RSS Flöde

Etikettarkiv: Fan ta’ bofinken

Jul med frankofona förtecken

BUCHE

Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul och samtidigt tipsa om en finfin fransk film med jultema: Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999.

Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig i kast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manus-universum brukar bestå av.

Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till det där med familjen. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna.

Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusförfattare. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer:  Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966, Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob) från 1973 och La Boum från 1980.  De första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury.

Trots hennes stora manusframgångar så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.

Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om.

I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.

La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granne med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt.

Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven.

Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst finns på manusstadiet och jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.

Än en gång, god jul kära läsare!

Ett radarpars fantastiska svanesång

Det kanske är ett bevis på att jag faktiskt börjar bli gammal nu, men på senare tid har jag (som du kunnat delvis har kunnat följa här på bloggen) ägnat mig en hel del åt att se om gamla franska farser med kultstämpel – och dessutom gillat dem skarpt. Ytterligare ett tillskott till bevisbördan är att jag som en del i mitt firande av min 40-årsdag i måndags valde att se om Les aventures de Rabbi Jacob från 1973.

Les Aventures de Rabbi Jacob, som i Sverige lanserades under den fullständigt osannolika titeln Fan ta’ bofinken men som nu finns återutgiven i en utmärkt dvd-version under titeln Rabbi Jacob, var ännu en formidabel succé signerad radarparet regissör Gérard Oury och det komiska geniet Louis de Funès.

Jag har tidigare talat mig varm för deras Den stora kalabaliken (La Grande vadroulille) och Den vilda jakten på cadillacen (Le Corniaud), men frågan är om inte Les Aventures de Rabbi Jacob (jag fortsätter att använda den titeln, kan inte ta Fan ta’ bofinken på riktigt allvar) var deras bästa film tillsammans.

Visst, även den har åldrats betänkligt med tiden men mycket i den känns alltjämt modernt och relevant. Med tanke på de senaste årens framgångar för extremhögern i Europa känns filmens antirasistiska tema sorgset aktuellt. Och kanske viktigast av allt, eftersom det rör sig om en komedi, är den fortfarande bitvis hejdlöst rolig.

Louis de Funès spelar Victor Pivert, en extremt fördomsfull på gränsen till öppet rasistisk och kolerisk fabriksägare. På väg till sin dotters bröllop lyckas han inte bara avskeda sin judiske chaufför utan också bli tagen som gisslan av den arabiske upprorsledaren Slimane, som i sin tur är jagad av konkurrerande arabiska terrorister. Som om detta inte vore nog har Pivert dessutom polisen efter sig eftersom de av misstag har fått för sig att han är en mördare. För att fly undan från både polis och de de arabiska terroristerna tvingas Pivert och Slimane att klä ut sig till två mycket omtyckta rabbiner på besök i Paris. Och det här är ändå bara början.

Les Aventures de Rabbi Jacob är precis lika hetsig, hysterisk och tempostark som den korta sammanfattning av handlingen antyder. Det är helt enkelt fars, den intelligenta varianten, på hög nivå. Visst, det bjuds på en veritabel störtskur av fördomar och klichéer, men det är ju liksom också meningen.

Genom att öppet spela på dessa klichéer och fördomar lyckas den ironisera dessa å det grövsta och filmens centrala tema om det starka och eftersträvansvärda i att samarbeta över de, som det ibland kan tyckas, oöverstigliga kulturella gränserna är som jag har varit inne på tidigare inte direkt mindre aktuellt i dag än 1973 då filmen spelades in. Les Aventures de Rabbi Jacob är en skrattfest som värmer hjärtat och faktiskt har något att säga – en närmast oslagbar kombination. Det blev Gérard Ourys och Louis de Funès sista film tillsammans. Vilken värdig avslutning på ett smått briljant samarbete!