De ovanliga sprider glädje och energi

Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.

Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.

Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.

De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.

Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.

De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.

 

Var é vargen?

Vargens sång (Le Chant du loup i original) gjorde tidigare i år succé på de franska biograferna och finns nu även tillgänglig för en svensk publik på Netflix. Det är en effektivt berättad ubåtsthriller som lyckas ge en lite egen spinn på genren. Dessutom med en rejält stjärnbeströdd rollista.

I de ledande rollerna syns nämligen Mathieu Kassovitz, Omar Sy, Reda Kateb och fransk films nya storstjärna François Civil. Den sistnämnde spelar filmens centralgestalt Chanteraide, en lovande uppkomling som tjänstgör som specialist inom akustisk krigsföring. Det vill säga att han via sin känsliga hörsel har som uppgift att identifiera vad olika undervattensljud kommer ifrån och vilka eventuella hot de utgör.

Under ett uppdrag begår han ett misstag som kunnat bli mycket kostsamt och i sin iver över att gottgöra det råkar han hamna mitt i en situation där den franska marinen blir en bricka i spelet i ett potentiellt kärnvapenkrig. Den här gången finns inget utrymme för misstag och läget blir mer och mer pressat.

Långfilmsdebuterande regissören Antonin Baudry piskar obönhörligen upp spänningen och lyckas bra med att kombinera thrillerelement med drama. Däremot känns det ibland som att berättelsen går lite väl fort fram i bland och inte får tid att utvecklas på ett till hundra procent trovärdigt sätt.

Jag tror att Vargens sång hade gjort sig ännu bättre i miniserieformat, som ubåtsthrillergenrens okrönta mästerverk Das Boot (eller Ubåten som den fick heta i Sverige) från 1981, men spännande är den och underhållningsvärdet är oklanderligt. Och som sagt lyckas den också ge oss en ingång som vi tidigare inte sett i genren och det är ju en bra sak i sig.