Det är naturligtvis en definitionsfråga om den här filmen verkligen hör hemma på en frankofilblogg, men jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva om den. Det går naturligtvis inte att göra det när det handlar om att en av mina verkligt stora regissörsfavoriter äntligen har spelat in en hel film i min favoritstad. Det handlar såklart om Woody Allens Midnatt i Paris som har svensk biopremiär i dag.
Att påstå att jag har längtat efter att få se den och att jag var taggad inför pressvisningen av häromdagen är såklart en grov underdrift. Risk för besvikelse med andra ord, men att vara taggad är en sak och förväntningar en annan. Den minst sagt varierande kvalitetsnivån hans filmografi har hållit, säg de senaste knappa 20 åren, har lärt mig att skruva ner förväntningarna inför varje ny Allen-rulle.
För visso gjorde han sitt senaste mästerverk Match Point (som jag för övrigt såg för första gången vid ett besök i just Paris) för bara fem år sedan och en mycket inspirerad film i Vicky Cristina Barcelona för tre år sedan. Det är bara det att för varje sådan film tycks hon också göra en Jadeskorpionens förbannelse eller Hollywood Ending. Det går med andra ord upp och ner. Han har visat att han fortfarande har kapacitet att göra riktigt, riktigt bra film men det går inte att förvänta sig att han gör det.
Till min stora glädje visade sig Midnatt i Paris vara en av hans bättre filmer på senare år. Ingen ny Match Point eller Vicky Cristina Barcelona, men väl i klass med exempelvis Scoop, Melinda och Melinda och den underskattade Say Anything.
Det är definitivt den mest lättsinniga och renodlat charmiga filmen han gjort sedan den bedårande musikalfilmen Alla säger I Love you (som ju också innehåller scener från Paris). Midnatt i Paris är en romantisk komedi/fantasi. Den handlar om en nostalgiskt lagd och lätt bohemisk amerikan vid namn Gil.
Han är på besök i Paris med sin ytliga fästmö Inez och hennes föräldrar. Att påstå att de småborgerliga föräldrarna är lite skeptiskt inställ till Gil är ingen överdrift och när han lanserar en idé om att han och Inez ska flytta till Paris efter deras snart stundande bröllop blir han inte direkt mer populär i deras ögon. Inte heller Inez tänder på idén.
Gil, som är en framgångsrik manusförfattare för tv med författardrömmar, har dock (fullt förståeligt) blivit helt förälskad i den franska huvudstaden. Han fantiserar om hur det vore att bo i den kulturella smältdegel av författare, musiker och konstnärer som befolkade 1920-talets Paris. En sen kväll när han är ute på en promenad blir hans drömmar besannade.
En tidsmaskin i form av en veteranbil uppenbarar sig och tar honom med till just 20-talet. Där träffar en överväldigad Gil storheter som Cole Porter, Ernest Hemingway och Gertrude Stein. Tidsresandet återupprepar sig vid midnatt varje kväll och Gil stortrivs. Men samtidigt blir han mer och mer distanserad från Inez och den nutida vardag han tvingas återgå till på vardagarna.
Midnatt i Paris är naturligtvis inte heller någon ny Karios röda ros, det saknar den socialt patos för att vara, men den har något av samma bitterljuva melankoli över sig och den där fantasieggande frågeställningen ”vad skulle hända om?” är densamma. Skärpan i replikskiftena är kanske inte på gammal god Allen-nivå och här finns heller inga dråpliga och potentiellt klassiska oneliners, men Midnatt i Paris bjuder på en hel del skratt och framförallt en genomtrevlig och mysig stämning.
Skådespelarna är genomgående utmärkta och när är de inte det i en Woody Allen-film? Det är trots allt något av hans adelsmärke att locka fram det bästa ur sina ofta namnkunniga ensembler. Owen Wilson är charmerande som Gil och Marion Cotillard är förtjusande i rollen som Gils romantiska intresse i 20-talsvärlden. Ett speciellt omnämnande förtjänar också den alltid strålande Michael Sheen.
Midnatt i Paris är kanske lite för lättviktig för sitt bästa, men bara det inledande kollaget med (förvisso i bland lite väl turistbroschyraktiga Parisvyer, men ändå) är sådant ögongodis att bara det motiverar hela biobesöket för oss frankofiler och parisnostalgiker.
BleuBlancRouge 