Ganska kul, herr minister!

Politisk satir är en tacksam genre. Inte så att all politisk satir nödvändigtvis blir bra, men i den inbyggda självgodhet och pompösa självupptagenhet som finns i maktens korridorer finns något som gör att det är svårt (ja, nästintill omöjligt) att misslyckas helt. Den regerande världsmästaren i att med sylvass skärpa och skoningslöshet dra ner byxorna på den där självupptagenheten och egoismen som frodas i de där korridorerna får väl sägas vara skotske Armando Iannucci. Med hejdlöst roliga tv-serier som Trist, herr minister och dess amerikanska version Veep och långfilmen In The Loop har han utan tvekan förtjänat det epitetet.

Armando Iannuccis ande svävar tydligt över den franska filmen Quai d’Orsay från förra året och som sedan några veckor tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln The Minister. Den direkta förlagan till filmen är förvisso inte någon av Iannuccis skapelser utan en i Frankrike redan kultförklarad tecknad serie. Manuset till serien skrevs, under pseudonym, av en diplomat som arbetade nära Dominique de Villepin under dennes tid som fransk utrikesminister mellan 2002 och 2004 och den allmänna uppfattningen är att seriens och filmens utrikesminister Alexandre Taillard de Vorms i själva verket är ett nödtorftigt dolt porträtt av Dominique de Villepin. Eller nidporträtt kanske är ett bättre ord för att beskriva vad det här handlar om.

Filmens egentliga huvudperson är annars Arthur Vlaminck, en ambitös och lätt idealistisk ung man som just utexaminerats från elitskolan ENA. Han headhuntas som talskrivare till Alexandre Taillard de Vorms och tackar naturligtvis ja till jobbet. Det visar sig dock erbjuda många fler utmaningar än han kunnat föreställa sig. För att vara talskrivare innebär så mycket mer än att bara skriva tal. Han tvingas den hårda vägen lära sig att navigera runt i utrikesministeriets lokaler belägna vid Quai d’Orsay. Och då menar jag inte att rent geografiskt navigera sig utan att lära sig att parera inte bara den lätt excentriske ministerns nycker utan av hans övriga entourages.

The Minister är regisserad av veteranen Bertrand Tavernier. Den nominerades till tre César vid årets gala och vann en, Niels Arestup för bästa manliga biroll. En aning märkligt nog blev inte Thierry Lhermitte nominerad för bästa manliga huvudroll. Han är nämligen riktigt bra och underhållande i rollen som utrikesministern, här kommer hans gedigna bakgrund som komiker till sin rätt. En mindre begåvad skådespelare hade lätt kunnat överdriva och spela över i rollen men Thierry Lhermitte lyckas med exakthet och återhållsamhet få ut det mesta av potentialen i rollen.

Bertrand Tavernier regisserar med säker och flyhänt hand och filmen karaktäriseras av ett lugnt och kontrollerat flyt i berättandet. Det gäller dock att vara uppmärksam under tittandet, som i alla politiska satirer av det här slaget är det många personer och skeenden att hålla reda på.

The Minister är bitvis riktigt rolig och underfundig men de där riktiga gapskratten lyser med sin frånvaro. Om man jämför med någon av Armando Iannuccis skapelser står den sig ganska slätt. Satiren är inte lika vass, persongalleriet inte lika färgstarkt och tonläget mycket lägre. The Minister är en djupt underhållande film men kanske inte så mycket mer.

Årets Césarnomineringar är presenterade

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag var det den franska filmakademiens tur att presentera nomineringarna till årets Césargala. Själva galan kommer i år att ledas av Cécile de France och hållas i Paris den 26 februari.

Sett till antalet nomineringar var Guillaume Galliennes filmatisering av sin egen självbiografiska succépjäs Les Garçons et Guillaume à Table vinnaren. Den fick totalt 10 nomineringar, bland annat i den ovanliga kombinationen bästa film och bästa debutfilm.

Andra flitigt nominerade filmer är Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2), Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) och Albert Dupontels 9 mois ferme.

Alla dessa är nominerade i klassen bästa film och får där även konkurrens av Arnaud Desplechins Jimmy P, Roman Polanskis La Vénus à la fourrure och Asghar Farhadis Det förflutna (Le Passé). Två av filmerna, Främling vid vatten och Det förflutna, ska får svensk biopremiär inom kort (den 14:e respektive 7:e februari) och i samband med det ska jag naturligtvis skriva mer om dem. 

9 mois ferme, Jimmy P., La Vénus à la fourrure och Les Garçons et Guillaume à Table har jag tyvärr inte sett än, men med tanke på hur mycket jag gillar de tre filmerna som jag har sett känner jag ändå att jag kan påstå att nomineringarna i kategorin bästa film skvallrar om att 2013 var ett bra franskt filmår.

En pikant detalj när det gäller årets nomineringar som fransk (skvaller)press uppmärksammar extra mycket i dag är att Julie Gayet, som ju pekats ut som president François Hollandes älskarinna, är nominerad i kategorin bästa kvinnliga biroll för sin insats i Quai d’Orsay.

Andra mer intressanta noterbara saker bland de nominerade är Albert Dupontels ovanliga hattrick att bli nominerad i klasserna bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll för 9 mois ferme, att danske stjärnan Mads Mikkelsen kan få en César eftersom han är tävlar mot Albert Dupontel i klassen bästa manliga huvudroll för sin prestation i Michael Kohlhaas och att det blir en spännande kamp mellan mina två nya favoriter Adèle Exarchopoulos och Marine Vacth i klassen bästa kvinnliga nykomling för deras insatser i Blå är den varmaste färgen respektive Jeune et jolie.