Passagerare i natten – varsamt melankolisk Parisnostalgi

Den franske regissören Mikhaël Hers charmade många, inklusive undertecknad, med sin förra film Amanda. Nu är uppföljaren aktuell på svenska biografer.

Passagerare i natten (Passagers de la nuit) som den heter fortsätter i samma spår, men den här gången tar regissören Hers oss tillbaka i tiden ändå till det tidiga 80-talet.

Återigen är det personer i någon form av kris som står i fokus. Här en medelålders kvinna som just genomlidit en traumatisk skilsmässa och är vilsen i livet.

Elisabeth som heter bor i Paris och på grund av sömnsvårigheter lyssnar hon en hel del på att nattradioprogram med samma namn som filmen. Efter att ha fått ett brev uppläst i det Karlavagnen-liknande programmet söker hon kontakt med programledaren och blir erbjuden jobb i teamet.

Ungefär i samma veva stöter Elisabeth på den drogberoende och vilsna unga kvinnan Talulah. Elisabeth berörs av henne och tar Talulah under sina vingar.

Passagerare i natten är en varsamt iscensatt film bestående av lika delar nostalgi, melankoli och livskraft. Fotoarbetet, det med stor fingertoppskänsla utvalda soundtracket och finfina skådespelarinsatser (inte minst av Charlotte Gainsbourg i rollen som Elisabeth) gör det till en angenäm och mycket fransk filmupplevelse.

Det märks att Mikhaël Hers låtit sig inspireras av mästaren Eric Rohmer. Han lyckas mycket riktigt också smyga in en fin hyllning genom att låta några av rollfigurerna i en scen gå och se dennes klassiker Fullmånenätter (Les nuits de la pleine lune) från 1984.

Ur ikonernas liv

I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.

För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.

Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.

Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.

Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.

Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.

Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.

Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.

Merci la vie – en film jag tackar mitt intresse för fransk film för

Något av en sidosektion som jag sporadiskt återkommer till här på BleuBlancRouge är att se om och skriva om filmerna som en gång formade mitt intresse för fransk film. Nu har det blivit dags för en sådan. En mycket viktig dessutom. Bertrand Bliers Merci la vie från 1991.

Det är en film som jag har längtat efter att se om men den har länge inte funnits tillgänglig, men så i höstas kom äntligen en fransk nyutgåva. Och till min glädje gillade jag fortfarande filmen. Kanske ännu mer än när jag såg den första gången.

Bertrand Blier är i Sverige huvudsakligen känd för den film han gjorde närmast före denna, För vacker för dig (Trop belle pour toi), men borde vara ett större namn även här. Hemma i Frankrike är läget annorlunda. Filmer som Les Valseuses från 1974 och Buffet froid från 1979 uppbär där klassikerstatus, bara för att nämna några.

Just Les Valseuses biovisades faktiskt i Sverige, med den osannolika titeln Flörtkulorna, och för Bertrand Blier var målet med Merci la vie att göra en sorts Valseuses med kvinnor i stället för män i huvudrollerna. Och det är det också, men med en hel del skillnader.

En sak som verkligen fängslade mig med den här filmen när jag såg den första gången var Bertrand Bliers experimentlusta när det gäller narrativ och berättarteknik. Med ett stort mått av absurdism drar han sig inte för att låta kommentera exempelvis filmmusiken och metanivån späs på av en film i filmen.  De två huvudrollerna flyttas i tid och rum och filmen ändrar berättarstil därefter på ett intrikat och suggestivt sätt.

Merci la vie handlar om två unga kvinnor och vi kastas brutalt rakt in i handlingen. I öppningsscenen ser vi den ena, Joëlle, i klädd brudklänning bli slagen och lämnad på en väg av en man som sedan åker därifrån. Hon upptäcks och tas om hand av den naiva Camille som råkar gå förbi med en kundvagn framför sig. De två finner varandra och ger sig av för att upptäcka världen och sin sexualitet tillsammans.

Det som inledningsvis tycks vara ett livsbejakande projekt visar sig dock också ha en mörkare sida.

Merci la vie är en känslomässig berg- och dalbana till film som underhåller, roar och oroar. Det är en film som utmanar och i samband med premiären hemma i Frankrike hördes en hel del upprörda röster i debatten. Men jag gillade den då och som var var inne på kanske ännu mer nu eftersom jag med mer livserfarenhet och en mer vuxen blick tror mig förstå ännu mer av vad Bertrand Blier vill säga med den.

Bertrand Blier kryddar anrättningen med en i mitt tycke oemotståndlig, mörk humor och skådespelarna med Charlotte Gainsbourg och Anouk Grinberg i spetsen och en försvarlig del av den dåtida franska skådespelareliten i mindre roller är strålande.

Löfte (i gryningen) som inte riktigt infrias

En påkostad filmatisering av Romain Garys storslagna och självbiografiska roman La Promesse de l’aube från 1960 ( som kom ut i svensk översättning under titeln Löfte i gryningen tå år senare) med starka namn i rollistan får det troligtvis att vattnas i varje frankofils mun.

Regissören Eric Barbiers filmatisering av romanen är den andra i ordningen och släpptes på hemmaplan i Frankrike för drygt ett och ett halvt år sedan och finns sedan någon vecka tillbaka utgiven på svensk dvd under den internationella titeln Promises At Dawn. Även om jag definitivt tycker att det är en sevärd film så infrias tyvärr inte riktigt allt det löftesrika kring den.

Till ytan finns inte mycket att anmärka på. Promises At Dawn är en snyggt iscensatt historia med ett ambitiöst och episkt anslag som påminner om gamla tiders storfilmer. Berättelsen om relationen mellan Roman Kacew (som Gary egentligen hette) och hans mamma Mina (som lyckas vara såväl stöttande och kärleksfull som överbeskyddande och krävande) under Romans händelserika liv är medryckande och underhållande.

Problemet är bara ett under den där välpolerade ytan ekar filmen lite tom. Eric Barbiers personregi brister en aning och det går ut över trovärdigheten i skådespelandet och dränerar berättelsen på psykologiskt djup. Pierre Niney gör vad han kan men känns inte helt i rollen som den vuxne Roman och Charlotte Gainsbourg tillåts (även om hon bitvis är lysande) spela över en del i sin tolkning av den dynamiska modern.

Men sevärt är det trots allt i högsta grad om du frågar mig och underhållningsvärdet för stunden är gott. Och snyggt är det verkligen. Kostymerna, den noggrant utformade scenografin och fotot håller hög klass och miljöerna är hela tiden trovärdiga vare sig det rör sig om de fattiga miljöer i 20-talets Polen där Roman och Mina levde under några av hans tidiga levnadsår, 30-talets Nice där Roman tillbringade sina ungdomsår eller de olika platser där Roman tjänade som flygare under andra världskriget.

Promises At Dawn är ett film som lämpar sig väl för god underhållning för stunden efter skymningen.

Den lilla tjuven som stal mitt filmhjärta

Jag har sedan jag startade denna blogg för fem och ett halvt år sedan ett pågående projekt att försöka spåra mina frankofila rötter genom att se om de filmer som ledde mig in på det spåret och de som fördjupade kärleken. Nu var det ett bra tag sedan det senaste inlägget i ärendet, men när en av de där filmerna nyligen kom ut i en nyutgåva i Frankrike blev det en anledning så god som någon att återuppta det där projektet.

Filmen det handlar om är Den lilla tjuven (La Petite voleuse i original) i regi av Claude Miller från 1989. Jag såg den, fortfarande i början av min bana som filmkritiker,  för första gången i samband med den svenska biopremiären senare samma år och blev mycket förtjust i den.

Den lilla tjuven är baserad på ett manus av ingen mindre än François Truffaut. Mästerregissören arbetade för fullt med projektet när han 1984 avled. Kuriosa i sammanhanget är att filmens huvudperson, titelns lilla tjuv, först var tänkt att finnas med i Truffauts klassiska långfilmsdebut De 400 slagen (Les Quatre Cent Coups) från 1959. Rollfiguren lyftes emellertid ut ut manuset för att så småningom tillägnas ett eget manus. Ett manus som efter Truffauts död blev liggande i några år.

Att det blev just Claude Miller som till slut fick uppdraget att bearbeta och sedermera också filma François Truffauts manus var ingen slump. Truffaut var något av en mentor för Claude Miller under början av dennes karriär och några av Millers tidigaste långfilmer sågs som hyllningar till  Truffaut. Vilket också Den lilla tjuven  kom att bli.

Den lilla tjuven är en coming of age-berättelse som utspelas i en lite fransk stad i början av 1950-talet. I centrum för handlingen finns den 16-åriga flickan Janine (spelad av en lysande Charlotte Gainsbourg). Hennes mamma har övergett henne och hon vet överhuvudtaget inte vem hennes pappa är. I stället bor hon hos släktingar, under knapra förhållanden.

Janine drömmer dock om lyx och kärlek och har utvecklat en fallenhet för att stjäla saker som hon vill ha men inte kan få. Men när hon blir påkommen med en massa stöldgods i hemmet ställer det saker på sin spets. Hennes släktingar börjar lessna på henne och hon slutar skolan, skaffar sig ett jobb och ger sig ut på jakt efter det liv hon drömt om. Problemet är bara att hon har svårt att låta bli det där med att stjäla och att ljuga.

Hur Den lilla tjuven hade blivit om François Truffaut hade fått slutföra den kan man naturligtvis bara spekulera om, men i mitt tycke har Claude Miller gjort en film som känns som något Truffaut kunde ha gjort. Låt vara att den kanske är lite för konventionell för att verkligen ha varit gjord av honom. Under alla omständigheter går det knappast att säga något annat än att det är en film i mästarens anda.

Jag såg om Den lilla tjuven några efter biopremiären, men det var säkert 20 år sedan jag såg den senast så jag var allt lite spänd inför om jag skulle tycka om den lika mycket nu som då. En del filmer som man gillade i yngre år bleknar när man ser om dem och borde därmed ha fått kvarstå som ett trevligt minne.

När det gäller Den lilla tjuven kom mina farhågor på skam. Jag tycker att den håller mer än väl i dag. Det är en atmosfärrik och underhållande film som balanserar mellan humor och allvar. Det märks att Claude Miller känner för rollfigurerna, inte minst Janine, med sina fel och brister. De invändningar jag kan ha mot filmen är att den går lite väl snabbt fram i skeendet i bland, vilket gör att händelseförloppet inte hinner utvecklas på ett fullgott sätt. Resultatet blir att den emellanåt känns en aning rapsodisk.

Den lilla tjuven är en genomgående välagerad film, men det går ändå inte att låta bli att särskilt framhålla Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Utan hennes finfina insats hade den här filmen förmodligen inte blivit så bra som den blev. Hennes rollinsats stjäl mitt hjärta – den här gången också.

Jul med frankofona förtecken

Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul och samtidigt tipsa om en finfin fransk film med jultema: Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999.

Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig i kast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manus-universum brukar bestå av.

Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till det där med familjen. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna.

Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusförfattare. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer:  Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966, Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob) från 1973 och La Boum från 1980.  De första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury.

Trots hennes stora manusframgångar så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.

Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om.

I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.

La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granne med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt.

Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven.

Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst finns på manusstadiet och jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.

Än en gång, god jul kära läsare!