De ovanliga sprider glädje och energi

Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.

Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.

Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.

De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.

Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.

De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.

 

Doktor Knock – ingen knock out direkt

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Les Intouchables) har Omar Sy blivit ett internationellt så pass gångbart namn att de flesta filmer han medverkar i når svensk distribution i någon form. Det senaste exemplet är Doktor Knock (Knock i original) från 2017 i regi av Lorraine Lévy som i förra veckan gavs ut på svensk dvd och vod.

Omar Sy är med sin charm, karisma och utstrålning en av de där skådespelarna som alltid lyfter de filmer de är med i. Doktor Knock är inget undantag och tur är väl det för det här är en film som behövde någon som kan bära den på sina axlar.

Den bygger på den satiriska pjäsen Knock ou le Triomphe de la médecine skriven av Jules Romains. Pjäsen som hade urpremiär 1923 är en sorts omvänd Den inbillade sjuke. Den handlar om en ambitiös doktor som anländer till en lantlig fransk stad där snart sagt alla verkar vara friska som nötkärnor, vilket får doktorn att lansera ett projekt att få invånarna att känna sig sjuka och på så vis få fart på affärerna.

I denna den andra filmatiseringen baserad på Jules Romains text är grundpremissen bevarad men en hel del annat omgjort. Knock är här en driftig lurendrejare från Marseille som vid filmens början i inledningen av 1950-talet är på flykt från farliga personer som han är skyldig pengar. En mindre nogräknad kapten i stort behov av en läkare som kan följa med på en halvårslång resa låter Knock mönstra på som skeppsläkare trots att han saknar utbildning för det.

Den driftige Knock suger åt sig som en svamp och lär sig tillräckligt mycket för att när han kommer tillbaka till Marseille kan utbilda sig till läkare på riktigt. Sin första tjänst får han i den lilla byn Saint-Maurice. Precis som pjäsens Doktor Knock har han med sig en tydlig plan hur han ska få affärerna att blomstra och han lyckas charma byborna. Nästan alla i alla fall, det finns de som tvivlar på hans avsikter och dessutom riskerar hans förflutna att hinna ikapp honom.

Förutom Omar Sy har Doktor Knock en annan stor tillgång och det är omgivningarna. Filmen är inspelad i den vackra byn Saint-Martin-en-Vercors i departementet Drôme i den sydöstra delen av landet och Emmanuel Soyers fina fotoarbete gör filmen till en fröjd att se. Ögongodis för en romantiker kring den franska landsbygden.

Värre är det med manuset och personregin. Några fina komiska poänger finns det förvisso, men den satiriska udden från originaltexten är som bortblåst. Rollfigurerna är stereotypa och yxigt frammejslade. Dessutom låter Lorraine Lévy flera av skådespelarna ägna sig åt ett teatralt uttryckssätt som inte gör sig på film utan snarare ger en känsla av överspel. I långa stunder är detta mer av en sunkig och inte särskilt rolig fars.

Tur då som sagt att Omar Sy är med. Han gör vad han kan och lyckas ändå, tillsammans med fotot och de fina omgivningarna, hålla skutan någorlunda flytande.

Omar Sy – kungen av fransk feelgood slår till igen

Omar Sy som slog igenom med dunder och brak och blev en världsstjärna tack vare sin insats i En oväntad vänskap (Les Intouchables) från 2011 och som gjort succé i fler feelgood filmer sedan dess är tillbaka på svenska biografer. Häromveckan hade nämligen filmen Yao i regi av Philippe Godeau svensk premiär.

Den här gången briljerar han i en roll som tangerar hans eget liv. Han spelar nämligen Seydou Tall, en framgångsrik fransk skådespelare och författare på besök i Senegal där han (liksom Sy själv har sina rötter). Tanken är att skådespelaren ska göra ett snabbt framträdande i huvudstaden Dakar för att bland annat signera sin senaste bok.

Det han inte vet är att utanför lokalen där han möter sina läsare väntar 13-årige Yao som liftat och på andra sätt tagit sig från sin lilla hemstad Kanel tagit sig tvärs över Senegal för att får träffa sin idol och få sitt luggslitna ex av Talls bok signerat.

Seydou som är ledsen över att hans egen son Nathan som han gärna velat ha med sig till Senegal i sista stund tvingats hoppa av resan och blivit kvar hos sin mamma i Paris rörs av något hos Yao och efter några turer tar han på sig att se till att Yao kommer hem till Kanel. Det blir en strapatsrik resa genom Senegal och in i Seydou själv.

Yao ger en fascinerande inblick i livet och kulturen i ett lantligt Senegal. Vidunderligt vackra scenerier, massor av värme och en dos sedelärande sensmoral trängs med massor skådespelarmässig charm från Omar Sy och unge Lionel Basse som är ett fynd i rollen som Yao.  I en mindre men ack så viktig roll glänser också den maliska musikstjärnan Fatoumata Diawara, som också medverkat till det fina soundtracket som huvudsakligen är signerat Mathieu Chedid (som artist mer känd under artistnamnet -M-).

Det är en fin och mysig film som berör, men som är också är lite för tillrättalagd för att nå de verkligt höga höjderna. Men en god portion underhållning och dryga 90-minuters stabil feelgood bjuder den på och det är ju heller inte helt fel.