Close – en vacker och skir känslomässig bomb

Triangle of Sadness kammade som de flesta säkert har koll på vid det hör laget hem Guldpalmen vid förra årets filmfestival i Cannes. I mina ögon var det dock en annan film som förtjänade det prestigeladdade priset mer än Ruben Östlunds och det var belgiske Lukas Dhonts andra långfilm Close.

Nu fick Close nöja sig med det som anses vara Cannesfestivalens näst finaste pris: Grand prix. Close var också Belgiens bidrag till årets Oscarsgala och nominerades till priset för bästa internationella film, men nådde inte heller där hela vägen fram. I fredags hade den svensk biopremiär.

Close är ännu ett bevis på den starka socialrealistiska ådran i modern belgisk film. Jämförelserna med anfäderna bröderna Dardenne är naturligtvis omöjliga att undvika, än mer så eftersom en av huvudrollerna spelas av Émilie Dequenne som slog igenom stort just i en Dardennefilm: guldpalmsvinnaren Rosetta från 1999.

I en annan viktig roll syns för övrigt Falsk identitet-bekantingen Léa Drucker.

Men även om Dequenne levererar en direkt fenomenal insats så hamnar de med namnkunniga skådespelarna ändå lite i skuggan av de unga fynden Eden Dambrine och Gustav De Waele som är de verkliga stjärnorna i denna urstarka berättelse, De spelar tolvåringarna Léo och Rémi som varit bästa vänner sedan de var små.

De lever i en trygg och ömsint tillvaro och står varandra oerhört nära. Så pass nära att de tillbringar så mycket tid tillsammans som de bara kan. Men idyllen ska visa sig vara skör.

De två vännerna börjar på högstadiet och med det träder de in i en hårdare miljö. En oskyldig och inte illa ment fråga kring deras nära vänskap förändrar allt. Léo börjar börjar markera avstånd till Rémi, först lite diskret men efterhand blir klyftan mellan dem gradvis större.

Léo börjar plötsligt spela ishockey som en annan kille i klassen gör, ett intresse som tar upp en hel del av hans tid, och den mer sköra Rémi blir alltmer förtvivlad över situationen. Och till slut sker något drastiskt.

Close är en både gripande och vacker film. Den berör på djupet med ett absolut gehör och en tonträff helt utan falska klanger. Det är en film som känns i magen: ibland sprittande och andra gånger som ett välriktat slag.

Lukas Dhont levererar inkännande skildringar av såväl vänskap i sin allra vackraste och skiraste form som bråddjup skuld. Allt kryddat med funderingar kring normer och könsstereotyper. Close är en känslomässig bomb som hela tiden ligger på gränsen till att brisera, mycket tack vare Dhonts otroligt skickliga regi och manusarbete.

Handlingen drivs fram av vad rollfigurerna gör i stället för vad de säger, vilket lämnar mycket outsagt mellan dem och skapar en spänning i filmen som sakta men säkert för situationen mot en emotionell bristningsgräns. Allt är dock hela tiden fint och inkännande skildrat. Det här är en filmupplevelse som klänger sig kvar långt efter att eftertexterna börjat rulla.

Med tanke på hur vass debuten Girl var så kan jag redan två långfilmer in i karriären konstatera att bröderna Dardennes position som den belgiska socialrealismens okrönta mästare snart kan vara hotad, för Lukas Dhont har nu i alla fall lagt grunden till en filmografi som kan komma att bli något alldeles extra!

Jazz och socialrealism i The Eddy

I dag ska det handla om en tv-serie här på BleuBlancRouge, den fransk-amerikanska Netflixserien The Eddy närmare bestämt. En serie som släpptes för en knapp månad sedan och som jag hade stora förväntningar på. Förväntningar som inte helt infrias, men bra är den.

The Eddy utspelas i och kring en jazzklubb med samma namn i Paris. Den drivs av den amerikanske, före detta jazzmusikern Elliott tillsammans med den franske vännen Farid. Farid tar hand om det mesta av bardriften medan Elliott främst ägnar sig åt att coacha klubbens husband som han försöker fixa ett skivkontrakt åt. Elliotts liv ska dock snabbt bli mycket komplicerat.

Han har just gjort slut med bandets sångerska och relationen mellan dem är kylig. Dessutom anländer hans struliga tonårsdotter på oväntat besök och så får han reda på att Farid utan hans vetskap blandat in kriminella och ljusskygga element i driften av baren. Och som om det inte var nog sker dessutom ett mord utanför klubben. Elliott försöker navigera sig genom ett allt mer kaosartat liv samtidigt som han fortsätter att kämpa för att bandet ska få det att lossna.

Och serien The Eddy utvecklar sig till en av jazzmusik tonsatt blandning av socialrealistiskt drama och kriminalfilm. En blandning som lyfter allra mest i de två första avsnitten som är regisserade av La la Land-regissören Damien Chazelle. Musikaliteten i hans bildspråk och berättande är som klippt och skuret för detta.

De övriga sex avsnitten (regisserade av tre andra regissörer) håller inte riktigt samma höga nivå, men ointressant blir The Eddy aldrig. Det är det på tok för talangfulla människor inblandade för att det ska kunna bli. Bakom kameran har bland andra Houda Benyamina som regisserade prisbelönta Divines och Laïla Marrakchi som tidigare bland annat regisserat avsnitt av den briljanta franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes) stått och i rollistan syns välmeriterade skådespelare som Leïla Bekhti, Tahar Rahim och Joanna Kulig.

Den sistnämnda som slog igenom i den polska filmen Cold War sjunger också mycket förtjänstfullt i husbandet som i övrigt består av verkliga jazzmusiker, bland annat än verklig personlig favorit inom modern jazz i form av saxofonisten Jowee Omicil (kolla upp hans skivor under eget namn!).

The Eddy är svängig, välagerad och emellanåt direkt briljant. Tyvärr så känns det dock som att manuset inte är helt genomarbetat och de olika regissörerna stilar gör att berättandet spretar då och då. Men jag ser gärna att det blir en säsong till, för jag vill gärna veta och höra mer om det här persongalleriet.

Ödets lågor engagerar!

Franskt tv-drama har ofta svårt att nå ut och slå stort utanför den frankofona sfären. Det finns några lysande exempel som Gengågare (Les Revenants) och briljanta spionserien Falsk identitet (Le Bureau des legendes), men där pratar vi de få undantagen som bekräftar regeln.

Men kanske har fransk tv en ny internationell hit under uppsegling nu? Serien jag pratar om är belle epoque-dramat Ödets lågor (Le Bazar de la charité) som jag skrev om häromdagen i ett inlägg som sedan dess genererat rekordartad trafik till den här bloggen, vilket självklart är superkul! Tack alla som hittat hit!

En försvarlig del av de som hittat hit har gjort det via sökfrågan om det blir någon andra säsong av serien vilket jag har försökt undersöka lite närmre. Det är nämligen en fråga som ställs hemma i Frankrike också efter att serien när den visades på tv där i slutet av förra året drog storpublik och blev en något oväntat succé.

Med stor internationell spridning via Netflix tyder en del på att serien kommer att fortsätta att skörda framgångar. Och stora internationella framgångar skulle ju kunna bädda för en säsong två. Som det ser ut nu så verkar sådana krävas för beskeden än så länge från skaparna är att de ser Ödets lågor som en avslutad miniserie och att några planer på en direkt fortsättning i nuläget inte finns.

En förhoppning för fansen kan dock vara att skaparna säger sig vara sugna på att göra en liknande skildring av kvinnoöden men i en annan historisk epok. En sådan ser i alla fall jag fram emot.

Brothers in arms

Den franske auteuren Jacques Audiard fortsätter enträget och intressant insiktsfullt att utforska maskuliniteten och dess starka kopplingar till våld. Den här gången för första gången med en stjärnbeströdd internationell ensemble och på engelska. Detta i filmatiseringen av den kanadensiske författaren Patrick DeWitts hyllade roman The Sister Brothers (Bröderna Sisters i sin svenska utgåva)

Les Frères Sisters hade premiär vid förra årets filmfestival i Venedig och kammade hem priset för bästa regi och vid Césargalan hemma i Frankrike i vintras fick den en hel drös nomineringar och vann tre priser, bland annat fick Audiard ännu en gång pris för sin regi. Sedan några veckor tillbaka finns den under den internationella titeln The Sisters Brothers utgiven på svensk dvd.

Berättelsen utspelas under guldruschens dagar i den amerikanska västern. Bröderna Eli och Charlie Sisters jobbar som revolvermän som arbetar åt en mystisk affärsman som kallas för Kommendören. Den här gången har de fått i uppdrag att leta upp och döda en man som heter Herman Kermit Warm. Kommendören har också anlitat privatdetektiven John Morris för att från sitt håll hjälpa bröderna att fånga Warm.

När Morris finner Warm och får höra om vem denne verkligen är och varför han är ett jagat villebråd tar han Warms parti. Warm har uppfunnit en kemisk lösning som ska underlätta kraftigt att finna det åtråvärda guldet och han har för avsikt att använda inkomsterna från guldet till att bygga upp en ny utopisk värld, fri från från girighet och våld.

Ovetande om varför Morris svikit dem fortsätter bröderna Sisters sin jakt, nu med två måltavlor. Men jakten blir långtifrån problemfri och de sinsemellan olika bröderna grälar närmast oavbrutet och drömmer båda två egentligen om andra liv en det de lever.

Med tanke på att Jacques Audiard skämt bort oss filmälskare med i princip mästerverk efter mästerverk: trippeln Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté), En profet (Un prophète) och Rust and bone (De rouille et d’os) från i tur och ordning 2005, 2009 och 2012 är till exempel svårslagen, kan The Sisters Brothers kanske ses som en liten besvikelse. Men en synnerligen bra sådan i så fall.

För även om den står sig ganska slätt i den stentuffa konkurrensen som Audiards filmografi utgör är det en bra och synnerligen sevärd film, långt mycket bättre än det mesta du kan se just nu. Sin vana trogen rör han sig sömlöst och snyggt mellan brutalitet och sårbarhet, det sistnämnda här hjälpt av Joaquin Phoenix som med sin sårbarhet i uttrycket är en närmast perfekt Audiard-skådespelare. Han är dock inte ensam att glänsa skådespelarmässigt. Den ofta underskattade John C. Reilly, Jake Gyllehaal och Riz Ahmed är alla utmärkta i de övriga bärande rollerna.

I The Sisters Brothers finns också gott om humor (låt vara av det mörkare slaget) och värme. Men i jämförelse med hans franskspråkiga filmer är det ändå något som saknas. Det är som att tonträffen inte är lika känslig och att hans karaktärsutveckling inte riktig blir lika finstämd när han den här gången arbetar på engelska. Dessutom finns här partier som inte för berättelsen framåt och som gått hade kunnat skalas bort, något som är synnerligen sällsynt hos Audiard.

I det stora hela förändrar dock inte The Sisters Brothers min syn på Jacques Audiard. Han är i mina ögon alltjämt en av samtidens stora.  Och jag ser verkligen fram emot att se hans nästa projekt som är att regissera ett antal avsnitt av den kommande säsongen av den mästerliga franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes)!