I dag ska det handla om en tv-serie här på BleuBlancRouge, den fransk-amerikanska Netflixserien The Eddy närmare bestämt. En serie som släpptes för en knapp månad sedan och som jag hade stora förväntningar på. Förväntningar som inte helt infrias, men bra är den.
The Eddy utspelas i och kring en jazzklubb med samma namn i Paris. Den drivs av den amerikanske, före detta jazzmusikern Elliott tillsammans med den franske vännen Farid. Farid tar hand om det mesta av bardriften medan Elliott främst ägnar sig åt att coacha klubbens husband som han försöker fixa ett skivkontrakt åt. Elliotts liv ska dock snabbt bli mycket komplicerat.
Han har just gjort slut med bandets sångerska och relationen mellan dem är kylig. Dessutom anländer hans struliga tonårsdotter på oväntat besök och så får han reda på att Farid utan hans vetskap blandat in kriminella och ljusskygga element i driften av baren. Och som om det inte var nog sker dessutom ett mord utanför klubben. Elliott försöker navigera sig genom ett allt mer kaosartat liv samtidigt som han fortsätter att kämpa för att bandet ska få det att lossna.
Och serien The Eddy utvecklar sig till en av jazzmusik tonsatt blandning av socialrealistiskt drama och kriminalfilm. En blandning som lyfter allra mest i de två första avsnitten som är regisserade av La la Land-regissören Damien Chazelle. Musikaliteten i hans bildspråk och berättande är som klippt och skuret för detta.
De övriga sex avsnitten (regisserade av tre andra regissörer) håller inte riktigt samma höga nivå, men ointressant blir The Eddy aldrig. Det är det på tok för talangfulla människor inblandade för att det ska kunna bli. Bakom kameran har bland andra Houda Benyamina som regisserade prisbelönta Divines och Laïla Marrakchi som tidigare bland annat regisserat avsnitt av den briljanta franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes) stått och i rollistan syns välmeriterade skådespelare som Leïla Bekhti, Tahar Rahim och Joanna Kulig.
Den sistnämnda som slog igenom i den polska filmen Cold War sjunger också mycket förtjänstfullt i husbandet som i övrigt består av verkliga jazzmusiker, bland annat än verklig personlig favorit inom modern jazz i form av saxofonisten Jowee Omicil (kolla upp hans skivor under eget namn!).
The Eddy är svängig, välagerad och emellanåt direkt briljant. Tyvärr så känns det dock som att manuset inte är helt genomarbetat och de olika regissörerna stilar gör att berättandet spretar då och då. Men jag ser gärna att det blir en säsong till, för jag vill gärna veta och höra mer om det här persongalleriet.
BleuBlancRouge 