller 2017. Det finns med andra ord mycket mer att hämta. Det återstår dock att se om SVT kommer att visa dem också, det är bara att hålla alla tillgängliga tummar.

Men låt oss inte gå saker och ting alldeles för långt i förväg. Se till att börja med att hänga med från start i kväll. Jag tror inte att du kommer bli besviken. En liten fransk stad är ännu ett av de där bevisen (som jag tidigare har varit inne på här på bloggen) på att fransk tv-dramatik är på stark frammarsch.