Jazz och socialrealism i The Eddy

I dag ska det handla om en tv-serie här på BleuBlancRouge, den fransk-amerikanska Netflixserien The Eddy närmare bestämt. En serie som släpptes för en knapp månad sedan och som jag hade stora förväntningar på. Förväntningar som inte helt infrias, men bra är den.

The Eddy utspelas i och kring en jazzklubb med samma namn i Paris. Den drivs av den amerikanske, före detta jazzmusikern Elliott tillsammans med den franske vännen Farid. Farid tar hand om det mesta av bardriften medan Elliott främst ägnar sig åt att coacha klubbens husband som han försöker fixa ett skivkontrakt åt. Elliotts liv ska dock snabbt bli mycket komplicerat.

Han har just gjort slut med bandets sångerska och relationen mellan dem är kylig. Dessutom anländer hans struliga tonårsdotter på oväntat besök och så får han reda på att Farid utan hans vetskap blandat in kriminella och ljusskygga element i driften av baren. Och som om det inte var nog sker dessutom ett mord utanför klubben. Elliott försöker navigera sig genom ett allt mer kaosartat liv samtidigt som han fortsätter att kämpa för att bandet ska få det att lossna.

Och serien The Eddy utvecklar sig till en av jazzmusik tonsatt blandning av socialrealistiskt drama och kriminalfilm. En blandning som lyfter allra mest i de två första avsnitten som är regisserade av La la Land-regissören Damien Chazelle. Musikaliteten i hans bildspråk och berättande är som klippt och skuret för detta.

De övriga sex avsnitten (regisserade av tre andra regissörer) håller inte riktigt samma höga nivå, men ointressant blir The Eddy aldrig. Det är det på tok för talangfulla människor inblandade för att det ska kunna bli. Bakom kameran har bland andra Houda Benyamina som regisserade prisbelönta Divines och Laïla Marrakchi som tidigare bland annat regisserat avsnitt av den briljanta franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes) stått och i rollistan syns välmeriterade skådespelare som Leïla Bekhti, Tahar Rahim och Joanna Kulig.

Den sistnämnda som slog igenom i den polska filmen Cold War sjunger också mycket förtjänstfullt i husbandet som i övrigt består av verkliga jazzmusiker, bland annat än verklig personlig favorit inom modern jazz i form av saxofonisten Jowee Omicil (kolla upp hans skivor under eget namn!).

The Eddy är svängig, välagerad och emellanåt direkt briljant. Tyvärr så känns det dock som att manuset inte är helt genomarbetat och de olika regissörerna stilar gör att berättandet spretar då och då. Men jag ser gärna att det blir en säsong till, för jag vill gärna veta och höra mer om det här persongalleriet.

Det hade ju kunnat bli så bra…

I samband med att hans förra film L’Assaut fick sin svenska premiär (direkt på dvd) jämförde jag den franske regissören Julien Leclercq med Paul Greengrass. Särskilt Paul Greengrasslik är dock inte hans senaste film Gibraltar, som för några veckor sedan fick svensk premiär (även den direkt till dvd) under sin internationella titel Border Informant. Om något så tanker jag snarast denna gång på Steven Soderbergh. Nu är jag långt ifrån säker på att Julien Leclercq själv har sett sig inspirerad av Steven Soderbergh men om han har det så är det, i motsats till den hyfsat lyckade Greengrass-parafrasen L’Assaut ,en inte särskilt vass kopia.

Border Informant (det är väl trots allt bäst att jag använder den titel som gäller här i Sverige) är överlag inte någon särskilt bra film. Vilket känns tråkigt av flera anledningar. Inte minst för att rollistan toppas av starka och intressanta namn som Gilles Lellouche, Tahar Rahim och Riccardo Scamarcio. Ingen av dem gör bort sig, Tahar Rahim är sin vana trogen till och med riktigt bra, men det fungerar ändå inte riktigt. Trots att det är, som det brukar heta, baserat på verkliga händelser.

Problemet ligger till stor del på regiplanet. Julien Leclercq får aldrig berättelsen att lyfta. Det är inget riktigt flyt i berättandet och trots verklighetsbakgrunden lyckas han inte få mig att känna mig engagerad i berättelsen. Border Informant inleds, som originaltiteln skvallrar om, i Gibraltar. Beläget på den Iberiska halvöns sydspets är Gibraltar en geografisk punkt flitigt använd av drogsmugglare för att få in sina produkter till Europa. Fransmannen Marc Duval (spelad av Gille Lellouche)  driver en bar i närheten av hamnområdet i Gibraltar. Baren står på ruinens brant och när en streberaktig fransk tulltjänsteman (spelad av Tahar Rahim) tar kontakt med Marc och ber honom att mot betalningen ge information om misstänkta smugglare som frekventerar baren tackar han efter viss tvekan ja. Trots att han är medveten om att det hela är potentiellt livsfarligt hör honom själv och hans familj.

Inledningsvis går allt bra. Duval kan information som leder till några uppmärksammade tillslag mot narkotikasmugglare och han blir snabbt en av tullmyndighetens främsta informationskällor. Men i takt med framgångarna växer hans tuppkam och han ger sig in i mer och mer våghalsiga operationer, allt för att kunna tjäna mer pengar. Snart är han en bricka i en typ av spel där han inte har en aning om vem som är vän och vem som är fiende.

Border Informant inleds nog så lovande men efter inte så lång stund börjar Julien Leclercq och manusförfattarna Abdel Raouf Dafri och Marc Fievét (mannen vars verklighetsbaserade bok filmen bygger på) att tappa greppet om berättelsen. Det blir helt enkelt rörigt av alla stickspår och vändningar i berättelsen och ganska snart känner i alla fall jag mig en aning förvirrad av det som sker. Den känslomässiga laddningen som vetskapen om att detta bygger på saker som verkligen inträffat borde ge infinner sig aldrig riktigt. Det är alldeles för komplicerat att hänga med i svängarna och vindlingarna i handlingen för att riktigt ha tid att riktigt känna något.

Julien Leclercq är dock hantverksskicklig nog för att förhindra att Border Informant bli något totalt haveri. Någonstans vill jag ändå hela tiden få reda på hur det till slut ska gå. Det drivet i berättelsen lyckas han trots allt piska fram. Men i mångt ock mycket är Border Informant tyvärr mest bara en lång rad av missade möjligheter och outnyttjad potential.

Tahar Rahim och Léa Seydoux glänser var för sig i Grand central

Som jag skrev i mitt senaste inlägg ligger jag lite efter när det gäller mitt mål att skriva om alla franska filmer som når till svensk distribution. Grand Central av Rebecca Zlutowski som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är en av de filmer som jag är er skyldig en text om. Den premiärvisades vid förra årets filmfestival i Cannes där den visades i undersektionen Un certain regard och faktiskt vann ett pris. Detta faktum samt att de två huvudrollerna i filmen spelas av två av de mest talangfulla franska skådespelarna i sin generation, nämligen Tahar Rahim och Léa Seydoux, och att den belgiske Dardenne-favoriten Olivier Gourmet också finns med i rollistan bidrog till att skruva upp mina förväntningar på filmen rejält. Tyvärr infriades inte riktigt mina förväntningar.

Grand Central är alls ingen dålig film, inte alls. Det är en intressant och tankeväckande berättelse med starka kopplingar till samtidens stora ekonomiska kris i Europa, men trots det känns det som att det aldrig rikitgt bränner till. Exakt vad som saknas har jag svårt att sätta fingret på, men något är det.

På sätt och vis är detta två filmer i en. Den ena är en politiskt laddad och socialrealistisk skildring av en ung, lågutbildad man i samhällets utkanter och den andra är en kärlekshistoria. Gary den unge mannen heter letar med ljus och lykta efter ett jobb. Något som inte är helt lätt i ett av arbetslöshet hårt drabbat Frankrike. Inte blir det bättre av att som Gary ha ett kriminellt förflutet och sakna egentliga kvalifikationer. Till slut får han arbete på ett på ett kärnkraftverk utanför Lyon. Det är ett tufft och riskfyllt jobb. Han och hans kollegor arbetar med att sanera reaktorerna och risken att utsättas för potentiellt dödliga doser radioaktiv strålning finns trots noggranna säkerhetsföreskrifter hela tiden där. Rebecca Zlutowski skruvar med små medel skickligt upp en stämningen av spänning och obehag i scenerna inifrån kärnkraftverket.

Gary gör sannerligen inte situationen och livet lättare för sig genom att inleda en förhållande med Karole som redan är förlovad med en av hans närmsta kollegor. Det finns något skirt och vackert över skildringen av Garys och Karoles spirande känslor för varandra men även där finns en tydlig känsla av obehag och en annalkande möjlig katastrof.

Grand Central övertygar mer i socialrealismen och samhällskritiken än som kärlekshistoria. Varför sig klarar sig Tahar Rahim och Léa Seydoux bra i rollerna som Gary respektive Karole men spelet mellan dem fungerar inte fullt ut. Kemin mellan dem finns i mina ögon inte riktigt där.