Jag vill med dessa rader be om att få önska er läsare en riktigt god jul och samtidigt tipsa om en finfin fransk film med jultema: Danièle Thompsons regidebut La Bûche från 1999.
Danièle Thompson, som närmast kan liknas vid en fransk motsvarighet till Nora Ephron, säger själv att hennes huvudsakliga inspiration i sin konstnärliga gärning är ”familjen och dess brister” och det är precis vad La Bûche handlar om, men det är aldrig utan en kärleksfull blick hon ger sig i kast med att dissekera de neurotiska familjer som hennes manus-universum brukar bestå av.
Samtidigt anar man att hon har ett komplicerat förhållande till det där med familjen. För samtidigt som hennes filmer ofta skildrar familjeband som kanske inte är helt sunda så har hon hela tiden arbetat tillsammans med någon närstående. Sina första manus skrev hon tillsammans med sin far, den berömde franske farsregisören Gérard Oury, och på senare år skriver hon alltid tillsammans med sin son Christopher, som dessutom brukar spela någon av de ledande rollerna i filmerna.
Sina största förtjänster har Danièle definitivt som manusförfattare. Hon har skrivit manus till några av fransk films allra största publiksuccéer: Den stora kalabaliken (La Grande Vadruille) från 1966, Fan ta’ bofinken (Les Aventures de Rabbi Jacob) från 1973 och La Boum från 1980. De första två regisserades dessutom av pappa Gérard Oury.
Trots hennes stora manusframgångar så dröjde det alltså ända till 1999 innan hon vågade/fick ta steget fullt ut och även regissera. Resultatet blev La Bûche, en film om en mor och hennes tre döttrar och om den enorma press på lycka, gemyt och samförstånd som finns kring julfirandet.
Filmen inleds med att mammans andra make några dagar innan jul begravs. Mamman är naturligtvis förkrossad och de tre, sinsemellan mycket olika, döttrarna samlas för att ge henne sitt stöd. Problemet är att även de, av olika anledningar, också är tyngda av livets motgångar och har sina problem att ta hand om.
I utkanten finns dessutom döttrarnas sjuklige och förbittrade far att förhålla sig till. Döttrarnas förhållande till julen kompliceras dessutom ytterligare av det var just i juletid för 25 år sedan som de fick beskedet att föräldrarna skulle skiljas. La Bûche följer hur situationen i familjen utvecklas alltmedan julhelgen närmar sig.
La Bûche är en bitterljuv filmupplevelse som lever en hel del på fina rollprestationer. Françoise Fabian är mycket bra som matriarken Yvette och döttrarna spelas med den äran av Sabine Azéma, Emmanuelle Béart och Charlotte Gainsbourg. I det stora hela är det kvinnornas film, men Christopher Thompson gör en fin insats som Joseph, en ung man som bor granne med pappan och som två av döttrarna tyr sig till när det känns jobbigt.
Trots att det är stora känslor i spel så är tonläget föredömligt i filmen föredömligt nedtonat och med undantag för att alla de viktiga rollfigurerna har varsin ”tala direkt in i kameran”-scen så känns allt naturligt och trovärdigt. Danièle Thompson visar prov på bra känsla när det gäller personregin och dialogen är välskriven.
Däremot är filmen kanske en aning ospännande rent formmässigt. Som jag har varit inne på tidigare så känns det som att hennes främsta förtjänst finns på manusstadiet och jag kan inte helt skaka av mig känslan av att det kanske hade varit bättre om någon annan (varför inte Agnès Jaoui till exempel) hade fått regissera istället. Inte för att hon gör ett dåligt jobb, men för att en annan regissör kanske hade kunnat ge det hela ytterligare udd.
Än en gång, god jul kära läsare!
BleuBlancRouge 