Chanson douce – en tät och mörk filmvaggvisa

Den marockansk-franska författaren och journalisten Leïla Slimani fick 2016 ett hejdundrande genombrott i Frankrike med sin andra roman Chanson douce. Romanen belönades med det Prix Goncourt, det finaste av alla franska litterära priser, och såldes i stora upplagor. Den blev mycket omtalad och etablerade Slimani som en av det franska kulturlivets tyngsta röster.

De stora framgångarna gick inte omvärlden förbi och rättigheterna till Chanson douce såldes till ett stort antal länder, däribland Sverige. Här gavs den ut första gången i början av 2018 under titeln Vaggvisa och den blev omtalad även här.

2019 filmatiserades boken och sedan en tid tillbaka finns den tillgänglig även i Sverige via vod och streaming, då under originaltiteln Chanson douce.

Leïla Slimanis förstaval som regissör var Maïwenn men hon hoppade av projektet och i stället gick uppdraget till Lucie Borleteau som också var med och gjorde manusbearbetningen. Hur filmen hade tett sig om Maïwenn regisserat den får vi naturligtvis aldrig veta, men jag tänker att ändringen till Borletau inte behöver ha varit av ondo.

Hon har under alla omständigheter givit Chanson douce en tät, närmast Roman Polanski-doftande, thrillerskrud och den fungerar i mina ögon alldeles utmärkt. Det som har fått stryka en aning på foten är den skarpa samhällskritiska udd som finns i originaltexten, och den kanske Maïwenn hade varit bättre på att plocka upp, men jag gillar samtidigt den mer renodlade thrillerapproachen i filmen.

Precis som Polanski i sina bästa stunder använder Borleteau sig av små och subtila, ganska nedtonade berättartekniska knep för att stadigt skruva upp obehaget och den psykologiska spänningen mot kokpunkten.

Chanson douce handlar om Miriam och Paul, ett tämligen välbärgat medelklasspar i Paris. Efter att ha fått parets andra barn börjar Miriam bli sugen på att återuppta sitt jobb som jurist igen och de beslutar sig för att anlita någon som kan ta hand om barnen på dagarna.

Valet faller på Louise, en som det ser ut perfekt kandidat till jobbet, och till en början går allt utmärkt. Barnen älskar Louise och Miriam och Paul är också mycket nöjda med henne. Men så börjar Louise att bete sig lite märkligt och man anar att allt inte står rätt till och att katastrofen kan ligga på lut.

Den som läst boken noterar att upplägget i filmen är ett annat. Som sagt, det här är mer av en regelrätt thrillerbehandling av den litterära förlagan och som sådan tycker jag att den fungerar bra. Det är inte så att den skarpa samhällskritiken, som i Frankrike ledde till en intensiv debatt om blanda annat barnflickornas situation, är helt borta men fokuset i berättelsen ligger tydligt på spänningsmomenten.

En starkt bidragande faktor till att filmen fungerar så bra trots att en del av textens komplexitet offrats är skådespelarna. Allra mest glimrar det om Karin Viard och Leïla Bekhti i rollerna som Louise och Miriam.

Jazz och socialrealism i The Eddy

I dag ska det handla om en tv-serie här på BleuBlancRouge, den fransk-amerikanska Netflixserien The Eddy närmare bestämt. En serie som släpptes för en knapp månad sedan och som jag hade stora förväntningar på. Förväntningar som inte helt infrias, men bra är den.

The Eddy utspelas i och kring en jazzklubb med samma namn i Paris. Den drivs av den amerikanske, före detta jazzmusikern Elliott tillsammans med den franske vännen Farid. Farid tar hand om det mesta av bardriften medan Elliott främst ägnar sig åt att coacha klubbens husband som han försöker fixa ett skivkontrakt åt. Elliotts liv ska dock snabbt bli mycket komplicerat.

Han har just gjort slut med bandets sångerska och relationen mellan dem är kylig. Dessutom anländer hans struliga tonårsdotter på oväntat besök och så får han reda på att Farid utan hans vetskap blandat in kriminella och ljusskygga element i driften av baren. Och som om det inte var nog sker dessutom ett mord utanför klubben. Elliott försöker navigera sig genom ett allt mer kaosartat liv samtidigt som han fortsätter att kämpa för att bandet ska få det att lossna.

Och serien The Eddy utvecklar sig till en av jazzmusik tonsatt blandning av socialrealistiskt drama och kriminalfilm. En blandning som lyfter allra mest i de två första avsnitten som är regisserade av La la Land-regissören Damien Chazelle. Musikaliteten i hans bildspråk och berättande är som klippt och skuret för detta.

De övriga sex avsnitten (regisserade av tre andra regissörer) håller inte riktigt samma höga nivå, men ointressant blir The Eddy aldrig. Det är det på tok för talangfulla människor inblandade för att det ska kunna bli. Bakom kameran har bland andra Houda Benyamina som regisserade prisbelönta Divines och Laïla Marrakchi som tidigare bland annat regisserat avsnitt av den briljanta franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes) stått och i rollistan syns välmeriterade skådespelare som Leïla Bekhti, Tahar Rahim och Joanna Kulig.

Den sistnämnda som slog igenom i den polska filmen Cold War sjunger också mycket förtjänstfullt i husbandet som i övrigt består av verkliga jazzmusiker, bland annat än verklig personlig favorit inom modern jazz i form av saxofonisten Jowee Omicil (kolla upp hans skivor under eget namn!).

The Eddy är svängig, välagerad och emellanåt direkt briljant. Tyvärr så känns det dock som att manuset inte är helt genomarbetat och de olika regissörerna stilar gör att berättandet spretar då och då. Men jag ser gärna att det blir en säsong till, för jag vill gärna veta och höra mer om det här persongalleriet.

Innan frosten – skådespelarna bättre än filmen

Författaren Philippe Claudel svarade 2008 för en smått sensationellt stark långfilmsdebut som regissör med filmen Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t’aime). I sin tredje långfilm Innan frosten (Avant l’hiver), som hade svensk biopremiär i fredags, återförenas han med Kristin Scott Thomas som gjorde vad som kan ha varit sitt livs roll i Jag har älskat dig så länge.

Kristin Scott Thomas är riktigt bra även i Innan frosten och det är också de namnkunniga kollegorna Daniel Auteuil och Leïla Bekhti i de övriga två ledande rollerna. Tyvärr svarar inte själva filmen upp till den nivå som skådespelartrion håller. Manuset är helt enkelt för tunt och hur bra än skådespelarna gör från sig har jag förtvivlat svårt att på riktigt engagera mig i rollfigurernas öde.

Innan frosten är dock inte någon helt oäven film. Den är klanderfritt iscensatt när det gäller foto och klippning och om man lägger till de fina skådespelarinsatserna tycker jag ändå att den med råge förtjänar ett omdöme som sevärd. Problemet är bara att med tanke på hur bra Jag har älskat dig så länge var är mina förväntningar på en film av Philippe Claudel mycket högre än så och att den övergripande känslan därmed blir den av besvikelse.

Innan frosten hade premiär hemma i Frankrike förra hösten och handlar om Paul, en hjärnkirurg i övre medelåldern. Han lever ett behagligt och ordnat liv i ekonomiskt välstånd med sin fru Lucie. Men så händer något som förändrar allt. Paul blir uppvaktad av den unga kvinnan Lou. I samma veva börjar han få påkostade blombuketter levererade både hem och till sin arbetsplats.

Lous och Pauls vägar korsas allt oftare och Paul blir betagen av den mystiska Lou. Lucie reagerar på Pauls allt märkligare beteende och misstänker att Paul har en affär. Sanningen är dock en helt annan. I bakgrunden finns också parets långvarige vän Gérard som vill vara mer än en förtrogen vän till Lucie.

Det här är en stram och återhållen berättelse som trots att den någonstans handlar om ganska starka inre känslor aldrig riktigt hettar till. Tack vare de fina skådespelar insatserna hålls dock hela tiden intresset uppe. Tyvärr är slutet långtifrån lycka och vad värre är känns helt frikopplat från den övriga filmen.

En källa till glädje

I en liten by någonstans i de Nordafrikanska bergen utspelas en av denna sommars verkliga glädjepiller på de svenska biograferna. För ett glädjepiller är det även om det i grund och botten är en film om synnerligen allvarliga ämnen. Det är bara det att regissören Radu Mihaileanu hanterar det hela med så lätt handlag och berättar med respekt, livsbejakande och värme som ledord.

Den i Rumänien födde franske regissören har ett antal socialt engagerade och starka filmer bakom sig men frågan är om ändå inte hans nya film Källan (La Source des femmes i original) är hans hittills starkaste stund. Den fick svensk biopremiär i fredags och mitt självklara råd till dig blir att du bör ta chansen att se den om du får möjlighet till det. Jag skriver möjlighet eftersom det som den smala film den är bara får begränsad spridning.

Källan utspelas som sagt i en liten by. Det är en by där livet sedan urminnes tider har levts enligt traditionerna. Byns brunn har sedan en tid sinat och enligt nyss nämnda traditioner faller ansvaret på kvinnorna att varje dag ta sig den mödosamma vägen genom oländig terräng till den källa varifrån byn numer får sitt vatten.

När filmen tar sin början får några av kvinnorna nog och övertalar de andra att gå i kamp mot den patriarkala ordningen. Kvinnornas radikala drag blir att inleda en kärleksstrejk, vilket i praktiken betyder att de vägrar männen sex, tills att männen antingen börjar hämta vattnet själva eller får myndigheterna att dra vattenledningar till byn.

Det vore en grov lögn att påstå att männen tar emot kvinnornas kärleksstrejk på ett bra sätt. Kvinnorna får utstå både det ena och det andra, några råkar riktigt illa ut, och gruppens solidaritet sätts bitvis på svåra prov. Men de håller kamplågan uppe med stor värdighet.

Som tidigare sagt, Källan är i grund och botten en film om allvarliga och tunga ämnen, men Radu Mihaileanu lyckas ändå göra det till en film som utöver att vara gripande och engagerande är varm, livsbejakande och underhållande film. Han tar naturligtvis kvinnornas parti i berättelsen, men (och det är viktigt) behandlar alla sidor av konflikten med respekt. Att han dessutom kryddar hela anrättningen med en finstämd och stillsam humor gör naturligtvis inte underhållningsvärdet mindre.

En annan mycket viktig del i att filmen har blivit så bra är den suveränt spelande ensemblen. Alla är riktigt bra, men extra stort beröm förtjänar Leïla Bekhti (Césarnominerad i vintras för rollen) och Hafsia Herzi i de två huvudrollerna. Hafsia Herzi känner många kanske igen från sin urstarka rolltolkning som den magdansande dottern i Abdellatif Kechiches likaledes urstarka film Couscous (La Graine et le mulet) från 2007.

Rapport från himmelriket

Dags för en första rapport från filmfestivalen i Göteborg. Efter att för egen del i fredags ha mjukstartat festivalen med bara två filmer såg dag 2 mer ut som mina dagar på festivalen brukar se ut. Fyra filmer blev det, varav tre frankofona. Eller ja, två frankofona. Den tredje, The Artist, är ju även om det är en fransk film faktiskt i den lilla mån det pratas i filmen på engelska.

Jag skrev ju i mitt inlägg på väg till festivalens första dag att The Artist var den film jag såg fram emot mest att få se och när jag nu fick göra det i går blev jag sannerligen inte besviken. Att den den under veckan som gått befunnit sig i ett veritabelt regn av nomineringar till fina filmpriser (nomineringarna inför såväl amerikanska Oscar– och franska Césargalan tillkännagavs som bekant i tisdags respektive fredags) och den förtjänar varendaste en av nomineringarna.

Vilken underbar, charmig och häftig upplevelse det var. Det är en film som det är komplett omöjligt att värna sig mot och att inte tycka om. Åtminstone inte om man är cineast. Skådespelarna, den stilsäkra regin, musiken, fotot och den hjärtknipande berättelsen…uppräkningen kan göras lång. Jag kommer att skriva mer om den och utveckla mitt resonemang i samband med att den har svensk biopremiär i början av mars. Men så mycket kan jag redan nu säga att det här är en film som du inte får missa!

En film av ett helt annat slag (att hoppa mellan olika genrer och uttryckssätt är lite av knepet för att klara av att hålla isär alla intryck när man ser så många filmer under en och samma dag) är den belgiska filmen Les Géants. Att det skulle visa sig vara en annorlunda och lite udda film kom sannerligen inte som en överraskning.

Det är nämligen den synnerligen egensinnige belgiske regissören och skådespelaren Bouli Lanners tredje långfilm. Mitt första möte med hans regissörskap kom häromåret så jag vid ett besök i Bryssel på vinst och förlust köpte han förra film Eldorado på dvd.

Jag hade aldrig hört talas om filmen, men tyckte att verkade intressant. Och det var den. Eldorado är den märkliga berättelsen om en man som när han finner en inbrottstjuv i sitt hem bestämmer sig för att istället för att anmäla honom eller ta honom till polisen ge honom skjuts hem till sina föräldrar som bor i en stad en bra bit därifrån. Det blir en märklig färd genom ett sällan skildrat Belgien där de två egensinniga huvudpersonerna hamnar i den ena konstiga  situationen efter den andra och träffar på ett antal andra egensinniga personer.

Les Géants har samma känsla av egensinnighet över sig. I presentationstexten i filmfestivalens katalog dras paralleller mellan den och den mästerliga svenska filmen Flickan (Un été suédois för dig som vill ha tag på den i Frankrike) och det är en bra jämförelse. Det finns absolut flera gemensamma beröringspunkter och stämningen i de båda filmerna påminner definitivt om varandra.

Skillnaden är att Les Géants, antar jag i alla fall, utspelar sig i nutid och att det här är tre pojkar som för sommaren har övergivits av sina föräldrar. Handlingen i filmen är enkel. Vi får följa med när de tre killarna drar runt och för att ha något att göra hittar på otyg. Precis som i Eldorado utspelar sig handlingen rent geografiskt i ett område av Belgien och miljöer som sällan hamnar i blickfånget.

Bouli Lanners utnyttjar de överraskande lummiga och gröna miljöerna perfekt. Les Géants är mycket fint fotograferad, bitvis rör det sig om rena bildpoesin. Vilket såklart kontrasterar totalt med den socialt engagerade och nog så allvarsamma undertonen i det som berättas. För det är klart att det i grund och botten är en tragisk berättelse om hur barn- och ungdomlig oskyldighet krockar med på tok för hastigt påtvingad vuxenhet. Men trots att det kanske låter så på min beskrivning så är det ingen mörk film.

Visst finns det en hel del samhällskritik här men Bouli Lanners använder sig av en nedtonad och subtil humor och det hela andas trots allt humanism mer än något annat. Rob Reiners finstämda Stephen King-filmatisering Stand By Me är en annan referens som flera gånger dyker upp i mitt huvud under den 84 minuter långa filmen. Det återstår att se om Les Géants får svensk distribution. Tyvärr så ser det just nu inte ut så men får du chansen att se den så tycker jag absolut att du ska göra det.

En regissör som uppenbarligen har tagit intryck av de belgiska bröderna Dardennes bistra socialrealism är Cédric Kahn. Hans senaste film Une vie meilleure (som hade fransk biopremiär så sent som för bara tre veckor sedan) finns med i årets festivalutbud i Göteborg och det var den tredje av de frankofona filmerna jag såg i går. Une vie meilleure berättar precis den typ av dystra historia som Dardennebröderna sysslade med innan de i och med det nu aktuella mästerverket Pojken med cykeln valde att blanda in ljusare, för att inte säga rena sagoelement, i det hela.

Det här är en mörk berättelse om Yann, en arbetslös man som på jakt efter ett jobb som kock i Paris av en slump stöter på den libanesiska kvinnan Nadia. Hon fångas av hans framåtanda och gåpåighet och de blir snabbt ett par. Han skräms inte heller av att hon har en nioårig son, Slimane. Vid en utflykt på landet ser de ett hus som är till salu och de börjar drömma om att köpa det och att rusta upp det till en alldeles egen restaurang.

Planerna tar snabbt form, men för att kunna förverkliga drömmen krävs naturligtvis pengar. Något de inte har. Yann är dock övertygad om att allt kommer att lösa sig om de bara kommer igång och tar det ödesdigra beslutet att ta en serie högrisklån för att kunna betala handpenningen. När det visar sig att deras grundkalkyl inte håller och att restaureringsarbetet inte räcker för att få öppna restaurangen startar de riktiga problemen. De sitter fast i en hastigt eskalerande skuldfälla och situationen tär på förhållandet. Nadia beslutar att söka lyckan i Kanada i stället och lämnar Slimane hos Yann. Yann å sin sida försöker få hjälp av några mindre nogräknade personer.

Det går inte att ta miste på Cédric Kahns engagemang i sin berättelse om mänsklig misär i den västerländska marknadsekonomins djupa kris. Det hela drivs fram av en sorts stilla raseri. Men kanske är det där engagemanget lite för stort. Jag kan tycka att han emellanåt tappar lite fokus inte bara när det gäller själva historien som berättas utan kanske snarast när det gäller karaktärsdjupet och psykologin.

De olika karaktärernas agerande känns i vissa skeenden helt enkelt inte helt trovärdigt. Annars är själva agerandet överlag finfint. Guillaume Canet (just nu aktuell på de svenska biograferna i egenskap av regissör av Små vita lögner) visar på spännvidd i sitt agerande och är utmärkt i rollen som Yann. Leïla Bekhti som spelar Nadia är också riktigt bra och Slimane Khettabi är ett fynd som Slimane.

Une vie meilleure är absolut ingen dålig film, men i konkurrens med några andra aktuella socialrealistiska dramer som Mannen från Le Havre, Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro (som får svensk biopremiär i Mars) står den sig ganska slätt. Men den är ytterligare ett bevis på att det frankofona socialrealistiska dramat står sig starkt som genre just nu.

På grund av andra arbetsuppgifter som pockar på uppmärksamhet får jag nu två dagars uppehåll från filmfestivalen i Göteborg. Jag får helt enkelt försöka mota abstinensen så gott det går. Men på tisdag är jag på plats igen, med sikte på nya frankofona upplevelser. Mer om det senare, kanske redan på tisdag kväll.