Det hade ju kunnat bli så bra…

I samband med att hans förra film L’Assaut fick sin svenska premiär (direkt på dvd) jämförde jag den franske regissören Julien Leclercq med Paul Greengrass. Särskilt Paul Greengrasslik är dock inte hans senaste film Gibraltar, som för några veckor sedan fick svensk premiär (även den direkt till dvd) under sin internationella titel Border Informant. Om något så tanker jag snarast denna gång på Steven Soderbergh. Nu är jag långt ifrån säker på att Julien Leclercq själv har sett sig inspirerad av Steven Soderbergh men om han har det så är det, i motsats till den hyfsat lyckade Greengrass-parafrasen L’Assaut ,en inte särskilt vass kopia.

Border Informant (det är väl trots allt bäst att jag använder den titel som gäller här i Sverige) är överlag inte någon särskilt bra film. Vilket känns tråkigt av flera anledningar. Inte minst för att rollistan toppas av starka och intressanta namn som Gilles Lellouche, Tahar Rahim och Riccardo Scamarcio. Ingen av dem gör bort sig, Tahar Rahim är sin vana trogen till och med riktigt bra, men det fungerar ändå inte riktigt. Trots att det är, som det brukar heta, baserat på verkliga händelser.

Problemet ligger till stor del på regiplanet. Julien Leclercq får aldrig berättelsen att lyfta. Det är inget riktigt flyt i berättandet och trots verklighetsbakgrunden lyckas han inte få mig att känna mig engagerad i berättelsen. Border Informant inleds, som originaltiteln skvallrar om, i Gibraltar. Beläget på den Iberiska halvöns sydspets är Gibraltar en geografisk punkt flitigt använd av drogsmugglare för att få in sina produkter till Europa. Fransmannen Marc Duval (spelad av Gille Lellouche)  driver en bar i närheten av hamnområdet i Gibraltar. Baren står på ruinens brant och när en streberaktig fransk tulltjänsteman (spelad av Tahar Rahim) tar kontakt med Marc och ber honom att mot betalningen ge information om misstänkta smugglare som frekventerar baren tackar han efter viss tvekan ja. Trots att han är medveten om att det hela är potentiellt livsfarligt hör honom själv och hans familj.

Inledningsvis går allt bra. Duval kan information som leder till några uppmärksammade tillslag mot narkotikasmugglare och han blir snabbt en av tullmyndighetens främsta informationskällor. Men i takt med framgångarna växer hans tuppkam och han ger sig in i mer och mer våghalsiga operationer, allt för att kunna tjäna mer pengar. Snart är han en bricka i en typ av spel där han inte har en aning om vem som är vän och vem som är fiende.

Border Informant inleds nog så lovande men efter inte så lång stund börjar Julien Leclercq och manusförfattarna Abdel Raouf Dafri och Marc Fievét (mannen vars verklighetsbaserade bok filmen bygger på) att tappa greppet om berättelsen. Det blir helt enkelt rörigt av alla stickspår och vändningar i berättelsen och ganska snart känner i alla fall jag mig en aning förvirrad av det som sker. Den känslomässiga laddningen som vetskapen om att detta bygger på saker som verkligen inträffat borde ge infinner sig aldrig riktigt. Det är alldeles för komplicerat att hänga med i svängarna och vindlingarna i handlingen för att riktigt ha tid att riktigt känna något.

Julien Leclercq är dock hantverksskicklig nog för att förhindra att Border Informant bli något totalt haveri. Någonstans vill jag ändå hela tiden få reda på hur det till slut ska gå. Det drivet i berättelsen lyckas han trots allt piska fram. Men i mångt ock mycket är Border Informant tyvärr mest bara en lång rad av missade möjligheter och outnyttjad potential.

Ännu mer fransk film på tv!

Här kommer ett något sent tv-tips inför kvällen. Med start klockan 23:35 (inte den bästa tiden för att se en film på tv i mitten av veckan, jag vet) visar SVT1 den grekiskfranske regiveteranen Costa-Gavras näst senaste film Eden à l’ouest (som i Sverige också visats under sin internationella titel Eden Is West) från 2009. Det är en film som med tanke på sitt ämne är högaktuell. Den handlar nämligen om illegala immigranter som söker lyckan i Europa.

Den duktige italienske skådespelaren Riccardo Scamarcio spelar den unge Elias som kommer från ett icke namngivet land och vill ta sig till Paris. Han och flera andra immigranter försöker att via Grekland ta sig in i Europa, men en bit utanför kusten närmar sig en patrullbåt och immigranterna kastar sig i panik i vattnet. Elias flyter i land på en nudiststrand men lyckas ta sig in på ett närliggande turisthotell. Där misstas han för att vara en i personalen och därifrån börjar han sin mödosamma resa mot Paris, med polisen (som söker efter honom och de andra överlevande från båten) hack i häl. Det blir en tragikomisk odyssé för Elias i jakt på ett nytt liv i det som han föreställer sig vara paradiset.

Elias råkar ut för både det ena och det andra och den ständigt politiske och socialt engagerade Costa-Gavras använder honom som en symbol för vad illegala invandrare kan råka ut för. Det är en ofta gripande berättelse men det är inte någon strikt socialrealistisk film Costa-Gavras denna gång gjort.

Den har ett lätt Fellini-inspirerat magiskt realistiskt anslag. Costa-Gavras betonar också den hoppfullhet över en bättre tillvaro som Elias känner oavsett vilka vedermödor han än råkar ut för. Filmen har också ett komiskt stråk och Elias känns emellanåt som en tragikomisk Chaplin-liknande figur.

Eden à l’ouest är inte någon av Costa-Gavras bästa filmer, den är i själva verket ganska långt från den klass han visade i de tungt prisbelönade  Z – han lever  och Försvunnen, från 1969 respektive 1982, men den är samtidigt mycket bättre än hans senaste film Kapitalet som släpptes på svensk dvd för lite drygt två månader sedan.

Det går inte att ta miste på Costa-Gavras engagemang, han säger själv att filmen är inspirerad av hur han själv kände när han för ungefär 50 år sedan anlände till Frankrike som flykting från Grekland, men det går inte att komma ifrån att han på senare år tappat lite av den sprängkraft som hans berättande tidigare kännetecknades av. Men sevärd är Eden à l’ouest i alla fall.