Årets Césarnomineringar är presenterade

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.

Jul med frankofona förtecken

Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul och samtidigt tipsa om en finfin fransk film med jultema: Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999.

Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig i kast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manus-universum brukar bestå av.

Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till det där med familjen. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna.

Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusförfattare. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer:  Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966, Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob) från 1973 och La Boum från 1980.  De första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury.

Trots hennes stora manusframgångar så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.

Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om.

I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.

La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granne med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt.

Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven.

Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst finns på manusstadiet och jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.

Än en gång, god jul kära läsare!

Fira jul men en älskvärd dysfunktionell familj

Jag trodde inte att ens att det var möjligt men faktum är att jag för några veckor sedan insåg jag att fått en överdos av frankofon kultur. Visst låter det absurt? Men likafullt kände jag att efter ett drygt halvår med frankofona intryck nästan varje ledig sekund vi behövde en liten paus från varandra det frankofona och jag. Därav den senaste tidens inaktivitet här på bloggen. Nu blev det ingen absolut paus, men efter några veckor med sparsamt med frankofona kulturyttringar har suget verkligen kommit tillbaka igen. Mer än så behövdes inte.

Detta första blogginlägg på några veckor ska jag ägna åt en julfilm. Fattas bara annat såhär da’n före da’n före dopparedan. Men det är ingen traditionell julfilm det handlar om. Arnaud Desplechins En julberättelse (Un conte de noël) från 2008 handlar nämligen om en synnerligen dysfunktionell familj av närmast Lars Norénskt mått.

Den synnerligen infallsrika och 150 minuter långa filmen utspelas, förutom en kort prolog, under några få dygn men under dessa dygn hinner det hända en hel del. Familjen Vuillards matriark Junon, spelad av en inspirerad Catherine Deneuve, har drabbats av en sällsynt form av cancer. Hennes enda hopp är en ryggmärgstransplantation, men det är en riskabel process både för henne och den potentiella donatorn.

En donator som dessutom måste komma från de egna släktleden. Med dessa dystra förutsättningar samlas hela släkten i familjens fina våning i Roubaix. För att göra situationen extra explosiv så är det för första gången på flera år som Junons struliga son Henri (spelad av alltid intressanta Mathieu Amalric), familjens svarta får, tillåts vara med i gemenskapen.

Som en del i en uppgörelse med sin syster Elizabeth som räddade honom ur en stor ekonomisk knipa gick han med på att hon aldrig mer skulle behöva träffa honom. Allvaret i Junons situation gör dock att Elizabeth tillåter att Henri får komma hem, men det är inte direkt något kärt återseende. Och spänningen mellan Elizabeth och Henri är inte den enda konflikthärden i familjen Vuillard. Under den intensiva julhelgen kommer de flesta av dem upp till ytan.

En julberättelse är definitivt ingen traditionell feelgood-film, men trots den melankoliska och neurotiska grundtonen går det inte att blunda för att den samtidigt är djupt mänsklig och att Desplechin känner stor värme för sina, på många sätt ganska osympatiska och komplicerade, karaktärer är det inget tvivel om.

En julberättelse har dessutom en mörk och sorgsen sorts humor som gör att den ibland påminner en hel del om Wes Andersons mästerliga The Royal Tenenbaums. I andra skeden drar den mer åt 60-talets Nouvelle vague.

Arnuad Desplechin har gjort en film som är fri i formen men som ändå hela tiden på ett imponerande sätt håller ihop. Manuset är synnerligen välskrivet och den ytterst namnkunniga skådespelarensemblen presterar på toppnivå. Det gör att filmen, trots sin väl tilltagna speltid, inte är trist för en sekund. En julberättelse är i ständig framåtrörelse och på många sätt helt oförutsägbar. Låt dig inte avskräckas av det allvarliga temat, En julberättelse är en sådär typiskt storslagen, ambitiös och känslostark film som hör en helg som julen till.