Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

På SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Cyrano och jag – i dubbel bemärkelse

Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac, detta ett av den franska dramatikens mest berömda verk, är en verklig hörnsten i min frankofili.

För det var på sätt och vis när jag såg och hörde Gérard Depardieu på sitt samtidigt kraftfulla och sårbara vis framföra texten i Jean-Paul Rappeneaus formidabla filmatisering av pjäsen som jag verkligen förälskade mig i det franska språket. Detta utan att vid den tidpunkten kunna mer än några enstaka ord franska.

Sedan dess har texten och pjäsen varit en trogen följeslagare genom mitt liv, på en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Den i Sverige nu på dvd och vod aktuella filmen Cyrano och jag från i fjol (Edmond i original) påminner mig om varför jag älskar den här pjäsen så mycket.

Cyrano och jag handlar om hur det gick till när Edmond Rostand, som fram till dess var tämligen misslyckad som dramatiker, 1897 fick inspiration till och skrev sin berömda pjäs. Filmen är skriven och regisserad av Alexis Michalik och är i sin tur en filmatisering av en prisbelönt och framgångsrik pjäs av densamme.

Cyrano och jag är en sorts förhållandevis fri fantasi kring verkliga händelser. En hel del stämmer med verkligheten medan annat är dramatiserat. Jag tycker att det är ett bra konstnärligt val, för metanivåerna i berättelsen som för in Rostands kreativa process och egna liv i pjäsen gör att det i viss mening slutar i en annorlunda, men dock ändå, version av själva berättelsen om Cyrano de Bergerac. Om än en lättviktig sådan.

Det vilar en stor lustfullhet över hela filmen och den samlade ensemblen tycks ha haft smittsamt roligt att göra den här filmen. Allra bäst gillar jag Olivier Gourmets jovialiska tolkning av Constant Coquelin, en av dåtidens mest populära teaterskådespelare på de parisiska scenerna, som tror på den unge Rostand, tar honom under sina vingar och pushar honom att skriva sitt mästerstycke -Under kort tidsfrist och inte alldeles lättmanövrerade förutsättningar ska tilläggas. Thomas Solivérès är även han alldeles utmärkt i huvudrollen.

En påkostad produktion men fint återskapade parisiska sekelskiftesmiljöer ger filmen ett drömskt och fint lyster som verkligen talar direkt till Parisromantikern i mitt hjärta.

Cyrano och jag är en lättsamt underhållande film inte olik Shakespeare in Love eller Molière. Huvudsakligen god underhållning för stunden, men också en väg till själva pjäsen. Och om filmen leder till att fler upptäcker den – då har den tjänat ett bra och djupare syfte.

Stenhårt och snyggt – men hade förtjänat större kostym

Den verklighetsinspirerade belgiska actionthrillern Mördarna (Tueurs i original) från 2017 släpptes i förra månaden på svensk dvd. Den har av flera liknats vid Michael Manns 90-talsklassiker Heat och jag till viss del förstå det även om den inte når de höjderna, men trycket i actionsekvenserna påminner absolut om varandra. Liksom det täta och verklighetstrogna berättandet.

Men Heat hade något som Mördarna aldrig ges möjligheten till – tid för storyn att utveckla sig. Michael Manns film klockade in på strax under tre timmars speltid medan Mördarna bara är hälften så lång och 86 minuters speltid är på tok för kort för att utnyttja berättelsens potential.

Vilket är väldigt synd för som till exempel miniserie för tv hade Mördarna haft alla möjligheter att bli något alldeles extra. Riktigt vassa skådespelare, stilsäker regi och en spännande och oförutsägbar historia för att nämna några ingredienser.

I detta korta format hastar vi genom skeendet och det ger filmen ett ofärdigt intryck och abrupt händelseförlopp. Annars finns det som sagt en hel del att glädja sig åt med Mördarna.  Några av Belgiens främsta skådespelare återfinns i de bärande rollerna. Olivier Gourmet spelar ärrade rånaren Franck och Bouli Lanners och Lubna Azabal spelar poliserna som är honom i hälarna.

Franck vill genomföra en sista kupp för att sedan dra sig tillbaka. Allt går inledningsvis helt enligt planerna men sedan går det snett. Polisen dyker oväntat upp och på ett sätt som tyder på att någon vill sätta dit honom. Men vem och varför? Franck har inget annat val än att försöka gå till botten med det hela.

Som jag inledningsvis var inne på är detta en berättelse inspirerad av verkliga händelser, närmare bestämt en serie ännu ouppklarade mord i början av 90-talet i den belgiska provinsen Brabant. François Troukens, som regisserat filmen tillsammans med Jean-François Hensgens, har själv en bakgrund som kriminell och hans input är säkert en del i förklaringen att filmen trots sina brister känns autentisk och trovärdig.

Det är hårt, snyggt iscensatt och definitivt sevärt. Synd bara att filmen inte gavs den utrymmesmässiga kostym som den hade behövt för att verkligen komma till sin rätt.

Tahar Rahim och Léa Seydoux glänser var för sig i Grand central

Som jag skrev i mitt senaste inlägg ligger jag lite efter när det gäller mitt mål att skriva om alla franska filmer som når till svensk distribution. Grand Central av Rebecca Zlutowski som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan är en av de filmer som jag är er skyldig en text om. Den premiärvisades vid förra årets filmfestival i Cannes där den visades i undersektionen Un certain regard och faktiskt vann ett pris. Detta faktum samt att de två huvudrollerna i filmen spelas av två av de mest talangfulla franska skådespelarna i sin generation, nämligen Tahar Rahim och Léa Seydoux, och att den belgiske Dardenne-favoriten Olivier Gourmet också finns med i rollistan bidrog till att skruva upp mina förväntningar på filmen rejält. Tyvärr infriades inte riktigt mina förväntningar.

Grand Central är alls ingen dålig film, inte alls. Det är en intressant och tankeväckande berättelse med starka kopplingar till samtidens stora ekonomiska kris i Europa, men trots det känns det som att det aldrig rikitgt bränner till. Exakt vad som saknas har jag svårt att sätta fingret på, men något är det.

På sätt och vis är detta två filmer i en. Den ena är en politiskt laddad och socialrealistisk skildring av en ung, lågutbildad man i samhällets utkanter och den andra är en kärlekshistoria. Gary den unge mannen heter letar med ljus och lykta efter ett jobb. Något som inte är helt lätt i ett av arbetslöshet hårt drabbat Frankrike. Inte blir det bättre av att som Gary ha ett kriminellt förflutet och sakna egentliga kvalifikationer. Till slut får han arbete på ett på ett kärnkraftverk utanför Lyon. Det är ett tufft och riskfyllt jobb. Han och hans kollegor arbetar med att sanera reaktorerna och risken att utsättas för potentiellt dödliga doser radioaktiv strålning finns trots noggranna säkerhetsföreskrifter hela tiden där. Rebecca Zlutowski skruvar med små medel skickligt upp en stämningen av spänning och obehag i scenerna inifrån kärnkraftverket.

Gary gör sannerligen inte situationen och livet lättare för sig genom att inleda en förhållande med Karole som redan är förlovad med en av hans närmsta kollegor. Det finns något skirt och vackert över skildringen av Garys och Karoles spirande känslor för varandra men även där finns en tydlig känsla av obehag och en annalkande möjlig katastrof.

Grand Central övertygar mer i socialrealismen och samhällskritiken än som kärlekshistoria. Varför sig klarar sig Tahar Rahim och Léa Seydoux bra i rollerna som Gary respektive Karole men spelet mellan dem fungerar inte fullt ut. Kemin mellan dem finns i mina ögon inte riktigt där.

Bienvenue chez les Belges

Att följa upp och överträffa en storsuccé kan vara en nog så svår och otacksam uppgift, men att när det dessutom handlar om den mest sedda inhemska filmen någonsin  i sitt land torde det vara snudd på omöjligt. Och potentiell grogrund till  en monumental prestationsångest.

En som vet allt om situationen är regissören och skådespelaren Dany Boon. Hans förra film Bienvenue chez les Ch’tis blev någon form av nationellt fenomen 2008 som lockade över 20 miljoner fransmän till biograferna och slog det biljettförsäljningsrekord som Den stora kalabaliken (La grande vadrouille) satte 1966.

Jag har ingen aning om huruvida han verkligen drabbades av någon prestationsångest eller inte men det är lätt att tänka sig att han funderat en hel del över hur han skulle följa upp den sagolika succén. Han gjorde till slut det flera andra gjort före honom, det vill säga att i mångt och mycket göra samma film igen.

För uppföljaren Rien à déclarer från 2010 uppbär en hel radda uppenbara likheter med Bienvenue Chez les Ch’tis. Dialektala förbistringar, amorösa förvecklingar och statligt anställda tjänstemän som motvilligt tvingas samarbeta är ännu en gång bärande element i berättelsen. Dessutom utspelar sig handlingen delvis i norra Frankrike. Den stora skillnaden är att handlingen den här gången letar sig över på det internationella planet.

Rien à déclarer utspelar sig nämligen kring en tullstation vid den franskbelgiska gränsen. Tiden är tidigt 90-tal och Maastrichtavtalet med den fria rörligheten inom EU-området ska precis tas i bruk. Det är ett avtal som helt och hållet förändrar arbetsuppgifterna för tulltjänstemännen. De sinsemellan trätande tulltjänstemännen ska tilläggas. För det råder en stark rivalitet mellan belgarna å ena sidan och fransmännen å den andra.

I synnerhet är den rigide och koleriske belgaren Ruben Vandevoorde som underblåser rivaliteten. Han har mycket svårt för fransmän i allmänhet och kollegan på andra sidan gränsen Mathias Ducatel i synnerhet. Situationen för den i grunden ganska timide och försiktige Ducatel förvärras ytterligare av att han i smyg har ett förhållande med Vandevoordes syster.

I ett försök att hitta lämpliga sätt att utföra de förändrade arbetsuppgifterna efter det att Maastrichtavtalet trätt i kraft och för att komma till bukt med rivaliteten mellan fransmännen och belgarna beslutar cheferna att en gemensam mobil enhet ska inrättas. Gissa vilka två som utses att bemanna den under försöksperioden?

Dany Boon, som själv spelar Mathias Ducatel, har lyckats samla ihop en imponerande namnkunnig ensemble bestående av bland annat något av det mest namnkunniga som Belgien kan uppbringa skådespelarmässigt. Benoît Poelvoorde (som spelar Ruben Vandevoorde), Bouli Lanners, François Damiens och Olivier Gourmet återfinns alla i mer eller mindre viktiga roller.

De duktiga skådespelarna gör sitt till för att hålla uppe intresset för den naturligtvis en aning förutsägbara storyn. Helt avgörande för att den här typen av film överhuvudtaget ska kunna fungera är att spelet mellan de ledande antagonisterna fungerar och det gör det verkligen mellan Dany Boon och Benoît Poelvoorde. Charmen och timingen i deras gnabbande håller hög nivå och det gör att det är lättare att leva med manusets grundläggande förutsägbarhet.

Det finns några riktigt roliga scener i den här filmen men det är också rejält ojämnt. Ungefär som Bienvenue Chez les Ch’tis med andra ord. Det är dock lite längre mellan skratten i Rien à déclarer och i det stora hela är det en något blekare version av samma story, som kopior oftast plägar bli. Vilket också visar sig när man tittar i statistiken.

Rien à déclarer landade på högst respektabla dryga 8 miljoner sålda biljetter, men i jämförelse med de 20.5 miljoner sålda biljetterna för Bienvenue chez les Ch’tis bleknar den siffran så klart. 

Sniper skjuter bredvid målet

Det här var en besvikelse. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk direkt av Sniper (Le Guetteur i original), men förhoppningar om något bättre än det här hade jag allt. Förutsättningarna till något bra fanns onekligen där.

Den italienske regissören Michele Placido, i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll som kommissarie Corrado Cattani i den smått briljanta tv-serien Bläckfisken, är en hantverksskicklig herre och har på hemmaplan i Italien gjort några snygga och intressanta kriminalfilmer.

Ta och kolla in hans Romanzo Criminale (nu tänker jag främst på långfilmen och inte den förvisso också utmärkta tv-serien som gjordes baserad på filmen) bara för att nämna ett exempel. När jag sedan fick klar för mig att han i denna hans första franska produktion gjort klart med så duktiga skådespelare som Daniel Auteuil, Mathieu Kassovitz och Olivier Gourmet till några av de ledande rollerna så minskade inte direkt mina förväntningar.

Det börjar också nog så bra. Michele Placido ser tack vare sin hantverksskicklighet till att snabbt piska upp en tät stämning och med hjälp av ett inte så lite Michael Mann-inspirerat formspråk, krönt av ett fantastiskt fotoarbete som framställer parismiljöerna i en stålgrå prakt och elegans, lyckas han ge den inledande bankrånsekvensen en nerv som påminner om Manns 90-talsmästerverk Heat.

Men efter en stund går det snett. Berättelsen förgrenar sig till synes tämligen okontrollerat och snart finns det liksom ingen riktning i det. Sniper vill vara många filmer på samma gång och går totalt vilse i de ambitionerna.

Det som börjar som en elegant och snygg kriminalfilm, eller Polar som de kallas i Frankrike, som fransk film alltid har varit bra på skenar sedan iväg mot såväl konspirationsthriller och seriemördarfilm. Då hjälper det inte med ett begåvat bildspråk och bra skådespelare (även om den tid då man kunde sätta likhetstecken mellan Daniel Auteuil och kvalitet i ärlighetens namn för länge sedan har flytt).

Sniper handlar om den kompromisslöse kommissarien Mattei som är ett rånargäng som länge gäckat polisen på spåren. Just när han tror att han har gillrat den perfekta fällan för att gripa rånarligan på bar gärning går det hela ordentligt överstyr.

Ligan visar sig ha hjälp av en krypskytt som oskadliggör och dödar flera av Matteis mannar. Rånarna lyckas fly och Mattei tar upp jakten på krypskytten som han tror är nyckeln till att få fast hela gänget. Men det visar sig vara en historia med många förgreningar och det hela utvecklar sig till en tuff tid för båda Mattei och rånarna.

Som de flesta som känner mig vet så har jag ofta en förlåtande attityd till och brukar försvara fransk populärkultur. Den milda sidan av mig säger att Sniper, som sedan en månad tillbaka finns på svensk dvd, i alla fall är skapligt underhållande för stunden. Men jag ska nog inte lyssna så mycket på den sidan just i det här fallet. Det finns så många andra bättre alternativ till den här filmen att lägga sin dyrbara tid på så mitt råd till dig blir trots allt att hoppa över Sniper.

Människor i skuggan av något annat

En aning i skymundan och i tysthet var det i fredags faktiskt svensk biopremiär för två franska filmer. Ministern (L’Exercice de l’Etat) och Nannerl, Mozarts syster (Nannerl, la soeur de Mozart). Båda har smugits upp på den svenska biorepertoaren och får begränsad distribution, men begränsad distribution är naturligtvis bättre än ingen.

Ministern såg jag när den visades under årets filmfestival i Göteborg och skrev lite om den redan då. Bland annat skrev jag att den kändes lite svårgreppbar och mitt intryck av den var inte odelat positivt. När jag nu såg om Ministern framstod den som mycket bättre. Jag får skylla på att det kan vara svårt att särskilja alla intryck när det, som det har en tendens att bli på en stor filmfestival, lätt blir en tre-fyra eller kanske ännu fler filmer per dag.  Eller så är det helt enkelt så att Ministern är en film som mår bättre av att ses fler gånger.

Hur som helst så föll bitarna på plats för mig vid den andra genomsynen. Den där svårgreppbarheten som jag kände första gången lyckades jag nu dechiffrera som en svårighet att definiera och kategorisera filmen. Det låter sig nämligen inte riktigt göras. Är det en politisk thriller, ett drama eller en mörk komedi? Svaret är: lite av varje av det uppräknade. Framförallt det komiska stråket framträdde betydligt tydligare andra gången jag såg filmen. Manuset, som rättvist belönades med årets César för bästa originalmanus, är synnerligen välskrivet och mångbottnat och jag misstänker att jag kanske behöver se om filmen igen för att få koll på alla manusets lager.

Ministern lämnar inga som helst andningspauser, tempot är intensivt uppdrivet och det gäller att verkligen koncentrera sig för att hänga med i alla handlingstrådar. Det är en film om det politiska intrigmakandet och rävspelet i maktens korridorer och om hur en enskild minister sakta mals ned ner det cyniska maktspelets kvarnar sakta och obönhörligt börjar mala. Filmen inleds med att transportministern Bertrand Saint-Jean väcks ur en febrig mardröm.

En tragisk bussolycka har inträffat och som ansvarig minister måste han måste akut ta sig till platsen. Han löser det hela statsmannaaktigt men redan morgonen efter finner han sig i nya problem. En strid inom de egna leden, men även i offentlighetens ljus, kring förslaget att privatisera stationerna i det fransk järnvägsnätet blossar upp. Saint-Jean, som själv motsätter sig beslutet, finner sig snart i en helt ohållbar situation där hjulen bara snurrar snabbare och snabbare.

Regissören Pierre Schöller lyckas hålla ihop det hela på ett imponerande sätt, naturligtvis hjälpt av överlag mycket starkt skådespelande. Olivier Gourmet är fantastisk i huvudrollen och även Michel Blanc och Zabou Breitman är lysande i sina biroller som transportministerns närmaste. Trots i det närmaste total avsaknad av egentliga actionscener och att det är en synnerligen dialogdriven historia lyckas Pierre Schöller hela tiden stegra spänningen och vrida upp intensiteten i berättelsen. Ministern är en tät, mörk och klaustrofobisk historia.

 

Nannerl, Mozarts syster är naturligtvis något helt annat än Ministern, även om det faktiskt finns några gemensamma beröringspunkter. René Férets kostymdrama från 2010 är precis som Pierre Schöllers film en pratig historia och mycket av det som sker förs fram genom dialogen. Och Nannerl, Mozarts syster handlar också om maktstrukturer och hur en enskild individ hamnar i kläm i maktspelet. Men i övrigt är det två mycket olika filmer.

Nannerl, Mozarts syster är en stramt hållen film. Lite väl stramt hållen kan jag tycka. Det inte direkt utmanande formspråket i kombination med pratigheten gör det faktiskt till en bitvis direkt trist historia. Ett emellanåt lite manierat och stelt skådespelande gör inte saken bättre. Vilket är tråkigt eftersom det finns en hel del potential och sprängkraft i berättelsen.

Nannerl, Mozarts syster handlar om Maria Anna Mozart, eller Nannerl som hon kom att kallas av den egna familjen. Precis som titeln antyder å var hon syster till det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart. Nannerl var några år äldre än Wolfgang och även hon en mycket talangfull musiker. René Féret antyder i filmen till och med att hon skulle ha varit en talang i nivå med sin bror. Men bunden av sin tids kutym och sociala normer så fick hon aldrig möjlighet att utveckla sin fulla potential – av den enda anledningen att hon var flicka. Så långt en engagerande och upprörande historia att berätta, men för att vara lite cynisk så är det bara att konstatera att det inte nödvändigtvis gör en bra film. Den här typen av berättelser har berättats förr och rent krasst så är René Férets regi för svag och finnesfattig för att tillföra det hela något som höjer den över mängden.

Nannerl, Mozarts syster är liksom Milos Formans mästerliga Amadeus en fiktiv och delvis uppdiktad berättelse kring dessa verkliga människor. Och även om ambitionen förmodligen inte ens har varit att likna Milos Formans färgsprakande och känslostarka mästerverk så går det inte att låta bli att jämföra de båda och i den jämförelsen står sig Nannerl, Mozarts syster slätt. Mycket slätt.

Nannerl, Mozarts syster utspelar sig 1763. Hela familjen Mozart, ledd av pappa Leopold kuskar runt i Europa för att visa upp barnens, och då främst den 11-årige Wolfgangs, musikaliska supertalang. Den några år äldre Nannerl är med mer som ett komplement. Trots överdådiga miljöer och scenerier, man fick till exempel tillstånd att filma i slottet i Versailles, och en intressant historia att berätta lyckas inte René Férets film riktigt gripa tag. Åtminstone inte i mig.

Rapport från himmelriket 2

Det är sannerligen inte lätt att få tiden, och kanske inte minst orken, att räcka till. Min ambition var helt klart att under veckan kunna ge åtminstone någon rapport till från den pågående filmfestivalen i Göteborg, men tiden och orken har helt enkelt inte räckt till. Det är lätt att bli som ett barn i en godisbutik och vilja plocka åt sig allt på en gång när man är på en filmfestival av den i Göteborgs storlek.

I stället för att sätta sig ner och för en stund reflektera en stund över vad man sett (och kanske blogga om det) blir det lätt så att jag i stället rusar vidare till en ny filmvisning. Detta varvat med ordinarie tidigt morgonjobb under några av festivaldagarna har gjort att jag inte kommit åt att blogga om mina senaste frankofona filmupplevelser här på festivalen förrän nu.

Häromdagen tog jag en dag i den franska Césargalans tecken och kikade på så många av de till årets gala nominerade filmer som visas under festivalen. Och det är några stycken. Av de fyra nominerade filmerna som jag lyckades klämma in under den aktuella dagen så var det Présumé Coupable som gjorde starkast intryck på mig. Den är bland annat nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll och Philippe Torreton är verkligen lysande i denna synnerligen starka och vredesframkallande film. Jag håller Phillippe Torreton som, jämte Jean Dujardin, favorit att vinna priset. Även om Olivier Gourmet, vilket jag ska återkomma till senare i detta inlägg, är en annan stark kandidat.

Présumé Coupable bygger på verkliga händelser och skildrar Outreauaffären, den största rättsliga skandal sedan den berömda Dreyfusaffären som skakat Frankrike. Philippe Torreton spelar Alain Marécaux, en stillsam och ordentlig man vars liv förvandlas till en veritabel mardröm när han och hans fru plötsligt grips, anklagade för att vara en del i en omfattande pedofilring.

Med vetskapen om att de är oskyldiga och i tron att misstaget snabbt ska redas ut tar Alain, även om han naturligtvis blir både upprörd och skakad, det hela med viss ro. Den känslan försvinner snabbt när det visar sig att förundersökningen leds av en ung, karriärhungrig åklagare som i jakten på en meriterande och uppmärksammad fällande dom tycks synnerligen benägen att se mellan fingrarna när det gäller uppenbart motstridiga vittnesmål och avsaknad av teknisk bevisning. Tiden i fängelse blir längre och längre för Alain som samtidigt tvingas konstatera att hans liv utanför murarna bit för bit faller sönder. Vägen till upprättelse ser lång och tuff ut.

Att regissören Vincent Garenq naturligtvis står på de oskyldigt anklagades sida är uppenbart i filmen, men det är inget som påverkar den filmiska upplevelse på något vis. Han håller berättandet stramt och föredömligt nedtonat. Historien är så stark i sig att några förstärkande effekter bara hade kunnat göra skada. Garenq lyckas med små medel på ett perfekt sätt lyfta fram den klaustrofobiska känslan i Alains historia och det är med stigande grad av raseri och obehag man som åskådare får se del för del i det skandalösa händelseförloppet blottläggas.

Så var det det där med Olivier Gourmet. Han är alltså även han nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll. Detta för sin insats i filmen L’exercice de l’état. Filmen som med sina 11 nomineringar är en av Césargalans riktiga tungviktare, bara Polisse (som får svensk biopremiär nästa fredag) är värre med sina 13 nomineringar.

L’exercice de l’état är en intressant film, men jag blir inte riktigt klok på den. Det är en sorts politisk thriller, en historia om en politiker som trots en stark egen vilja sakta äts upp av systemet. Filmen inleds med en talande, febrig drömsekvens som förebådar vad som komma skall. Och just greppet drömsekvenser återkommer regissören Pierre Schöller till vid flera tillfällen. Det är ett grepp som delvis förvirrar mer än det klargör även om metaforerna som i öppningsscenen ibland är glasklara.

Huvudpersonen i filmen heter Bertrand Saint-Jean och är fransk transportminister. Den huvudsakliga handlingen i filmen rör sig kring spelet ett förslag att privatisera stationerna i det franska järnvägsnätet. Bertrands egen åsikt i ärendet är glasklar: han motsätter sig förslaget och går också ut offentligt och säger det. Men det finns andra starka viljor i regeringen som stöder förslaget och de båda sidorna drar sig inte för att spela ut varandra.

Pierre Schöller intresserar sig för det där interna politiska spelet, men även vad som händer men en enskild politiker när systemets kvarnar skoningslöst börjar mala. Det är en film som det inte är helt lätt att hänga med i. Den bjuder inte på någon action direkt, men tempot är ändå halsbrytande. Skådespelandet är mycket bra. Olivier Gourmet i huvudrollen har jag redan nämnt men Michel Blanc och Zabou Breitman är minst lika bra i sina mindre roller som nyckelpersoner i Bertrands entourage och de har båda helt i sin ordning blivit Césarnominerade i birollsklassen. Men som helhet är det alltså en aningen svårgreppbar film.

La guerre est declarée (som får svensk biopremiär den 20 april under namnet Slåss för livet) tog hem 6 Césarnomineringar och var dessutom Frankrikes Oscarsbidrag i år. Det är en handlingsmässigt gripande men formmässigt uppsluppen film om ett ungt par som drabbas av den kanske värsta av mardrömmar när det visar sig att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör. Ett chockartat besked som vänder upp och ner på deras liv och som sätter förhållandet på svåra prov.

Ämnet är naturligtvis becksvart, men manuset som Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som också spelar huvudrollerna) har skrivit utifrån egna erfarenheter siktar i första hand in sig på parets kamp för att trots allt finna livsglädjen och försöka förhålla sig positiva i den pressande situationen. Resultatet blir en med tanke på det tunga ämnet förbluffande ljus och lättsam film. Valérie Donzelli, som också har regisserat filmen, har satsat på att ge berättelsen en nouvelle vague-doftande ram som är vag i konturerna. Här finns stilgrepp som för tankarna till såväl Francois Truffaut som Jacques Demy. I bland fungerar det, andra gånger inte.

Det är såklart berömvärt att försöka ta sig an sitt ämne på ett nytt och annorlunda vis, men Valérie Donzelli lyckas inte fullt ut hålla sin film i styr. Den formmässiga uppsluppenheten går ibland ut över trovärdigheten och karaktärsutvecklingen är emellanåt underutvecklad. Vi får inte alltid nöjaktiga förklaringar till varför de inblandade agerar som se gör. La guerre ést declarée är en bra film, men skönhetsfläckarna drar ner helhetsintrycket. Jag ber att få återkomma och utveckla mitt resonemang kring sen här filmen i samband med den svenska biopremiären i slutet av april.

Den fjärde och sista filmen jag hann se den aktuella dagen på filmfestivalen var den egensinnige regissören Bertrand Bonellos senaste film L’Apollonide (Souvenirs de la maison close). Den visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och ståtar med åtta nomineringar inför Césargalan. Bonellos filmer brukar vara rena vattendelare, omöjliga att ställa sig neutrala inför. Antingen hatar man dem eller så om inte älskar dem så finner man dem fängslande och fascinerande. Som regel är de utmanande och provocerande i sitt ofta rättframma sätt att närma sig den kroppsliga lusten. I bland kliver han över gränsen han till det spekulativa, men när Bonello som här hela tiden håller sig på rätt sida är han en personlig och spännande regissör.

L’Apollonide påminner på flera sätt om det intressanta och stämningsladdade Canal+-producerade franska tv-dramat Maison Close, ytterligare ett av bevisen på att det händer en hel del spännande inom fransk tv-produktion just nu, inte bara för att båda utspelar sig i förfluten tid på en parisisk lyxbordell utan också i sitt anakronistiska sätt att använda sig av musik och kläder.

Det finns naturligtvis skillnader också. Som att Maison Close utspelar sig under Pariskommunen 1871 medan L’Apollonide utspelar sig i Belle Epoque-miljöer kring sekelskiftet några år senare. Det politiska spelet är mycket tydligare i Maison Close som i sitt sätt att skildra en politisk epok och samhälleliga omvälvningar med ett glädjehus som utgångspunkt påminner en hel del om amerikanska Deadwood.

Bertrand Bonello är nog så politisk men siktar in sig på något helt annat. L’Apollonide är en stämningsfull, lätt klaustrofobisk studie av objektifiering, förtryck, skönhet och inte minst genuspolitik. Den må utspela sig lite drygt 100 år tillbaka i tiden, men mycket av det som skildras är i överförd betydelse otäckt och sorgligt applicerbart på vårt moderna samhälle. Vilket Bonello också låter påskina i den på så många sätt tragiska slutscenen.

Det här är definitivt inte en film för alla. Någon egentlig handling eller dramaturgi saknas och Bonello förflyttar sig ofta i berättelsens kronologi, inte sällan utan helt tydliga övergångar. Men jag tror att de flesta kan uppskatta några av filmens stora tillgångar. Skådespelarna är genomgående utmärkta och scenografin och kostymerna magnifika. Jag hoppas få möjlighet att se den här filmen igen. Jag har nämligen en känsla av att den vinner på att ses flera gånger och att ännu fler av de subtila bottnar som finns i manuset då kommer att nå fram.

Det får avsluta den här rapporten från Göteborgs filmfestival. En dag återstår av årets upplaga. Känner jag mig själv rätt kommer jag att se till att även den kommer att bjuda på frankofona intryck.

En film stark som en Belgian Blue

Glädjande nog för oss Sverigebaserade frankofiler bjuder inledningen av bioåret 2012 på frankofon fägring. Ännu mer glädjande är att den första franskspråkiga film att gå upp på de svenska biograferna, vilket den gjorde i fredags, detta nya år är är en riktig höjdare. Ja,  jag skulle till och med vilja drista mig till att säga att det är ett mästerverk.

Pojken med cykeln (Le gamin au vélo) som den heter är de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film. Filmen visades inom tävlan under förra årets Cannesfestival och det gick som det brukar när det gäller brödernas filmer. De kunde återvända hem med ännu ett fint (och välförtjänt pris).

Två gånger tidigare har de vunnit Guldpalmen, för Rosetta och Barnet (L’enfant), men den här gången fick de nöja sig med festivalens stora pris, det näst mest prestigefyllda som delas ut under festivalen. För min del hade de gärna fått vinna Guldpalmen en tredje gång. För mig är Pojken med cykeln en klart bättre film än Terrence Malicks aningen tålamodsprövande The Tree of Life (som ju som bekant var den film som fick priset), men det handlar så klart om tycke och smak. Och att vinna Grand prix är definitivt inte fy skam det heller.

Jag har alltid haft ett gott öga till Dardennebrödernas filmer, inte minst beundrar jag den konsekvens och stringens de hållit genom hela sitt konstnärskap. Helt oberoende av rådande filmtrender och hur dessa ständigt förändras fortsätter de att göra sina avskalade, nakna och minimalistiska socialrealistiska dramer. Det går inte att ta miste på att det är just en Dardennefilm man ser. De har självklart sina influenser, men har likafullt mutat in sin helt egna och personliga plats i filmhistorien.

Pojken med cykeln är ännu en typisk Dardennefilm, men den här gången har det dock hänt något. De har valt att släppa in lite ljus i berättelsen. Det rör sig fortfarande om en djupt gripande berättelse från samhällets skuggsida och den där klumpen i magen som är en ständig kompanjon till Dardennebrödernas filmer gör sig återigen påmind, men det livsbejakande stråk som tidigare bara kunnat anas i deras filmer får här ta flera steg fram i klangbottnen. Vi pratar fortfarande inte om något sprittande lyckopiller till film direkt (det nytillsatta ljuset till trots är de fortsatt totalt osentimentala), men Pojken med cykeln är utan tvekan brödernas mest lättillgängliga film.

Pojken med cykeln handlar om den snart 12-årige pojken Cyril. Hans pappa har lämnat honom på ett barnhem och någon mamma ses inte till på hela filmen. Filmen inleds med en hjärtskärande scen där Cyril försöker få tag på pappan och den cykel som han fått av honom. Cyril vägrar att gå med på att pappan har lämnat honom för gott och dessutom sålt cykeln. Av en slump möter Cyril den godhjärtade hårfrisörskan Samantha. Hon grips av den lilla pojkens öde och beslutar sig för att ta honom under sina vingar och hjälpa honom.

Som vilken annan liten pojke eller flicka i samma situation som Cyril har han byggt upp ett hårt och kantigt skal mot omgivningen och har svårt att riktigt släppa Samantha in på livet. Men den omtänksamhets- och kärlekstörstande pojken längtar samtidigt efter tillhörighet och någon att ty sig till, vilket gör honom till ett lätt byte för mer ljusskygga existenser är Samantha.

Pojken med cykeln är en skildring av samhällets skuggsida av idag, men den känns samtidigt helt tidlös. Parallellerna till Vittorio De Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven från 1958 är oundvikliga. Själva cykeln har ungefär samma (och lika starkt) symbolvärde nu som då. Precis som i De Sicas film är känslan i Dardennefilmerna närmast dokumentär, vilket förstärks av brödernas vana att använda sig av amatörer i många av rollerna.

Pojken med cykeln är inget undantag. Skådespelandet är genomgående suveränt och naturligt och tonträffen klingar inte någon enda gång falskt. Återkommande Dardennemedarbetare som Olivier Gourmet och Jérémie Renier glänser i sina, den här gången, mindre roller och synnerligen mångsidiga Cécile de France är mycket bra i sin Dardennedebut. Men allra bäst är unge Thomas Doret. Han är inget annat än ett mindre mirakel i rollen som Cyril. Den suveräna uttrycksfullhet han visar i sitt spel kommer jag att bära med mig länge. Det här är en av de mest imponerande insatser av en barnskådespelare som jag någonsin har sett.

I motsats till exempelvis den synnerligen starka och gripande Rosetta är det inte med en känsla av obehag man lämnar biografen efter att ha sett Pojken med cykeln, utan med en känsla av hopp. Pojken med cykeln är förvisso även den hjärtskärande och känslomässigt obehaglig i sina stunder, men samtidigt hoppfull och humanistisk. Dardennebröderna har gjort imponerande starka filmer förr, men det nya ljus som de tillfört sitt berättande i Pojken med cykeln tar dem till ännu högre höjder. Missa för allt i världen inte denna film!