Det hade ju kunnat bli så bra…

I samband med att hans förra film L’Assaut fick sin svenska premiär (direkt på dvd) jämförde jag den franske regissören Julien Leclercq med Paul Greengrass. Särskilt Paul Greengrasslik är dock inte hans senaste film Gibraltar, som för några veckor sedan fick svensk premiär (även den direkt till dvd) under sin internationella titel Border Informant. Om något så tanker jag snarast denna gång på Steven Soderbergh. Nu är jag långt ifrån säker på att Julien Leclercq själv har sett sig inspirerad av Steven Soderbergh men om han har det så är det, i motsats till den hyfsat lyckade Greengrass-parafrasen L’Assaut ,en inte särskilt vass kopia.

Border Informant (det är väl trots allt bäst att jag använder den titel som gäller här i Sverige) är överlag inte någon särskilt bra film. Vilket känns tråkigt av flera anledningar. Inte minst för att rollistan toppas av starka och intressanta namn som Gilles Lellouche, Tahar Rahim och Riccardo Scamarcio. Ingen av dem gör bort sig, Tahar Rahim är sin vana trogen till och med riktigt bra, men det fungerar ändå inte riktigt. Trots att det är, som det brukar heta, baserat på verkliga händelser.

Problemet ligger till stor del på regiplanet. Julien Leclercq får aldrig berättelsen att lyfta. Det är inget riktigt flyt i berättandet och trots verklighetsbakgrunden lyckas han inte få mig att känna mig engagerad i berättelsen. Border Informant inleds, som originaltiteln skvallrar om, i Gibraltar. Beläget på den Iberiska halvöns sydspets är Gibraltar en geografisk punkt flitigt använd av drogsmugglare för att få in sina produkter till Europa. Fransmannen Marc Duval (spelad av Gille Lellouche)  driver en bar i närheten av hamnområdet i Gibraltar. Baren står på ruinens brant och när en streberaktig fransk tulltjänsteman (spelad av Tahar Rahim) tar kontakt med Marc och ber honom att mot betalningen ge information om misstänkta smugglare som frekventerar baren tackar han efter viss tvekan ja. Trots att han är medveten om att det hela är potentiellt livsfarligt hör honom själv och hans familj.

Inledningsvis går allt bra. Duval kan information som leder till några uppmärksammade tillslag mot narkotikasmugglare och han blir snabbt en av tullmyndighetens främsta informationskällor. Men i takt med framgångarna växer hans tuppkam och han ger sig in i mer och mer våghalsiga operationer, allt för att kunna tjäna mer pengar. Snart är han en bricka i en typ av spel där han inte har en aning om vem som är vän och vem som är fiende.

Border Informant inleds nog så lovande men efter inte så lång stund börjar Julien Leclercq och manusförfattarna Abdel Raouf Dafri och Marc Fievét (mannen vars verklighetsbaserade bok filmen bygger på) att tappa greppet om berättelsen. Det blir helt enkelt rörigt av alla stickspår och vändningar i berättelsen och ganska snart känner i alla fall jag mig en aning förvirrad av det som sker. Den känslomässiga laddningen som vetskapen om att detta bygger på saker som verkligen inträffat borde ge infinner sig aldrig riktigt. Det är alldeles för komplicerat att hänga med i svängarna och vindlingarna i handlingen för att riktigt ha tid att riktigt känna något.

Julien Leclercq är dock hantverksskicklig nog för att förhindra att Border Informant bli något totalt haveri. Någonstans vill jag ändå hela tiden få reda på hur det till slut ska gå. Det drivet i berättelsen lyckas han trots allt piska fram. Men i mångt ock mycket är Border Informant tyvärr mest bara en lång rad av missade möjligheter och outnyttjad potential.

Paul Greengrass à la française

För några dagar sedan avrådde jag från att se den på svensk dvd nyutkomna franska actionrullen Forces spéciales, eller Special Forces som den fått heta här. Som tur var så finns det ett bättre alternativ att tillgå för den som trots allt är sugen på att se en trots allt tämligen närbesläktad fransk actionfilm. I förra veckan släpptes nämligen också L’Assaut från 2010 på svensk dvd, återigen under sin internationella titel som i detta fallet lyder The Assault. Jag skriver tämligen närbesläktad eftersom det egentligen rör sig om två på många sätt väldigt olika filmer. Men några gemensamma beröringspunkter finns det. Den kanske allra främsta är att det i båda fallen handlar om franska elitförband som ställs inför besvärliga uppgifter. Skillnaderna mellan dem är desto fler. Där Special Forces är en renodlad muskulös actionfilm så gör The Assualt anspråk på att vara mer tänkande och psykologiskt underbyggd.

The Assault bygger på verkliga händelser och handlar om de dramatiska händelserna när ett Air France flygplan på självaste julafton 1994 kapades av en väpnad islamistgrupp strax innan avfärd från Houari Boumedienne flygplatsen i Alger. Målet ska ha varit att flyga in i Eiffeltornet i Paris men dramat fick sin blodiga upplösning två dagar senare när planet efter att ha tvingats landa i Marseille stormades av en grupp ur gendermeriets specialtrupper. Själva stormningen kunde en chaockad fransk nation följa på tv. En av dem som satt som klistrad framför tv-apparaten var en då 14 år gammal Julien Leclercq. Uppenbart influerad av hur den politiska thrillerns moderna mästare Paul Greengrass i United 93 tog sig an 11 september-katastrofen har han nu gjort en film om vad som hände de där dramatiska dagarna för snart 18 år sedan. Nu ska det ägas på en gång att Julien Leclercq inte är någon Paul Greengrass, men det är alls inget oävet försök att efterlikna mästaren han lyckas genomföra.

Precis som Paul Greengrass gjorde i United 93 så försöker Julien Leclerq att tränga in bakom kulisserna på flera fronter. Redan när han som 14-åring satt där och såg de verkliga händelserna utspela sig på tv-apparaten funderade han mycket över de inblandade människorna, inte minst de som dolde sig bakom de stormande specialtruppernas skidmaskliknande skyddsmasker. De där funderingarna har han tagit fasta på i sin film och utgångspunkten för berättelsen är en specifik medlem av specialstyrkorna, men vi får också fälja med såväl kaparna som de politiker och tjänstemän som bakom kulisserna arbetar för en fredlig lösning. Allt precis som i United 93 skildrat utan egentliga pekpinnar eller övertydliga sympatier. Klippningen och fotot med en hetsig handhållen kamera är mer eller mindre stulna rakt av från Paul Greengrass och ger resultat. Med hjälp av det drivna och kompetenta hantverket lyckas Julien Leclercq överskyla det faktum är att han kanske inte är någon vidare personinstruktör, några av skådespelarna tillåts spela över ganska grovt. En stor tillgång är fotografen Thierry Pouget, vars stålgrå och i det närmaste helt dränerade på färg, foto framkallar en hård och kall men samtidigt stark känsla av autenticitet.

Manuset som är skrivet av Julien Leclercq själv i samarbete med Simon Moutaïrou är en blandning av fakta och fiktion. Samtidigt som vissa dokumenterade delar av händelseförloppet av oklar anledning har ändrats så har man tagit hjälp av en av de personer som hölls som gisslan på planet för att kunna beskriva det som skedde på planet så noggrant som möjligt.

Någon ny United 93 är The Assault inte, men väl en nervig, intensiv och spännande thriller väl värd att lägga 90 minuter av sitt liv på.